Maria Soxbo

Hållbara svepet, del 101 – budgeten/bekännelsen

Ny vecka, nytt svep – fast den här gången handlar det faktiskt helt och hållet om inrikespolitiken.

En budget. Eller snarare en bekännelse.

Ingen är nöjd. För ett par dagar sedan lade regeringen fram sin budgetproposition för 2024, och man kan lugnt säga att den väckte uppståndelse. Den innehåller bland annat följande svårsmälta erkännanden:

Utsläppen kommer att öka med 9,8 miljoner ton till 2030.
De flesta klimatmål kommer därför inte att nås. Varken till 2025, 2030, 2040 eller 2045.

I budgetpropositionen står det så här:

Trots att många och viktiga insatser har genomförts bedömer regeringen att befintliga och beslutade åtgärder, både nationella och internationella, inte räcker för att nå de flesta av målen.

Regeringen har alltså gett upp på klimatmålen, men inte för att krisen inte går att bemästra utan för att de vill föra en politik som inte är förenlig med klimatarbete överhuvudtaget. Trots att vi har en klimatlag som faktiskt slår fast att det klimatpolitiska arbetet regeringen gör SKA utgå från ”det långsiktiga, tidssatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt”. Regeringen bryter alltså medvetet mot lagen.

Men, det tar inte slut där heller. Budgeten innehåller också följande otrevliga överraskningar:

Anslagen inom klimat och miljö minskas med 259 miljoner kronor. (En liten ökning från ifjol – men fortfarande en total minskning under mandatperioden.)
Stadsmiljöavtalen (alltså den statliga hjälp till städer för att de ska kunna förbättra sina stadsmiljöer genom satsningar på gång-, cykel- och kollektivtrafik) som redan bantats från 1,5 miljarder kronor till 775 miljoner kronor bantas nu ännu mer till 500 miljoner kronor. Planen är att minska det ytterligare under 2025 och sen fasa ut satsningen helt. Poff, så försvann över en miljard kronor som bidragit till att våra städer blir mer klimatsmarta och trevligare att bo i.
Sänkt drivmedelsskatt, något som kommer att kosta staten omkring sex miljarder kronor. Det är nästan en tredjedel av miljöbudgeten, och går alltså till åtgärder som ökar – inte minskar – utsläppen.
Anslagen för klimatanpassning, alltså att hjälpa kommunerna att rusta för att klara konsekvenserna av ett förändrat klimat, sänks 2024 från nästan 140 miljoner till 90 miljoner kronor. Och summan ska inte heller öka under 2025 eller 2026. Och detta efter en sommar av storm och översvämningar, som drabbat många hushåll svårt, och efter att åtskilliga experter varnat för att anslagen behöver öka för att klara utmaningarna.

Finansminister Elisabeth Svantesson (M). Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

Hur förklarar finansminister Svantesson det här då? Nja, det gör hon knappt. Och klimat- och miljöministern? Nja, inte hon heller.

Och som inte allt detta vore nog riskerar nu Sverige också att gå miste om många miljarder kronor i uteblivet EU-stöd. Efter pandemin avsatte EU 700 miljarder euro för att kicka igång ekonomin efter pandemin, men de flesta stöd riktades till klimat- och miljöinsatser för att slå två flugor i en smäll. Till Sverige har 38 miljarder kronor avsatts – men för att de ska betalas ut måste vi leverera på vår del av avtalet, alltså satsa på rätt typ av saker och se till att utsläppen minskar. Eftersom regeringen nu dragit ner på satsningar på både järnvägar och naturskydd, samtidigt som man sänkt reduktionsplikten (vilket garanterat gör att vi missar klimatmålen) är risken stor att en del av dessa pengar går upp i rök …

Miljörörelsen har förstås riktat svidande kritik mot budgeten, men det kanske mest intressanta kommer från oppositionen. Centerpartiet hotar med missförtroendeförklaring mot klimatminister Pourmokhtari, enligt Rickard Nordin, C:s klimat- och energipolitiske talesperson till Ekot:

Om regeringen inte levererar en klimathandlingsplan innan jul, som visar hur man når klimatmålen, och då samtliga klimatmål, även de till 2030, då kommer vi att väcka misstroende mot klimatministern.

Fortsättning följer?

Dyker ni på intressanta blogginlägg, artiklar och nyheter som skulle passa i Hållbara svepet ibland? Tipsa mig gärna!

Maria Soxbo 23 sep 2023 Direktlänk Hållbara svepet 0 kommentarer

Att prata är gratis

Jag föreläste om Ställ om-boken i Trosa häromkvällen, otroligt roligt och en superengagerad publik som ställde många frågor och delade med sig av egna tankar (tack!) – jag missade nästan bussen hem för att det var så bra samtal efteråt. En tanke som slog mig efteråt var just att så mycket börjar med samtalet. Att lyfta sin egen klimatoro kan leda till att fler öppnar upp, att söka kunskap genom att fråga någon kunnig person sprider kunskap, att tipsa om hållbara knep i vardagen sänker trösklarna för andra, att erbjuda sig att låna ut (eller fråga om man får låna något) blir en byggkloss till ett delningssamhälle och så vidare. Bara bra saker!

