”… Mitten på 2020-talet var en turbulent tid för stora delar av världen. Man hade precis hämtat sig från en pandemi som skördat många dödsoffer, men kriserna fortsatte att avlösa varandra. Två brutala krig i Europas utkanter pågick samtidigt – Rysslands brutala angrepp mot Ukraina och Israels omänskliga förstörelse av Gaza där de hårt drabbade palestiniernas tillgång till mat och vatten skars av helt medan all bebyggelse och infrastruktur förstördes i bombanfall. Tiotusentals barn dödades inför världens ögon via massiv dokumentation i sociala medier – medan regeringar över hela världen valde att förhålla sig passiva och inte ingripa. Inbördeskriget i Sudan ledde till att miljoner människor tvingades på flykt, och konflikter i såväl Somalia och Yemen som Etiopien och Libanon resulterade i humanitära kriser på flera håll på den afrikanska kontinenten.

Samtidigt tillträdde Donald Trump som president för andra gången, och började nedmontera demokratin, vetenskapen och många av de framsteg som gjorts inom mångfald, jämställdhet, jämlikhet och antirasism i USA – med stöd från flera av techvärldens mäktigaste entreprenörer, som parallellt bidrog till en allt mer osäker digital värld utan faktagranskning och med AI som ett kraftfullt vapen för desinformation. Högerextremismen gick framåt igen i stora delar av Europa, och partier med nazist- och fascistkopplingar tillskansade sig allt mer makt och inflytande. Den fria journalistiken och det livsviktiga civilsamhället begränsades i allt större utsträckning, både genom minskad finansiering och genom nedmontering, hot och politiskt maktmissbruk.

Och medan allt detta pågick ställdes också hela mänskligheten inför det största hotet någonsin – klimatkrisen. Korallreven blektes, det sjätte massutdöendet av arter inleddes, glaciärerna smälte och naturkatastroferna avlöste varandra. Den samlade forskarkåren larmade för döva öron, fossillobbyn dominerade de globala klimatmötena och klimataktivister fängslades, hotades och målades upp som hot mot nationell säkerhet. Utsläppen fortsatte att öka, även i Sverige som tidigare setts som en föregångare inom klimatområdet, och allt fler avgörande tipping points närmade sig samtidigt som Golfströmmen riskerade att kollapsa.

Då …”

Hur lyder nästa kapitel i historieböckerna? Det kapitel som handlar om våra barn alltså. Hur mycket kollektivt ansvar tar vi för handlingen framåt, och vilken roll vill du – och jag – spela i den här berättelsen?

Det är sånt jag funderar på just nu.

Foto: Jarl Schmidt/Unsplash

Jag vet inte hur det är med er, men på topp 3 roliga saker jag kan tänka mig att göra står inte att 1) bli utsatt för hån och utskällningar, 2) hotas med våld eller 3) riskera att bli åtalad. Jag förstår inte hur någon person skulle vara funtad för att söka sig till den typen av risker frivilligt och för nöjes skull. Ändå verkar många tro att det är därför klimataktivister som använder civil olydnad agerar som de gör.

Inget kunde vara längre från sanningen.

Denna vecka kan vi läsa om hur klimataktivister från Återställ våtmarkerna klättrat upp på skeppet Vasa. Något som förstås väckt känslor – Vasaskeppet är en nationell klenod, och förstås en skör sådan efter 300 år på havets botten. Det blir väldigt lätt att kritisera aktivisterna, fördöma allt de gör och säga att de valt fel väg att gå.

Men då glömmer man att inget annat har fungerat hittills. Miljörörelsen har funnits sedan 1960-talet, klimatrörelsen sedan slutet på 1980-talet. De första politiska partierna som fokuserade på miljöfrågan grundades för över 50 år sedan. Den första större klimatkonferensen på global nivå skedde 1979, och FN:s första klimatmöte ägde rum 1992. Det har skrivits debattartiklar och insändare, samlats in namnunderskrifter och klimatstrejkats i decennier – miljoner människor världen över har tack vare Greta gått ut på gatorna och krävt att politiken ska ta klimatfrågan på allvar. Sociala medier har möjliggjort att både organisering och kunskapsspridning blivit lättare. Civilsamhället agerar numera megafon åt den samlade forskarkåren och spridit budskapet om vad som står på spel, hur akut läget är och vad som måste göras.

