God morgon! Den här veckan måste jag tipsa om Underbara Claras väldigt läsvärda krönika Det är inte de rika som är de riktiga miljöhjältarna. Jag är dock lite kluven till den. Jag håller verkligen, verkligen med om de stora poängerna i den – att det är den rikaste delen av jordens befolkning som frestar hårdast på vår natur, att de som är tvingade att dra ner på konsumtionen på grund av ekonomiska omständigheter aldrig får någon kredd för sin insats för miljön och att lyxkonsumtion i sig inte innebär att man drar till strå till stacken – tvärtom förstås, så länge man fortsätter att konsumera i samma takt.
Foto: Maria Soxbo/Husligheter
Å andra sidan håller jag inte riktigt med om att det bara är den typen av klimatsmarthet som överklassen kan pyssla med – att köpa designklassiker och lyxiga naturmaterial – som blivit status. Ta alla fantastiska vintagebloggare till exempel, som vinner priser, får lansera egna kollektioner och sommarprata. Ingen av dem promotar lyxkonsumtion som ett sätt att rädda miljön, tvärtom – de är förespråkare för att köpa begagnat. Ändå har de utan tvekan status.
Jag älskar att miljömedvetenhet blivit en statussymbol. Att de som är duktiga på den fronten blir respekterade förebilder istället för att avfärdas som ”naturmuppar”.
Och det tycker jag är bra! Jag älskar att miljömedvetenhet blivit en statussymbol. Att de som är duktiga på den fronten blir respekterade förebilder istället för att avfärdas som ”naturmuppar”. Det är det skiftet som gjort att vi till exempel blir allt duktigare på att återvinna och att vi byter ut allt fler matvaror mot ekologiska, och det är ju svårt att se något negativt i det. Däremot måste vi förstås ge all typ av miljömedvetenhet – inklusive att laga H&M-tröjan istället för att köpa en ny eller att se till att all, om än icke-ekologisk, mat äts upp istället för att kastas – samma status.
Förutom att jag dessutom tycker det blir lite väl generaliserande (man kan ju ha klimatångest oavsett storleken på plånboken, till exempel) så tycker jag också att alla människor mellan de två ytterligheterna glöms bort lite i resonemanget. Nej, jorden räddas inte genom att några rika människor köper mängder av kvalitetskläder – och därför inte bär dem längre än tills de ledsnat på dem trots att de hade kunnat hålla livet ut. Men jorden mår garanterat lite bättre av att ganska många människor prioriterar om och övergår från att köpa 25 billiga, massproducerade plagg till ett eller tre lite dyrare, och samtidigt lär sig att shoppa långsiktigt eftersom pengarna annars inte räcker.
Poängen är väl att vi alla tjänar på att de som har möjlighet köper kläder av god kvalitet som kan leva länge (hos en eller flera ägare) och att samtliga oavsett inkomst inte överkonsumerar?
Och nej, prislappen är egentligen inte viktig, det är klart att man lika gärna kan köpa tre billiga plagg och vårda dem så att de håller länge (och dessutom få pengar över till annat). Det är bara en lite större utmaning att dels hitta bra kvalitet för lite pengar, dels att motstå frestelsen att tänka på den låga prislappen när plagget går sönder eller får en svårbehandlad fläck. Poängen är väl att vi alla tjänar på att de som har möjlighet köper kläder av god kvalitet som kan leva länge (hos en eller flera ägare) och att samtliga oavsett inkomst inte överkonsumerar?
Så jag är inte helt enig med Clara i allt hon skriver, eller snarare så saknar jag vissa delar i resonemanget. Men huvudspåren är mitt i prick, inte minst när det gäller politikernas ansvar i det hela. Ta batterier till exempel. Genom att välja laddningsbara batterier framför engångs minskar vi avfallet med 80% eftersom de kan laddas upp till 1000 gånger. Av 100 miljoner sålda batterier i Sverige varje år är ändå fortfarande bara 2–5% laddningsbara. Det pågår fina initiativ för att öka den siffran, som The Battery Challenge till exempel, men faktum är ju att om politikerna såg till att förbjuda, eller åtminstone försvåra, användningen av engångsbatterier hade vi inte haft något val utan gjort en enorm insats för miljön per automatik. Allt kanske inte ska vara frivilligt och beroende av vår goda vilja, för vi kanske faktiskt inte är kloka nog att ta så stort ansvar på individnivå?