Och nästa tanke blev också att det är en klimatinsats som inte beror på storleken på plånboken. Just nu blir nästan allt en plånboksfråga tyvärr, eftersom världsläget är som det är. På vissa håll leder det till att vi gör mer hållbara val (som att inte överkonsumera, äta upp maten eller spara in på elen), på andra håll att vi kanske väljer bort det vi vet är bäst (det ekologiska eller närproducerade alternativet i matbutiken till exempel). Men – att prata om klimatet, det är helt gratis.

Det KAN så klart kosta, jag har vänner som upplevt att det blir jobbigt när de försöker lyfta klimatfrågor i en bekantskapskrets som inte uppskattar det eller som slår dövörat till. Men förhoppningsvis kan de flesta av oss lyfta klimat, omställning och hållbarhet långt mer än vi gör idag, utan att det kostar oss något. Att berätta om en tågresa, tipsa om bra secondhandbutiker eller bjuda vänner på vegomiddag är riskfritt, roligt och kan leda till fler och djupare samtal.

Jag är nämligen helt övertygad om att det vi inte pratar om, det kommer inte heller att hända. Så hörni, även om ni sitter fast i något ohållbart mot er vilja som ni inte kan förändra (som att vara bilberoende på landsbygden till exempel) – satsa på samtalet istället! I det långa loppet kommer det att vara viktigare än att en glesbygdsbo tar bilen i vardagen, jag lovar!

Vem pratade du med om omställningen senast? Foto: Harli Marten//Unsplash

Maria Soxbo 21 sep 2023 Direktlänk Reflektioner 0 kommentarer

Om heatflation, klimat & vad som egentligen kostar

Är det dyrt att ställa om en fossilberoende värld? Ja, förmodligen. Är det ännu dyrare att låta bli och vänta in konsekvenserna? Utan tvekan.

Det snåriga förhållandet mellan ekonomi och klimat har känts aktuellt ända sedan elkrisen slog till och vi alla insåg att hålet i plånboken blev lite mindre om vi sparade på elen – vilket också gynnande klimatet förstås. Sen skenade matpriserna, vilket också åtminstone delvis kan kopplas till klimatkrisen – när skördar slår fel stiger priserna förstås eftersom tillgången krymper (hej olivolja!).

Och nu är vi mitt i en lågkonjunktur där många drar i handbromsen – samtidigt som vi inte har tid att vänta med omställningen.

Alla foton: Maria Soxbo

I samarbete med Ekobanken – Sveriges enda helt transparenta bank – har jag och Emma gjort ett högaktuellt avsnitt av Plan B-podden, där vi pratar om allt detta och mycket mer. I Bantad ekonomi & heatflation – hur ekonomi och klimat hänger ihop pratar vi om kostnaderna för stormen Hans och de senaste årens översvämningar i bland annat Gävle, om nya begreppet heatflation, om det krympande stödet till kommunernas klimatanpassningar och om hur dyrt det blir om Sverige fortsätter att slarva med klimatpolitiken.

EU står nämligen runt hörnet och väntar med svidande böteslappar … Och så vänder och vrider vi lite på vår egen ekonomi så klart – för även om det absolut finns de som drabbats mycket hårdare än oss så känner även vi minst sagt av de senaste årens effekter på plånboken.

Nytt avsnitt ute nu!

Och när det kommer till privatekonomi så är vi så glada över att vårt samarbete med Ekobanken fortsätter! För även om den generella känslan kring privatekonomi må vara sitt lugnt i båten nu när lågkonjunkturen rullar in, så vill vi ju knappast motarbeta omställningen medan vi sitter still – eller hur? Och det fina är att vi faktiskt inte behöver oroa oss för vad våra sparpengar gör medan vi sover/sitter stilla, så länge de finns hos just denna bank.

Ekobanken rankar högst i Fair Finance Guides ranking av de svenska bankerna år efter år, och i avsnittet kan du höra vad bankens vd Maria Flock Åhlander säger om hur de tar hand om våra pengar och ser till att de gör nytta, inte skada, i världen.

Ett matigt avsnitt om ekonomi, heatflation och kostnaderna för omställning – och att inte ställa om.

Och det här är faktiskt högst relevant för oss småsparare. För när Fair Finance Guide tillsammans med Naturskyddsföreningen och Greenpeace granskat svenska storbanker visar det sig att pengar (dina, mina och andra småsparares pengar) lånas ut till bolag som sedan använder dem för att utvinna fler fossila tillgångar – vilket så klart strider mot Parisavtalet. Här känns det otroligt skönt att veta att om sparpengarna ligger på Ekobanken så är de i trygga händer. De lånas bara ut till företag som bidrar till en bättre värld och påskyndar omställningen – och exakt noll procent av dem går till fossilindustrin.

Både jag och Emma har sedan flera år tillbaka sparkonton hos Ekobanken, och kompletterar sedan med (en av de minst dåliga) storbankerna för att få tillgång till swish. Våra sparpengar däremot är storbankerna helt enkelt inte betrodda med.

Det här upplägget funkar toppen, och vill du göra en insats för klimatet idag är detta ett smart knep! Byt bank – och glöm inte att berätta för banken du lämnar varför du inte känner dig trygg hos dem längre. (Kolla upp hur den ligger till hos Fair Finance Guide, så får du argument – och längst ner på sidan står det hur du kan göra för att byta!)

I avsnittet kan du också höra Mikael Malmeus, nationalekonom och miljöforskare på IVL Svenska Miljöinstitutet (en kombination av expertiser som vi för övrigt vill se mycket oftare!) som Emma ringde upp för att ge er som lyssnar ännu bättre koll på hur omställning, ekonomi och klimat hänger ihop och påverkar varandra.

