Det är som magi. Den mjuka lerklumpen snurrar fort, fort på drejskivan, innan krukmakarens skickliga händer förvandlar den till en elegant kopp. När drejskivan slutar snurra ska koppen lufttorka. Glaseras. Brännas. Att skapa ett fungerande, vackert bruksföremål från grunden tar tid.
Men krukmakaren har sina begränsningar. Det är mer effektivt att överlåta arbetet åt en maskin i en fabrik. På den tid det tar krukmakaren att dreja en enda kopp kan maskinen producera hundratals. De blir dessutom alla helt identiska, utan spår av den mänskliga faktorn. Perfekta. Fast … är det verkligen den typen av perfektion vi vill ha?
Att dricka helgens första kopp te ur just den här koppen är en ritual som gör mig medveten om allt omkring mig. Ingen fabriksproducerad kopp har någonsin haft den effekten på mig.
Varje lördagsmorgon tar jag fram en handdrejad kopp och häller upp helgens första te. Glasyrens färg skiftar i morgonljuset, och mina händer vet exakt var det finns små ojämnheter för fingertopparna att glida över. Undertill står krukmakarens signatur ristad i den en gång mjuka leran, och även om jag inte sett just den här koppen bli till så har jag besökt honom i hans verkstad och sett honom arbeta. Att dricka helgens första kopp te ur just den här koppen är en ritual som gör mig medveten om allt omkring mig. Ingen fabriksproducerad kopp har någonsin haft den effekten på mig.
Min kopp, köpt på plats där den tillverkades – av personen som tillverkat den.
Vi lever i överkonsumtionens tid. I lågprismarknadens tid. Just nu går det att producera enorma mängder produkter på ett oerhört billigt sätt, så det gör vi. Och som konsumenter kan vi tillfredsställa de flesta begär, eftersom vi mycket sällan betalar varornas verkliga pris. Men någonstans har människor varit inblandade, även om det är en maskin som stått för tillverkningen. Vad har de för lön och arbetsvillkor när ingenting får kosta mer än några öre att producera? Vad betalar klimatet för pris när ändliga resurser förbrukas på löpande band och frakterna går allt snabbare?
En konsekvens av detta blir också att våra ägodelar blir allt mindre värda för oss. De massproducerade muggarna kostade en spottstyver och finns i tiotusentals exemplar, vad gör det om en eller två går i kras? Eller om vi tröttnar på färgen? För de flesta av oss är kostnaden så överkomlig att vi kan ”unna” oss att vara ombytliga. Tröttna, agera på trender, inspireras av andra – byta ut.
Och det gäller det mesta i våra liv. Jackan är inte sydd av en skräddare, utan av en maskin. Hyllan är inte byggd av en snickare, utan av en maskin. Kakan är inte bakad av en bagare, utan av en maskin. Vad gör det med oss, när nästan allt omkring oss saknar spår av den mänskliga handen? Vad får vi för relation till våra ägodelar när vi köper dem för att de är billiga eller trendiga, snarare än för att de fyller en funktion eller för att vi beundrar hantverket som ligger bakom?
Vad gör det med oss, när nästan allt omkring oss saknar spår av den mänskliga handen?
Vår förmåga att nå hållbarhet hänger på att vi sätter ett värde på det vi konsumerar. Att vi blir medvetna om att den vakuumförpackade filén en gång varit ett djur och att råvaran till de fabriksgjorda trämöblerna strävat mot himlen under flera decennier innan de avverkades. Att inget är slit-och-släng.
Vi inser förstås att det finns ett samband även mellan det vajande sädesfältet och den fabriksbakade, billiga limpan. Men sambandet är inte lika uppenbart som när vi handlar nybakta bullar från det lokala bageriet, får en handstickad kofta av farmor eller köper en handdrejad kopp direkt från krukmakaren. Och det blir väldigt mycket lättare att blunda för det.
Jag hade nog kunnat köpa närmare 100 för samma summa pengar. Men jag behöver ju inte 100 muggar, jag behöver en enda som förgyller varje lördagsmorgon under resten av mitt liv
Min kopp kostade mångdubbelt mer än de fabriksgjorda muggar marknaden dräller av. Jag hade nog kunnat köpa närmare 100 för samma summa pengar. Men jag behöver ju inte 100 muggar, jag behöver en enda som förgyller varje lördagsmorgon under resten av mitt liv. En kopp som jag är oändligt rädd om för det finns bara en. Krukmakaren har gjort många koppar vid det här laget, hans keramik finns till och med på flera finkrogar. Men trots hans skicklighet så blir ingen kopp identisk med den föregående. De blir alla unika, tack vare att det är en mänsklig faktor med i spelet. Och den faktorn, den är lätt värd 100 fabriksmuggar för mig.
Den här texten publicerades som krönika hos Linum våren 2021, och jag tänkte att ni skulle få läsa den också.