Så läs Claras text, fundera lite och dela gärna med er av era egna tankar i kommentarsfältet!
Vill du läsa mer? Här är några lästips!
Om konsumtionen, shoppingen och samvetet
Om Wish och en önskan om eftertanke
Om man gör lite rätt får man inte göra fel alls
(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)
Tack för vettig kommentar till artikeln. Jag läste själv artikeln och blev lite upprörd men visste inte riktigt hur jag skulle få ut det, ovan har du skrivit exakt så jag tänkte. Vem har egeblfiten makten att avgöra vem som är klimatsmart? Jag tror inte att det finns ETT sätt, det finns flera! Här hemma köper vi mest begagnat men när det blir nytt så köps det i bra kvalité, självklart lite dyrare, men en dag (om en sådär 50 år) hamnar säkert även de möblerna på auktion, kan bringa in en slant och göra en ny ägare lycklig i ytterligare 50 år… Att man sedan klankar ner på elbilar är så tröttsamt att jag inte vet var man ska börja, ska jag och min sambo inte hellre köpa en elbil än en bensinbil om det är vad valet står mellan?
Jag tror också att det handlar om att i varje val försöka välja det mest miljösmarta. Ja, har man en äldre bil som rullar och som räcker till även om familjens storlek eller behov förändras så är det förstås mer miljösmart att behålla den än att köpa en ny, även om den nya är en elbil. Men om man inte har en bil och ska skaffa en är det förstås toppen om man köper en elbil istället. Allra helst en som inte är sprillans ny förstås eftersom nyproduktionen är det som kräver resurser och vid det här laget finns det ju rätt många elbilar även på andrahandsmarknaden. Samtidigt tycker jag att det är en poäng att OM man nu vill köpa nytt stötta de industrier som utvecklar teknologi som kommer att behövas i framtiden. Fossila bränslen tar en dag slut, så om man nu ska konsumera nytt är det väl toppen att bidra till att just elbilsbranschen överlever.
När det gäller till exempel inredning så är det toppen att köpa sånt som 1) håller över tid och 2) har ett bra andrahandsvärde, så att prylen säkert lever vidare istället för att hamna på tippen. Och dit hör ju tyvärr sällan billig design. Många tycker att det är lättare att beställa hem ett nytt bord från Det Stora Varuhuset som levereras i ett platt paket än att försöka hitta ett i gott skick på Blocket och lista ut hur man ska få hem det – prisskillnaden blir helt enkelt inte tillräckligt stor. Jag tycker också att Ulrika Randel/Seventeendoors kom med ett ärligt inlägg i debatten – hur många av oss kan egentligen lova att vi kommer att behålla även dyra designklassiker livet ut? Ännu större anledning att välja något som säkert kan hitta en ny ägare längre fram, oavsett om det är 2 eller 22 år bort.
Precis så!
Väldigt bra och genomtänkt blogginlägg! Du sätter ord på det jag tänkte när jag läste Claras text. Älskar Clara naturligtvis, men artikeln saknade flera nyanser och djup.