Ekonomi är svårt, det är jag nog inte ensam om att tycka – men förhoppningsvis kan det här poddavsnittet ge lite nya insikter! Finns där poddar finns förstås (bland annat här och på Spotify), och så kan du lyssna direkt här i bloggen genom spelaren ovan!

Maria Soxbo 20 sep 2023 Direktlänk Reklam: Samarbeten 0 kommentarer

Hållbara svepet, del 100 (!) – klimathandlingsplanen, Week of action och de planetära gränserna

På en söndag istället för på en lördag eftersom jag var på konferens i tre dagar den här veckan och ligger lite efter med allt som rör datorn, men nu kan jag i alla fall fira 100 hållbara svep!

Climate Action Week / Week of Action

Ska du demonstrera? Just nu och fram till 22 september pågår den internationella Climate Action Week, som i Sverige går under namnet Week of action. En hel rad gräsrotsrörelser och organisationer ordnar olika typer av actions, demonstrationer och event som rör social rättvisa och klimaträttvisa, och här kan du se var närmaste programpunkt finns.

6 av 9 planetära gränser överskrids

Foto: Science.org

Forskarna slår larm. För första gången har en rejäl kartläggning av hur planeten egentligen mår gjorts, och det är tyvärr inga goda nyheter. Av de nio planetära gränserna överskrids redan sex: klimatförändringarna, förlust av den biologiska mångfalden, förändrad landanvändning (alltså jord- och skogsbruk), kemiska föroreningar, övergödning (kväve och fosfor) och färskvattensförbrukning.

Johan Rockström kommenterade läget så här:

Det här betyder inte att planeten är på väg mot en oåterkallelig kollaps, men det betyder att vi förlorar motståndskraft. Vi riskerar jordsystemets förmåga och vi riskerar särskilt jordsystemets förmåga att klara av olika former av stress och chocker.

Läget försämras snabbt. Bild: Sthlm Resilience Center

Det största problemet med detta är att de olika hoten kan förstärka varandra, det vill säga att även om vi lyckas göra det som krävs för att bromsa klimatförändringarna (alltså sänka utsläppen i linje med Parisavtalet), så kan övriga överskridna gränser – till exempel förlusten av biologisk mångfald, övergödningen, markanvändningen och hur vi använder vatten – på egen hand driva upp temperaturhöjningen till över 1,5 grader. Alltså kan de olika kriserna inte behandlas var för sig, utan som en del av ett stort pussel.

Läs mer hos DN.

Veckans SoMe-inlägg

Foto: Antonia Bellskog

Om priset på en tröja. Bra och tydliga frågeställningar hos @antonia_bellskog som som undrar ”Har de som gör dina kläder själva råd att köpa dem?” och ”Vem betalar om inte du?”. Intressanta diskussioner i kommentarsfältet också!

Om att våga höja rösten. @sallymattsson har pratat om klimatkrisen ur ett personligt perspektiv på ett webinar, och skrivit ett läsvärt inlägg om hur nervös hon var innan för att bli kallad naiv och blåögd. ”Men sedan tänkte jag om. Hur kan jag hålla tyst om berättelsen att jag mer än halverat (!) mitt eget koldioxidavtryck och fortfarande lever ett gott liv?”. Så bra inställning, och jag håller helt med om att vi behöver fler såna historier – inte färre.

Om att laga saker. Just nu pratar både @isabellemcallister och @emmasundh om att laga saker istället för att kasta och köpa nytt, och det här vill jag också ser mer av! Det är så vi förskjuter normer, genom att visa att saker som gått sönder inte är förbrukade och genom att tipsa fler om vad som går att laga och hur.

Veckans 5 snabba nyheter

Foto: Patrick Tomasso/Unsplash

1. EU inför reduktionsplikt för flyget. Som en del av EUs klimatpaket Fit for 55 har ReFuelEU Aviation klubbats igenom i veckan. Den nya lagen ställer krav på att hållbara alternativ ska fasas in i flygbränslet, vilket per automatik kommer att leda till dyrare flygbiljetter (eftersom alternativa bränslen är dyrare). Minst 2% av bränslet ska vara fossilfritt till 2025, och sen trappas det upp så att bränslet ska vara fossilfritt till 70% till 2050. (Att vi inte ens om 27 år kommer att ha 100% fossilfritt flygbränsle visar ju dock med all önskvärd tydlighet att flyget inte är i närheten av bli ett hållbart sätt att transportera sig på, så gå inte på flygreklam om hållbara flygresor.) En annan bra grej med lagen är att man också skiljer på vad som anses vara ett hållbart bränsle – palmolja och soja är exempelvis bannlysta. Läs mer hos MP:s Jakop Dalunde som förklarar lagen bra. Missa inte heller DN:s granskning om biobränslen.

2. Företag testar 4 dagars-vecka – med gott resultat. Det kommer allt fler rapporter om företag som framgångsrikt börjat rucka på arbetstiderna och förkortat veckan för sina anställda. Microsoft i Japan införde detta redan 2019 och har ökat sin produktivitet med 40% samtidigt som man sänkt elförbrukningen med 23% och minskat personalens frånvaro med 25%. I Sverige har bland andra Sandqvist gjort detsamma – vilket bland annat DN skrivit om. Är det äntligen dags att införa förkortad arbetsvecka, tro?