Och ändå ökar utsläppen i världen fortfarande, när kurvan borde gå tvärt neråt. 

Foto: Luis Quintero/Unsplash

Jag tror vi lugnt kan konstatera att världens klimatoroade medborgare har försökt allt som står i deras makt både en, två och hundra gånger de gångna 60 åren. Och då var utgångsläget aldrig särskilt lovande – på ena sidan står alltså vanliga människor, på den andra en massiv fossillobby med miljarder dollar och åtskilliga politiker i rockärmen. Någonstans i mitten står media – som ibland gör sitt jobb med att granska makten och rapportera om det största hot mänskligheten någonsin ställts inför, men som oftast muntert rapporterar om ”rekordvärme”, tipsar om billiga charterresor och fokuserar på fel saker.

Är det verkligen så konstigt att klimatrörelsen börjar utforska andra sätt att få upp frågan högre upp på agendan?

Jag förstår att ingen vill att ambulanser ska fastna i trafikstockningar på grund av motorvägsaktioner, att skidhjältar som åkt nio mil ska snubbla på mållinjen på grund av aktivister med banderoller eller att det älskade Vasaskeppet ska få skador för att klimatfrågan ska hamna på löpsedlarna. Det vill inte klimataktivister heller.

Just därför har de en plan för hur de ska släppa fram utryckningsfordon vid vägaktioner, hoppar ur spår när skidåkarna kommer och rekar exakt var personalen sätter sina fötter på Vasaskeppet så att de försiktigt kan gå samma väg. Klimataktivisternas främsta syfte är ju att skydda allt vi håller kärt, inte förstöra det. Men genom att utöva civil olydnad där man på förhand förstår att det kommer att väcka uppmärksamhet hamnar klimatfrågan i media, och ju oftare dessa budskap syns i tv-inslag och tidningsartiklar, desto större chans att trycket på politikerna till slut får vågskålen att tippa över.

Aktivisterna tar oerhörda risker. De blir ofta rätt brutalt behandlade av vakter och poliser. De blir utskällda både på plats och i kommentarsfält. De får motta dödshot och riskerar både åtal, böter och fängelse. De vinner garanterat inga popularitetstävlingar, och priset de får betala blir ofta orimligt högt.

Därför får vi aldrig glömma att de gör allt detta för allas skull. För min, för din, för deras egen, för allas våra barn och barnbarn. För ekosystemen och hela planeten.

Det är klart att man kan få tycka att de valt fel sätt att utöva sin aktivism på. Men då ska man komma ihåg tre saker.

1. Vad hade du själv valt för väg som hade varit mer effektiv? Om du vet en sådan, varför använder du den inte?
2. Ju fler som aktivt deltar i klimatrörelsen, desto mer kraftfulla blir de ”vanliga” metoderna som opinionsbildning, demonstrationer och namninsamlingar. Hur mycket bidrar du till det?
3. 3) Forskningen visar att civil olydnad faktiskt ger effekt. Det som händer är att kortsiktigt kan just dessa aktivister, denna organisation, få kritik och dåligt rykte, men parallellt växer sympatierna för frågan och ofta får andra, mindre kontroversiella, organisationer fler medlemmar – för att det blir lättare för en bred allmänhet att känna sympati för dem.

Klimataktivister handlar inte i blindo. De är väldigt pålästa, både om klimatfrågan i stort och om vilka metoder medborgare genom historien använt sig av för att driva förändring. De försöker inte bli populära – då hade de inte valt civil olydnad som verktyg, tro mig. De försöker agera i en kris, och gör vad de anser att nöden kräver.

Alla behöver inte hålla med om deras tillvägagångssätt, men alla behöver förstå att alla dessa aktioner görs – och alla dessa risker tas – för allas vår skull. Är vi inte villiga att hjälpa till utan väljer att låta krisen eskalera utan att lyfta ett finger – ja, då är det minsta vi kan göra att inte håna, hota och hata de modiga medborgare som gör mer än sin beskärda del.

Och slutligen – det finns varken motorvägar, skidlopp eller Vasaskepp på en död planet. Vad är viktigast?