Så bra, då lyckades jag formulera mig tydligt trots sen timme (skrev det i går kväll) – skönt! 🙂
Jag blev sjukt besviken på Claras artikel. Det är så generaliserande och elakt (!) tycker jag att dra folk med pengar över en kam och därmed blir analysen också direkt felaktig. För det första är jag så trött på att det är fult att ha pengar. Jag antar att jag tillhör den ”rika medelklassen” i det här sammanhanget (vilket förresten Clara gör också?) som har valt att investera i en elbil, som ändå är smärtsamt dyr för oss, men som kändes rätt i hjärtat när vi pendlar tre mil om dagen in till storstaden från en ort dit knappt inga bussar och tåg går. Jag är stolt över att ha gjort det här valet. Ska jag skämmas för det? Är det att bidra till konsumtionen? Hade det varit bättre att jag hade köpt en gammal 240 (som även refereras till i artikeln) som släpper ut en massa skit och drar en massa bensin. Hur klimatsmart är det? Dessutom; jag tror att den rika medelklassen gillar att köpa på loppis lika mycket som någon annan. Det är så fruktansvärt generaliserande att hävda att man inte gör det bara för att man har råd att köpa nytt. Personligen älskar jag att rota på mina föräldrars vind innan jag köper något nytt. Till sist: vad jag kan konstatera är ett hätskt konsumtionsmönster men det råder över alla ”klasser”. Självklart har vissa inte råd att köpa annat än billiga, plaststinkande prylar från Kina men många tror jag köper dessa grejer flera gånger om istället för att spara och köpa något långsiktigt. Men som sagt, detta mönster gäller i alla led. Alla kan bli bättre på att tänka klimatsmart men skäll inte på dem som har råd att göra stora förändringar. Det är väl att föregå med gott exempel eller? Till saken hör; ju fler som köper t ex elbilar – desto intressantare blir det för bilmarknaden att satsa på utvecklingen av dessa och göra dem tillgängliga (= billigare) för alla!
Det enda jag håller med om i artikeln är att den svenska miljöpolitiken är stendöd. Man gör inte ett dyft för att stötta den enskilde konsumenten i sitt ställningstagande. Sorgligt!
Som skribent vet jag att man ibland måste generalisera lite för att få fram en poäng i en så pass kort text som en krönika, det blir liksom omöjligt att få med precis alla perspektiv och infallsvinklar längs vägen. Men jag håller ju med dig om att alla ”sorters” konsumenter finns i alla inkomstgrupper – precis som du säger motsvarar ju många billiga köp ett lite dyrare om man sparar pengarna istället men det finns garanterat ”slit-och-slängare” i alla samhällsskikt precis som det finns miljöhjältar av alla plånbokstyper.
Sen är inte förstås inte alla så lyckligt lottade att de kan spara överhuvudtaget, men den kategorin tog ju Clara i fint försvar i texten och det är ju en av de delar av krönikan jag håller med om. Att lappa och laga kläder från kedjorna och att inte har råd med ekologisk mat men istället ta vara på varje smula är något som galet nog känns skambelagt idag istället för något värt att hylla.
Jag håller också med dig om att den samhällsklass som har råd att konsumera ju faktiskt har en makt att påverka utvecklingen på ett sätt som inte låg- och till viss del medelinkomsttagarna har. Om de ”rika” köper elbilar, ekologiskt och närproducerat så skapar de en efterfrågan som på sikt förhoppningsvis gör att priserna sjunker så fler har råd – vilket ökar efterfrågan ännu mer. Världen stannar om INGEN konsumerar, så det viktiga är att de som kan gör bra val.
Fin, tänkvärd text. Ibland kanske man inte måste lägga värderingar i allt, man kan samla information, inspiration och fakta, låta det landa och ta egna beslut förankrade i sig själv, utan att säga ”fel, fel och dåligt” till andra (och nu menar jag inte att det var det du gjorde för att förtydliga mig).
Tänkvärda texter, både Claras, din och Ulrikas (seventeen Doors) senaste söndagskrönika. Jag läser, funderar och samlar en grund för mig själv utan att bli arg på vad andra anser.
Emma T: Precis så! Man behöver inte varken såga eller hylla alla texter, de kan ju bara bli ytterligare en pusselbit i ens eget informationssamlande på väg mot beslut i vardagen. Ibland känns det som att människor säger emot mest för sakens skull, och fullt så hårt debattklimat behöver vi inte ha i dessa nättrollstider. Man kan ju hålla med delar av en text men inte andra – som jag med Claras – och förhoppningsvis bli lite klokare på kuppen och lite säkrare i sitt eget ställningstagande.
Det vore ju bra om de laddningsbara batterier som exempelvis Ikea har höll laddning längre än en väldigt kort tid (jämfört med engångsbatterier) och att de gav samma effekt som ett engångsbatteri. Det gör de inte. Efter en period med laddningsbara batterier återgick jag till engångsbatterier. Om det ska vara någon vits med dem måste de bli bättre på att hålla laddningen och ha bättre effekt. Att klockor slutar gå efter någon vecka får att de laddningsbara batterierna inte håller måttet är inte roligt.