3. Regeringen slopar plastpåseskatten. Den omdebatterade plastpåseskatten, som Liberalerna fick med som en del av januariavtalet och som infördes 2023, avskaffas nu av Tidöpartierna (där L också ingår, ironiskt nog). Huruvida det var rätt eller fel att införa den från början kan förstås diskuteras eftersom beteendeförändringar inte alltid är okomplicerade (när plastpåsarna blev dyrare köpte fler papperskassar och tunna avfallspåsar på rulle – och då krävs det ju att dessa är bättre alternativ, vilket det verkar råda skilda meningar om). Det man kan konstatera är dock detta: Naturvårdsverket har undersökt effekten, och svenskarna har gått från 74 plastpåsar per person och år 2019 till 17 per person och år 2022, vilket gjort att vi nått EU-målet om 40 kassar per person och år med råge. Det är bra, inte minst för statskassan, eftersom medlemsländerna betalar en avgift för varje kilo plastpåsar som säljs. Nu slopas skatten och vi kan nog räkna med att åtminstone en del av minskningen som uppnåtts försvinner – och då blir avgiften till EU dyrare. Frågan är vad vi vinner i gengäld?

4. Klimathandlingsplanen blir en skrivelse. I fredags släppte regeringen sin propositionsförteckning för hösten 2023, vilket gick lite under radarn i media (det blir ofta så när man skickar ut något på en fredag, så det var nog förhoppningen). Här framgår att den klimatpolitiska handlingsplanen kommer att lämnas till riksdagen i november, men den stora nyheten är att det blir i form av en skrivelse istället för i form av en proposition. Skillnaden? En skrivelse saknar förslag till riksdagsbeslut, utan är mer redogörande – ”så här tänker vi göra” .En proposition däremot röstar man om i riksdagen – vilket gör att man behöver få majoritet för att kunna genomföra den politiken. Med tanke på hur enormt viktig fråga detta handlar om, och hur minst sagt svajig/skadlig nuvarande regerings klimatpolitik varit hittills känns detta faktiskt inte okej någonstans.

5. Greta-effekten. En ny forskningsstudie från Schweiz visar att nästan en tredjedel av invånarna har ändrat sina vanor som ett resultat av Greta Thunbergs klimatstrejker. Det intressanta är att forskarna också specifikt tittade på invånare som inte själva deltagit i protesterna/strejkerna. Aktivism funkar, hörni!

Dyker ni på intressanta blogginlägg, artiklar och nyheter som skulle passa i Hållbara svepet ibland? Tipsa mig gärna!

Maria Soxbo 17 sep 2023 Direktlänk Hållbara svepet 0 kommentarer

Om att resa

När jag skriver om flyg brukar kommentarer om att resandet är viktigt för att upptäcka andra kulturer alltid dyka upp. Och visst, jag tycker också att det är roligt att befinna mig på en plats där vardagslivet ser helt annorlunda ut än hemma. Där utbudet i mataffärerna innehåller massor av spännande och obekanta produkter, där gatulivet ter sig på ett annat sätt, där andra språkmelodier hörs i vimlet och där man har andra vardagsvanor – som italienarnas paus för en snabb, liten espresso i porslinskopp på plats, snarare än svenskarnas enorma takeawaymugg med kaffe i handen på gatan. Jag tror också att det är nyttigt för svenskar att vara i minoritet ibland, att förstå att vårt sätt inte alltid är det enda, rätta och bästa.

Men. Mina invändningar mot det här argumentet är flera. Den främsta är att möten med andra kulturer inte behöver ske med flyg (förstås). Vissa kulturer, den japanska till exempel, är absolut svåra att nå på annat sätt. Men det finns ju hur många kulturer som helst inom tågavstånd. När jag skriver det här befinner jag mig i Köpenhamn, det tog fem timmar med tåg och även om danskarna förstås liknar oss svenskar i mycket är det också en helt annan stämning här än hemma i Stockholm. Det är andra saker på menyerna, det är andra klädstilar som är populära, det är fler som cyklar (fast färre med hjälm), det är ett mer myllrande gatuliv och så vidare. Det är väldigt uppenbart att jag är utomlands, och jag behövde inte flyga för att ta mig hit.

Vackra Köpenhamn, en tågresa bort. Foto: Maria Soxbo

Och jag kan utforska hela Europa med tåg – det är 44 länder bara det (43 om vi räknar bort krigsdrabbade Ukraina just nu). Jag tror få svenskar är så välbekanta med dem alla att det krävs längre resor för att upptäcka något nytt. Och inte ens då tar tågalternativen slut – det går att åka tåg in i Asien också. (För att inte tala om alla kulturer vi faktiskt skulle kunna möta hemma i Sverige, om vi bara ville.)

Min andra invändning är att det är så uppenbart att argumentet om att vi har ett behov av att resa kommer ur ett privilegium. Den stora, stora majoriteten av människor i världen har varken medel eller möjligheter att resa utomlands. Vad säger vi mellan raderna om alla dessa människor om vi anser att man måste få resa för att utvecklas? Att alla som inte kan (oavsett om vi pratar om människor i Sudan, Bangladesh eller låginkomsttagare i Sverige) automatiskt därför är inskränkta?

Jag mår jättebra av att resa. Det är roligt, intressant och spännande att byta miljö för en stund och se nya vyer. Och jag fattar att jag är lyckligt lottad som kan få utlopp för min vilja att utforska platser jag inte varit på ibland, att jag kan unna mig det. Men numera fattar jag också att eftersom jag tillhör den lilla klick som faktiskt kan det har jag ett enormt ansvar att se till att det sker på ett ansvarsfullt sätt.