Foto: Ronan Furuta/Unsplash

Stjärnbagaren och omställningsaktivisten Sebastien Boudet skrev ett så pricksäkert inlägg på Instagram häromdagen, och jag kände att jag måste skriva av mig lite jag också.

Foto från Sebastiens instagram.

Här är ett litet utdrag ur hans text:

Vi lever i en tid där det är radikalt att bry sig. Radikalt att inte blunda. Radikalt att inte kompromissa med naturens gränser. Men är det verkligen jag som förändrats – eller är det världen som sprungit så långt ifrån det självklara att sanningar nu känns farliga?

Det här träffade mig rakt in i hjärtat. För jag känner ju av precis det han beskriver, att det är jag som ses som radikal och extrem. På det privata planet – för att jag inte flyger. För att jag inte köper nya saker om jag inte verkligen måste. För att jag inte äter kött. Det är inte normalt i det samhälle vi lever i just nu.

Men också på det professionella planet – för att jag kritiserar regeringens ansvarslösa klimatpolitik. För att jag ifrågasätter företag som pumpar ut fast fashion och fossilreklam. För att jag använder mina kanaler för att lyfta klimatfrågan, istället för att lägga upp bilder på shoppingfynd och vita stränder. (Eller jo, det sistnämnda kan ju faktiskt hända – fast loppisfynd och stränder på tågavstånd då.)

Mina vänner i klimatbubblan beskriver samma känsla. Att elefanten i olika rum inte är att den genomsnittliga svensken lever som om vi hade fyra jordklot och att vi är på väg mot en framtid med 3 graders uppvärmning – utan att det plötsligt klivit in en extremist genom dörren. Det vill säga jag, eller någon i mitt gäng. Vi är alternativa, udda, extrema och radikala. Konstiga. Fast det enda vi vill är att vi ALLA ska ha en beboelig planet. Är den tanken verkligen så extrem och radikal?

Borde inte det som ses som extremt vara att medvetet fortsätta gasa rakt mot stupet?

En bild från Lesbos som jag lade upp 2015. Då kraftsamlade stora delar av svenska folket för att hjälpa till under flyktingkrisen. Idag känns det närmast otänkbart att få det gensvaret, när allt fler partier vill begränsa invandringen och stänga gränserna. Foto: Paula Stenström Öhman

Jag är livrädd för den glidande normaliseringen av det som faktiskt var otänkbart för inte så länge sen. Och det gäller inte bara klimatfrågan.

När jag växte upp och lärde mig om förintelsen följdes det av ”vi får aldrig glömma” och ”det får aldrig hända igen”. Idag går högerextrema partier framåt i hela Europa, inklusive i Tyskland. Sverigedemokraterna styr i princip regeringens arbete, och en av världens mäktigaste män – Elon Musk – heilar på presidentens invigningsfirande och dyker upp på skärmen på högerextrema AFD:s möte i Tyskland. I Gaza pågår ett folkmord sedan över ett år tillbaka, och världen står handfallen och låter det hända. Vi gled sakta men säkert från att lära av historien, till att upprepa den – trots att vi har facit.

Genom historien har mänskligheten gång på gång enat sig för att protestera mot olika orättvisor. Mot slaveri, förtryck och diktaturer, för frihet, jämlighet och jämställdhet. Vi svenskar har en historia av att engagera oss politiskt, av att demonstrera, strejka och organisera oss. Men när vi behövs som mest verkar vi ha glömt hur man gör. Det är sjukt nog otrendigt att ta ställning, stå upp för de svagaste, säga ifrån. Så många som säger ”jag är inte politisk” – men allt, allt, allt är politik. Inklusive att inte vara politisk. Att vara tyst är att ta ställning för förtryckarna.

Det finns en ironi i att vi aldrig haft tillgång till så mycket kunskap – och samtidigt aldrig gjort så lite med vad vi vet. All världens vetenskap är ett klick bort, och forskarna når ut med sina varningar och uppmaningar hela vägen in i våra sociala medie-flöden. Ändå står vi där, tysta och handlingsförlamade. Låter så mycket gå förlorat, istället för att kämpa med näbbar och klor.

Det är som att vi glömt vad det är att vara en samhällsmedborgare. En medmänniska. Att bry sig är inte radikalt, det är att vara med och bestämma vilken framtid som väntar. 