Jag har inte testat just IKEAs laddningsbara så jag kan inte uttala mig om det, men batterier skiljer sig förstås i prestanda precis som allt annat så det kan ju vara värt att googla konsumenttester för att hitta laddningsbara av bra kvalitet.
Jag följer debatten med stort intresse från influensabädd – så med något mosigt huvud kastar jag ändå in några rader :). Först tycker jag att Underbara Clara har en poäng med sin krönika. Jag kastar delvis sten i eget glashus då jag många gånger i bloggen hävdat att det är bättre att spara till saker man vill behålla länge och satsa på genomtänkta köp med kvalité – men med en klassresa i bagaget vet jag också att det finns helt andra aspekter på konsumtion än så. Något av det bättre jag har läst kring konsumtion och hållbarhet är den enkla meningen – Den bästa saken att köpa är den som man vill behålla. Rent generellt tycker jag att mycket av problemen ligger i en ständig makeover av våra – i inredningsbloggssammanhang – hem. Mycket är i förändring – det skall gestaltas nya uttryck – och man känner sig snarare som en dinosaurie ibland när man har haft grejer hemma i nästan tjugo år. Där ser jag en koppling bakåt och det man fått med sig i modersmjölken. Saker man skaffar sig gör man för att ha kvar. Naturligtvis slits även möbler – till slut går saker sönder – men tanken att man skall förändra för sakens skull är i grunden inte speciellt hållbar. Om man behåller en ljuslykta som man köpt från IKEA för fem kronor i många år är problemet inte så stort. Även om det är svårt att hålla med om allt i en krönika – i många fall är de skrivna som provokativa ögonöppnare istället för att ta fasta på nyanser – tycker jag ändå att Clara ger oss i bloggosfären något att fundera på. Hur skall vi promota hållbarhet och långsiktighet när det fortfarande handlar mycket om konsumtion och att peka mot produkter – var de nu än må komma från. Vintagespåret tycker jag själv numera är intressant, liksom att visa förändring med säsong som kanske inte innebär att man gör om hela huset. Som sagt – intressant på många sätt!
Håller helt med dig, Weronica! Och i inredningssammanhang är det ju ofta lättare än i garderoben – trenderna rör sig långsammare så man känner sig inte ”fel” lika snabbt och man tvättar oftast inte grejer lika ofta (med undantag för sängkläder och handdukar kanske) och därmed slits de inte ut lika fort som vissa klädesplagg gör. Så du har helt rätt – en ljuslykta för fem kronor från IKEA som verkligen får hänga med år efter år för att den är en personlig favorit blir ju inte ett särskilt stort problem i sammanhanget (bortsett från möjligen att det är svårt att ha koll på arbetsmiljö etc på fabrikerna där extremt billig design produceras förstås). Det svåra är väl just att veta vad man kommer att behålla. Man ska aldrig säga aldrig när det gäller smak … 🙂 Men så länge man tar ansvar för sin konsumtion även i ledet efter sitt eget och lämnar till vänner, loppis, Blocket, återvinning och kanske dessutom förnyar hemmet främst genom att köpa antikt och vintage så kan man ju förändra mycket utan att göra allt för stora avtryck på miljön. Säsongsförändringar är också ett toppenbra spår tycker jag, det är så lätt att göra stor skillnad med små medel på det sättet!