Det är inte ansvarsfullt att nöjesresa med flyg. Oavsett var planet landar, hur värd jag känner mig resan eller hur många kulturer jag möter. Sorry, men det är bara dåliga ursäkter. Vi kan bättre än så.

Maria Soxbo 14 sep 2023 Direktlänk Hygge & härligt livReflektioner 4 kommentarer

Om vad våra skattepengar går till

I helgen skrev jag på Instagram stories om regeringens kommande förslag i budgetpropositionen 2024 att det statliga bidraget för driftstöd till kommunala och privata flygplatser ska mer än fördubblas från 103 miljoner till 210 miljoner kronor årligen. Jag skrev:

Snart vill jag inte betala skatt längre, om det här är vad regeringen använder pengarna till.

Missförstå mig rätt, jag älskar att betala skatt. Jag bidrar med glädje till vår allmänna välfärd och vårt samhälleliga skyddsnät, tycker att det är fantastiskt att skolan är kostnadsfri och att jag i värsta fall kan ligga flera dygn på sjukhus (som jag gjorde när mina barn föddes) utan att det kostar mer än några hundralappar totalt. Så vill jag att samhället ska fungera, och jag har hela tiden en grundtanke om att om mina skattepengar kan hjälpa någon annan idag så kan jag också lita på att någon annans skattepengar kommer att hjälpa mig om det en dag skulle behövas. Inte en enda gång under mina 25 yrkesverksamma år har jag velat ha det på något annat sätt.

Men. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att mina – och alla andras – skattepengar just nu används för att motverka omställningen. Att sänka bensinpriser, ge fossila subventioner och höja utsläppen. Sedan valet för ett år sen har den nya regeringens politik orsakat ökade utsläpp på 4,7 miljoner ton och betytt minst 13 miljarder (!) kronor i ökade fossilsubventioner. (Den sänkta skatten på fossila drivmedel i budgeten för 2023 resp 2024 samt den sänkta reduktionsplikten är de tre beslut som står för det mesta av detta, men även slopad klimatbonus för bilar, att flytta pengar från tågunderhåll till vägar och att slopa det klimatsmarta reseavdraget skapar ökade utsläpp.)

Hur ska jag som medborgare egentligen känna, när jag försöker rösta fram politik som tar klimatkrisen på allvar och ägnar såväl min arbetstid som ideell tid för att lyfta klimatfrågan på allas agenda – och sen motarbetas allt jag står för genom min egen plånbok? Att försöka förmå individer att själva ta ansvar för att ställa om sina transporter från fossilbil till kollektivtrafik/cykel och från flyg till tåg är svårt nog som det är. När politiken gör allt för att de fossila normerna ska cementeras ytterligare blir det nästan omöjligt.

Den lilla skattebetalaren eller fossilindustrin? Vem arbetar politiken för? Foto: Ali Abdul Rahman/Unsplash

Allt är komplext, och i frågan om flyget finns det förstås skäl till att alla våra små flygplatser inte läggs ner som en del av omställningen. Vi behöver beredskap, exempelvis flygplatser för brandflyg vid en storbrand. Vi behöver ambulansflyg, vi behöver snabba ressätt vid nödsituationer och Sverige är ett långt land med stora avstånd (och ett underfinansierat tågnät). Det är rimligt att skydda vår beredskap och möjlighet till snabba transporter, för det lär behövas när klimatkrisen eskalerar.

Men, att hälla in allt fler miljoner i flygplatser som är olönsamma och blöder pengar är inte ett rimligt sätt att använda skattepengar under ett decennium som är absolut kritiskt när det gäller klimatåtgärder. Inte när tågen samtidigt underfinansieras kraftigt och det inte finns några som helst ambitioner att flytta resenärer från luft till räls. Då är det statliga flygstödet enbart fossilsubventioner, och det är faktiskt helt vidrigt att tvingas vara en bidragande del av detta.

Jag kommer så klart att fortsätta betala skatt ändå. För skolor, vård, omsorg, sociala skyddsnät, naturvård och mycket annat som skattemedel går till behöver MER pengar, inte mindre. Men jag skulle vilja se en diskussion om det här, om utnyttjandet av medborgarnas skattepengar för att subventionera fossila branscher som samtidigt utgör hot mot medborgarna. Hur kan det vara okej?

Maria Soxbo 11 sep 2023 Direktlänk Reflektioner 4 kommentarer

Om platsen vi bor på och människorna vi träffar

Något av det bästa jag vet är att knyta fler kontakter i mitt närområde! Jag tänker verkligen på det där ofta, att för varje ny person jag lär känna i mina kvarter så får jag starkare band till den här platsen. Trivs bättre, har fler att umgås med utan att behöva resa, kan hjälpa och få hjälp i större utsträckning och blir allt mer en del av ett lokalt community.

Precis som jag skriver i Ställ om-boken så tror jag verkligen gemenskap är en mycket viktigare faktor i omställningen än vi tror. Ensam är inte ett dugg stark, för har vi ingen att låna av, ingen att samåka med, ingen att dela med? Ja, då är vi utelämnade till att behöva köpa allting, alltid.