Och ju tystare vi blir, desto mer radikala upplevs de få som höjer rösten. Och då blir det väldigt lätt för onda krafter att utmåla dem som ett hot. Vi ser det redan nu, där klimataktivister portas, bötfälls, fängslas – för att de använder sin yttrandefrihet för att försöka värna om allas vår framtid. Stödet till civilsamhället stryps, så att det blir allt svårare att organisera sig och göra motstånd. Vi kan inte låta tystandet bli normaliserat, yttrandefriheten och demokratin nedmonteras. Vi måste agera – innan det är försent.

Vilken framtid väntar? När ska vi som kollektiv engagera oss i det – på riktigt?

Som Sebastien skrev:

Att inte vara radikal 2025 – det är för mig det verkligt extrema. Att hålla tyst, att inte välja sida, det är att bli medskyldig till brotten mot oss alla. Mot fåglarna. Insekterna. Barnen. Framtiden.
Jag står här. Inte som provokatör. Utan som påminnelse. Det är inte farligt att känna starkt. Det som är farligt är att sluta känna!

Jag håller med om varje ord. Hur känner ni?

Ibland slår det mig hur mycket mindset spelar roll. När jag bestämde mig för att bli journalist för 25 år sen ville jag helt enkelt ha kul på jobbet och få betalt för att skriva, men jag hade egentligen inte karriärambitioner.

Sen gick det oväntat fort, omkring 1,5 år efter att jag fått min första anställning blev jag redaktionschef, och efter fyra år var jag chefredaktör. Inte för att jag var exceptionellt skicklig, utan helt enkelt för att magasinsbranschen var sån i början på 00-talet – särskilt bland ”tjejtidningar”. Det gick att klättra snabbt.

Jag insåg då att slumpen styrt om mig från att bara vilja ha kul (= vara lycklig) till att känna ett behov av att fortsätta bygga en CV (= vara lyckad).

Att byta riktning. Gång på gång.

Så fortsatte det några år, tills jag 2009 valde att bli frilans istället. Och då ändrades måttstocken igen. Från att sikta på olika visitkortstitlar så blev mitt enda mål istället att kunna leva på mitt egna företag. Det spelade mindre roll vilka tidningar jag skrev för eller vad artiklarna handlade om, jag ville bara uppfattas som en duktig och pålitlig frilans så att uppdragen fortsatte att komma. Det passade mig bättre, insåg jag – för jag hade ju egentligen aldrig varit särskilt intresserad av att vara chef.

Jag ville jobba värderingsdrivet, bidra till lösningarna snarare än problemet och känna att det jag gör är meningsfullt.

Spola fram ytterligare ett knappt decennium, till 2018, och det är dags för nästa skifte. Plötsligt blev det viktigare VAD jag skrev om, än ATT jag skrev. Jag ville jobba värderingsdrivet, bidra till lösningarna snarare än problemet och känna att det jag gör är meningsfullt. Om jag sen föreläste, skrev artiklar eller projektledde en cirkulär pop up-butik kvittade helt. Jag började också jobba ideellt på riktigt (efter att först ha testat på det under flyktingkrisen) genom Klimatklubben, och insåg att det också skulle bli en viktig pusselbit i mitt liv.

Tre stora skiften. Från glad skribent till ofrivillig chef, från etablerad chef till färsk egenföretagare och från rutinerad frilans till värderingsdriven konsult med ena benet i den ideella världen.

Idag kan jag knappt identifiera mig med de där första identiteterna, de känns ljusår från den jag är idag. Men jag inser också att den resan var viktig för att jag hamna där jag är. Jag behövde testa för att veta vad jag trivdes med och inte, jag behövde vilja ta avstånd från något från att söka mig en ny väg och jag behövde nog lite erfarenhet under västen för att våga lita på magkänslan.

Idag är jag trygg i att jag är på rätt plats för mig. Den stora utmaningen är nu att hitta balans, för i ett samhälle med lågkonjunktur där hållbarhet samtidigt nedprioriteras och stödet till civilsamhället krymper blir det en utmaning att balansera tid och pengar. Jag famlar lite. Samtidigt som jag står stadigare än någonsin.

Poängen med inlägget? Lita på processen. Våga välja en ny väg, när den gamla inte längre känns bra i magen. Och sträva alltid, alltid mot att bli lycklig, snarare än lyckad.