Förra veckans mesta klimatnyhet i Sverige måste nog vara att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) vill skrota transportmålet (som handlar om att Sverige ska minska utsläppen från transporter med 70% från 2010 till 2030). Det motiverar hon så här:
Sverige behöver komma bort från att klimatmålen fokuserar på att fasa ut saker, på vad vi ska förbjuda och helt orealistiska målbanor.
Hon har rätt i en sak, det blir sannerligen inte lätt för Sverige att nå klimatmålet som rör transporter – fram till och med 2024 hade vi bara minskat utsläppen med 19 procent och tiden rinner oss ur händerna.
Men, målet blir ju inte direkt lättare att nå när Rominas egen regering för en politik som ökar utsläppen, istället för att minska dem. Bara under 2024 ökade utsläppen från inrikes transporter med 24 procent, eftersom regeringen sänkte reduktionsplikten. Om regeringen istället tog ansvar och vidtog de åtgärder som krävs skulle kanske transportmålet inte framstå som så orealistiskt?
Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Värt att kämpa för, ända in i kaklet. Foto: Nina Lindgren/Unsplash
Det jag tycker är mest intressant här är dock att klimat- och miljöministern behandlar klimatmålen som något vi ska sätta på en bekväm nivå, så att vi kan nå dem utan större ansträngningar. Men de finns ju där av en anledning.
Klimatmålen antogs av Sveriges riksdag med bred majoritet år 2017 för att adressera klimatkrisen, och faktum är att varken Sveriges eller övriga världens klimatmål egentligen är tillräckliga. Om alla länder skulle uppfylla alla sina klimatmål landar ändå uppvärmningen på 2,3–2,5 grader, lååångt från de 1,5 grader vi borde ha stannat på och faktiskt även utanför det Johan Rockström kallar ”Livets korridor” (alltså det temperaturspann vi vet är kompatibelt med en mänsklig civilisation som har det bra och kan utvecklas).
Med det facit på hand tycker alltså Romina Pourmokhtari att det är läge att luckra upp de redan otillräckliga målen ännu mer?
Klimatmål är inte en av- och på-knapp, de är en skala där vi blir tryggare ju mer marginaler vi klarar målen med och löper större risk ju längre ifrån dem vi hamnar. Foto: Sophie Jurriaans/Unsplash
Det klimat- och miljöministern inte heller väger in här är att varje grads uppvärmning gör skillnad. Ju närmare klimatmålen vi och alla andra länder kommer, desto mer kan vi begränsa uppvärmningen. Det vill säga ju tryggare blir vår, och kommande generationers, framtid.
Och tvärtom – ju mer vi missar dem (eller struntar i dem helt genom att skrota dem), desto högre risk spelar vi med. Att misslyckas med att nå klimatmålet men kämpa ända in i kaklet och komma ganska nära, är alltså enormt mycket bättre än att helt skrota målet och sluta anstränga sig, för att det upplevs orealistiskt.
Intressant är också att så sent som i oktober slog just Liberalerna (liksom alla andra partier förutom SD) fast genom Miljömålsberedningen att klimatmålen skulle vara kvar. Då uttryckte sig Romina Pourmokhtari så här:
Nu hoppas jag att vi är färdiga med tramset om påstådda avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner.
Vad ändrades, Romina?
Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