Idag knöt jag ytterligare ett litet bekanskapsband här i krokarna. Inredaren och set designern Pamela Pomplitz kontaktade mig för ett tag sen i ett annat ärende, och nämnde i förbigående att vi nog bodde nära varandra. Dessa magiska ord! Vi bestämde oss för att ses, så i förmiddags promenerade jag upp till hennes villa några hundra meter från min och så hängde vi i solen med te och småkakor och pratade och pratade. Om återbruksgallerior, normer, vår syn på det vi arbetar med och hur branschen ska lyckas locka in fler att välja hållbara alternativ när det gäller inredning.

Ge mig skuggande träd, cykelställ och plats att sitta, prata och umgås på – inte parkeringar. (Foto: Brandon Cormier, och inga av bilderna i det här inlägget föreställer så klart mitt centrum.)

Och så pratade vi om vårt lilla centrum vid pendeltågsstationen. Som är ett typiskt förortscentrum, det skulle kunna ligga nästan var som helst i Sverige. Två pizzerior, ICA, vårdcentral, apotek, kemtvätt, blomsterbutik , ett konditori och några småbutiker. En grillkiosk, ett gym och några andra små aktörer. Eftersom det är i ett storstadsområde är det kanske ändå snäppet mer servicevänligt än på mindre orter (vi har i alla fall vårdcentral, den har inte lagts ner!) och utöver pizzeriorna finns det dessutom en sushirestaurang och en indisk restaurang.

Men, även om basbehoven är fyllda så känns det tyvärr inte så mysigt. Det som hade kunnat vara ett trivsamt torg är en stor, död parkering. Det finns inget ställe att bara ta ett snabbt glas vin med en granne efter jobbet på. Både sushistället och konditoriet är i praktiken för små för att sitta ner och äta på, så det finns inget vimmel eller folkliv där – bara folk som tyst väntar på sin takeaway för att sen gå hem och äta innanför sina egna fyra väggar. Allt fler av de små affärslokalerna har bytt hyresgäster, och blivit business till business (redovisningsbyrå, återförsäljare av arbetskläder) eller aktörer som bara är intressanta för en liten klick (körskola).

Ge mig en liten kvarterspub, fina markiser och en brokig samling aktörer som bara finns just där jag bor – inte i varannat gatuhörn. Foto: Celine Ylmz/Unsplash

Och det jag egentligen tycker är värst är just att det inte finns riktigt någon lokal prägel. Ingen mysig restaurang som använder närproducerade råvaror, ingen delikatessbutik eller gediget bageri med mysigt kaféhäng. Inga torghandlare att köpa färska grönsaker av, inga kreativa eldsjälar som tillsammans skapat mötesplatser och koncept. Inga utflyktsmål, snackisar och instagramvänliga miljöer. Jag är nog lite skadad av Gotlands utbud (åtminstone sommartid), men ändå.

Nu låter det som att vi var otroligt neggiga (vi berömde dock de superfina planteringarna som tillkommit nyligen!), men det handlar egentligen mindre om att vi är missnöjda och mer om att vi båda ser en potential som inte utnyttjas. Vi bor bara en kvart med pendeltåg från Stockholms centralstation, hit skulle vem som helst kunna åka på en liten söndagstur om det fanns lite mer vilja att skapa något unikt här. En slags destinationsutveckling kanske? Som också skulle gynna alla oss som bor här. Skapa stolthet, främja fler möten mellan de boende, bädda för den där lokala gemenskapen som också gör att människor blir mer benägna att hjälpas åt att ta hand om vårt närområde. Nedskräpning, klotter – allt sånt minskar när det finns större värden att uppskatta.

Ge mig mysig belysning, charmig patina och pyttesmå bord att balansera ett glas vin på. Foto: Marialaura Gionfriddo/Unsplash

Jag gick som vanligt igång på alla cylindrar och nu drömmer jag om att bli inkallad som konsult för centrumutveckling runt pendeltågsstationen. Få hjälpa till att utforska vad som skulle kunna lyfta vårt lilla nav till högre höjder, så att mer spännande aktörer skulle vilja etablera sig här. (Inget ont om redovisningsbyråer, de behövs också i världen – men det vore en överdrift att påstå att de bidrar till gemenskap och härlig stämning med sin närvaro …)

Ge mig vackra stenläggningar och uteserveringar utan avgaser. Foto: Imma Santiago/Unsplash

Är det nu jag börjar luska i hur man gör sånt här? Hur man tjatar sig in i de rum där sånt här avhandlas? Kanske, kanske inte. Det krävs kanske framför allt tid för det, som jag nog i ärlighetens namn inte har. Men – jag älskar sånt här! Att spåna möjligheter, att lyfta potentialen, att tänka koncept och pusselbitar som saknas! Och ingenstans skulle det vara roligare att se en sån utveckling än just där jag bor.

Vad är det absolut bästa med ert närmaste ”centrum” (oavsett om ni bor i lägenhet mitt i en storstad eller på landet)?

Maria Soxbo 7 sep 2023 Direktlänk Hygge & härligt liv 18 kommentarer

”Wish-cycling” – konsten att undvika insikter

Jag har börjat lyssna ikapp en massa avsnitt av klimatpodden How to save a planet, och stötte där på ett uttryck jag inte hört förut. Wish-cycling. Det är så klart ett hittepå-ord som beskriver hur människor lägger saker i återvinningen som inte går att återvinna. Det finns flera skäl till varför man gör det:

Okunskap. Så klart. Att man inte har koll på vad som går att återvinna och inte, utan chansar.
Strutsande. Att lägga allt som inte går att återvinna i soporna är liksom att erkänna att man bidrar till sopberget, och det är ju en jobbig insikt. Det känns helt enkelt bättre att lägga saker i återvinningen, för då känns det som att vi bidrar till lösningen – istället för till problemet.

Nu är det här ju en amerikansk podd som beskriver amerikanska förhållanden, och utan att ha järnkoll på hur utbyggt återvinningssystemet är där så tänker jag att vi förmodligen har lite lättare att göra rätt här. Inte minst för att man på ”kommunal” nivå i USA måste ta hand om den återvinning man samlar in och sedan sälja materialet vidare till någon som vill ha det – vilket inte alltid är helt lätt. (Har lärt mig detta från samma podd.)

Men. Om vi inte bara kollar på just återvinning utan breddar frågan till att handla om hur ”klimatsmart” vi beter oss generellt, så tror jag att motsvarande beteende absolut finns i Sverige också. För det är väl egentligen ”wish-cycling” vi håller på med när vi köper en klimatkompenserad flygresa till solen? Eller fast fashion-plagg i återvunnen polyester? Trots att varken klimatkompensering eller greenwashade partytoppar löser klimatkrisen. Några gör så klart detta av okunskap, men rätt många av oss gör det nog för att det helt enkelt känns bättre för stunden. Vi fattar att det är dåligt att flyga, men genom att lägga ett par hundralappar på klimatkompensering kan vi strutsa iväg till charterresmålet med lite mindre skav i själen (och åtminstone nästan något slags försvar om någon skulle ifrågasätta hur vi tänker).

Wish-cycling alltså. Vad tror ni, kan vi komma på en svensk översättning som tar sig in på nyordslistan 2024?

Foto: Javardh/Unsplash

Maria Soxbo 6 sep 2023 Direktlänk Reflektioner 0 kommentarer

Så blir du en medveten konsument

Visste ni att 5 av 10 svenskar kämpar med att att göra bra val för miljön? Det visar en undersökning som Svanen gjorde i våras, där det alltså visar sig att många vill göra rätt och försöker ta bra beslut. Och det är ju toppen! Men undersökningen visar också att de flesta av oss fastnat i källsortering och att försöka äta upp mer av maten, medan vi samtidigt helt underskattar hur stor betydelse vår konsumtion har för miljö och klimat.

Hur vi spenderar våra pengar har större betydelse än många tror. Foto: Maria Soxbo

Några intressanta punkter:

Bara hälften av svenskarna tror att deras konsumtionsval har betydelse för miljön.
75% av svenskarna tror att produkter medvetet designas för att ha kort livslängd (så att vi ständigt ska byta ut dem).
7 av 10 anser att företag överdriver i sin marknadsföring kring hållbarhet (alltså greenwashing).
74% upplever att det är billigare att köpa nytt än att reparera (och att det är svårt att hitta någon som vill laga, eller reservdelarna som behövs).

Inte konstigt att det är svårt att göra rätt, eller hur?

Vad är det egentligen att vara en ”medveten konsument”? Begreppet lider av samma luddighet som många andra ord vi möts av dagligen. Hållbar, klimatsmart, miljövänlig, grön – ord som lätt tolkas på olika sätt beroende på vad man frågar. Och genom att orden som används är så vaga blir de ofta också vilseledande, vilket gör det ännu svårare för oss att välja rätt. Särskilt med tanke på att få av oss har tid att göra all research som krävs för att fatta pålästa beslut.

Svanenmärkta tvättmedel är lätt att välja. Foto: Maria Soxbo

Det är där Svanen faktiskt kommer in som en räddande ängel. För precis som Svanenmärkningen motverkar greenwashing, så innebär märkningen också att researchen redan är gjord (här kan ni läsa mer om hur Svanenmärkningen faktiskt fungerar).

Sen måste ju medvetenheten om klimat och miljö också fungera ihop med våra egna konsumtionsförutsättningar, som exempelvis storleken på vår plånbok och hur mycket förkunskap vi har om det vi vi ska köpa. Det blir ofta en balansgång, Därför har jag tillsammans med Svanen gjort en liten lathund med saker att tänka på när du ska köpa något, oavsett om det är en förbrukningsvara, en pryl eller ett plagg.

5 tips för medvetna konsumenter

Vad väljer du att lägga in din shoppingkasse? Foto: Lucrezia Carnelos/Unsplash

Ifrågasätt dina skäl.
Varför planerar du att köpa något? Är det för att schampot snart är slut och strumporna utslitna, eller är det för att du sett något i en reklam? Att väga behov mot begär och ta kontrollen över alla ”villhöver”-uppmaningar vi möts av är det första steget till att bli en medveten konsument.
Fundera över vilka alternativ som finns.
Kan du lösa ditt behov (eller begär) på ett annat sätt än genom att nykonsumera? Kan du hyra? Låna? Använda något du redan har på ett nytt sätt? Vi ska gå från konsumenter till cirkulenter, och där spelar delningsekonomin en viktig roll.
Ha ett par tumregler för att förenkla.
En jättebra tumregel är ”andrahand i första hand”, det vill säga att alltid kolla om du kan välja begagnat före nyproducerat. Ibland går ju inte det, nytt kanske är enda alternativet – och då kommer tumregel 2 in! Den lyder: ”välj miljömärkt före okontrollerat”. Oberoende miljömärkningar som Svanen (som också är Nordens officiella miljömärkning) innebär att en tredjepart har granskat att företaget i fråga lever upp till högt ställda krav. Det är en trygghet, och spar samtidigt tid för dig.
Låt köpen ta tid.
Vi fattar ofta ohållbara beslut när vi är stressade, så ge dig själv tid att läsa på, jämföra och sova på saken. Kanske rådfråga någon du litar på? Det är sällan så bråttom att du inte kan skjuta på konsumtionsbeslutet en dag eller två.
Tänk långsiktigt.
Se bortom trender, och ställ dig alltid frågan om du kan se dig själv äga detta (tröjan, möbeln, lampan) även om tio år? Kommer du att tröttna? Kommer den att hålla så länge, eller är den för svår att ta hand om och underhålla? Vad händer om den går sönder, kan du reparera den? (Här kan det vara bra att veta att Svanens möbelkriterier till exempel ställer krav på att möblerna ska gå att reparera och att reservdelar ska finnas – apropå att vi konsumenter tycker att det är svårt).

Toapapper och städprodukter – två exempel på vardagsvaror som är busenkla att handla Svanenmärkt! Foto: Maria Soxbo

Med dessa tips i rockärmen blir det förhoppningsvis lättare att agera som en medveten konsument i alla lägen, något som också Svanen alltid jobbar för att hjälpa till med. Miljömärket Svanen är ju nämligen svår att få, men lätt att välja! Och varje gång du gör det är du en medveten konsument!

Maria Soxbo 5 sep 2023 Direktlänk Klok konsumtionReklam: Samarbeten 0 kommentarer

Höstens loppislista

Ny säsong, ny loppislista. Jag tycker om att vara väldigt konkret och specifik, det blir lättare att söka med blicken då. Här är det jag ska spana efter i höst – i Stockholm, Köpenhamn och kanske Norrköping?

Tyg att klä stolsitsar med

Foto: SweetAnnieAcres/Etsy

Precis innan vi åkte hem från Gotland snubblade jag över ett gäng stadiga trästolar med klädd sits i köp/sälj-gruppen Gotlands Marknad, och slog till. De behöver dock kläs om, och nu börjar jakten på tyg! Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill ha, något klassiskt ”köksrandigt” som på bilden skulle absolut bli toppenfint i vårt nymålade kök, men jag kan också tänka mig att bryta av helt. Vi får se vad jag hittar! (Och som är i tillräcklig mängd dessutom.)

Stora krus

Foto: @harryandfrank

Jag insåg i somras att jag inte hade någon lämplig vas alls att ställa blommande kvistar i på Gotland. Jag har många små glasvaser där, men inget rejält som också tål lite större arrangemang. Några tunga krus vore perfekt! Gärna lite avsmalnande upptill som detta, tack.

Koppar från The Georgian Collection

Foto: @vintish_market (som jag TROR har – eller har haft åtminstone – just såna!)

Jag har en plan om att rensa i köksskåpen på Gotland och bland annat sälja av mina fina men udda loppisfyndade koppar. Det brokiga och ihopplockade har tjänat oss väldigt väl dessa 13 år men jag har landat i att det får räcka med att mattallrikarna är en salig mix av udda tallrikar i blåvitt – allt behöver inte vara udda och brokigt. Och så insåg jag att jag faktiskt redan hade den perfekta koppen att börja samla fler av – The Georgian Collection. Dessa kommer att bli perfekta, och jag ser ibland en eller två på Myrorna – alltid till låga priser. Så detta kan jag lyckas med, jag måste bara ha ögonen med mig! (Och ja, jag kommer att spana efter assietter också!)

Liten röllakan

Denna hall hos @karlerikhallden är nog stor i jämförelse med min. Men mattan kan jag ju drömma om!

Vår pyttelilla övre hall hemma i Stockholm behöver lite kärlek, men är hopplöst svårmöblerad på grund av snedtak, två dörrar och ett litet fönster nere vid golvet (!). Det finns med andra ord inte mycket yta att jobba med. Just därför tror jag kanske att en liten matta skulle göra under för denna oinspirerande plätt i vårt hus. Och små röllakanmattor är betydligt lättare att hitta (och släpa hem) än jättestora, märkte jag när jag letade matta till vårt vardagsrum. Så jag har gott hopp om att lyckas, det gäller bara att mäta upp exakt hur stor den får vara, anteckna i mobilen och ha ögonen med sig.

Bubblare

Jag spanar också efter en vit eller ljust beige, stickad, rundhalsad tröja i kashmir eller mohair (har letat i flera år nu efter den perfekta), en fin tändstickshållare till vardagsrumsbordet och en adventsljusstake (snart börjar väl julgrejerna dyka upp på loppisarna igen, och vi saknar faktiskt en klassisk ljusstake för fyra ljus – vi har haft diverse nödlösningar i alla år).

Vad står på era loppislistor i höst?

Maria Soxbo 4 sep 2023 Direktlänk Hygge & härligt livKlok konsumtion 2 kommentarer

En budget. Eller snarare en bekännelse.

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Climate Action Week / Week of Action

6 av 9 planetära gränser överskrids

Veckans SoMe-inlägg

Veckans 5 snabba nyheter

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Relaterade inlägg

Några intressanta punkter:

5 tips för medvetna konsumenter

Relaterade inlägg

Tyg att klä stolsitsar med

Stora krus

Koppar från The Georgian Collection

Liten röllakan

Bubblare

Relaterade inlägg