Att debattera om detta ämne är väldigt bra, men tyvärr känns Claras infallsvinkel lite väl provocerande. Det tråkiga är ju att folk blir upprörda och vill framhäva sig som rik genom att köra elbil, äta ekologiskt och köpa designprylar. Det är väl vanligt bland medelklassen idag. Kanske inte i Stockholm där man lägger en stor del av nettoinkomsten på boende men i övriga landet förutom då kanske i de delar med stor arbetslöshet och sjuktal som tex Jämtland. De sk ”nyrika” är väl en stormiljöbov. De vill ha allt nytt, inget hammalt får finnas kvar som visar var man kommer ifrån. Här är bloggare ett bra exempel. Det som är intressant är att i bloggarna kan man se hur all i redning och klädgarderob ut i samband med alla samarbeten och ängsligheten i att inte vara tillräckligt trendig. Jag har tidigare tagit upp att alla dessa flygresor i samarbete med ditten och datten är värre än att köra en gammal 240. Sen kan man ju undra vilka alla är som åker till Ullared och handlar på sig krimskrams för mellan 1-50000 kr. Dessa människor är inte fattiga men de saknar behovet att visa att man har pengar. Garant har väldigt billig ekologisk mat som de flesta har råd med. Diskussionen med ekologisk gröda är en het potatis bland mina vänner som är storbönder. De är utbildade på lantbruksskolor och kan sin sak och de är inte imponerade av den ekologiska trenden som i många fall kan ge en annan negativ inverkan på miljön. I våra diskussioner har vi kommit fram till att närproducerat nog är det som har minst klimatpåverkan och det som är mest gynnsammast för djuren. Ekologisk djurhållning innebär i princip att djuren äter ekologiskt hö och det behöver de inte gjort hela livet utan det finns fasta omställningsregler. De stora djurhållarna har ofta endast en del ekologiskt djur och resterande besättning på vanligt foder.
Här kan man väl hålla med Clara att de småbönder som kanske åker runt i en gammal volvo äter både bättre och klimatsmartare, än de som handlar i en fin saluhall. Enligt min mening borde folk bli mer medvetna på ett djupare plan och inte bara plastbanta hemmet. Att man sen vill klassa sig som ” den rika medelklassen ” som gör allt rätt är patetiskt och man kanske ska ta och höja blicken lite. Det är ofta dessa klassresenärer som har köpt på sig allt nytt och reser till thailand på jul och äter all oetisk mat.
Jag känner inte riktigt igen det där med ”den rika medelklassen”, men så bor jag ju i Stockholm också och har bara storstadsperspektivet själv. Däremot är det väl som med precis alla andra samhällsgrupper en stor variation inom gruppen – ”nyrik” kan ju också innebära en möjlighet att tex verkligen gå in för att köpa närodlad och närproducerad mat för att man nu har råd, osv. Däremot håller jag helt med om att megashoppingresor till Ullared inte känns som det mest medvetna man kan göra, även om jag förstår att det tex för en barnfamilj med ansträngd ekonomi kan kännas som en smart sak att göra för att köpa barnkläder etc i bulk till låga priser. Ännu billigare hade det ju garanterat blivit att köpa allt secondhand, men som småbarnsmamma förstår jag att det inte alls finns tid och tålamod att leta storlekar etc. Ang plastbantning så tänker jag att det kan vara första steget till att bli mer medveten på ett djupare plan. Att plastbanta kräver en hel del research och att läsa på, och under processens gång får man garanterat upp ögonen för andra aspekter, som förpackningsindustrin, matsvinn och annat. Så jag har svårt att se plastbantning som en dålig trend så länge det inte handlar om att kasta allt man har och köpa nyproducerat istället.
Jag tycker att Clara har flera väldigt bra poänger. En koppling jag gör till det hon skriver är bloggarnas kommentatorsfält. Många bloggare förespråkar att köpa designklassiker eller långsiktigt hållbar inredning (uppfattas ofta synonymt av många av oss tror jag). I samband med dessa inlägg följer ofta kommentarer som på olika sätt förminskar, raljerar eller skuldbelägger de människor som inte ”har förstånd” att köpa ”rätt” saker. Som t ex köper kopior eller billig inredning, vilken kanske blir slit och släng-inredning. Den mentaliteten är jag fruktansvärt trött på och i det avseende finns det faktiskt anledning att prata vi och dom utifrån ett klassperspektiv. Det suckas och stönas i kommentatorsfälten över DOM som inte tar sitt ansvar, som är ”obildade” och implicit ganska korkade. Nej, det är inte den enskilda bloggaren som skriver så – men mentaliteten finns i kommentatorsfältet, det tycker jag inte går att förneka.
Kanske mitt resonemang ligger långt ifrån Claras, men det var i alla fall kopplingen jag gjorde. Förhävandet av den egna förträffligheten (vi) och föraktet för andras dumhet (dom).
Vidare, i anslutning till Claras krönika, vill jag betona dubbelmoralen i inredningsbloggarna. Givetvis uppmuntras konsumtion! Massor! Här till exempel. Prenumerera på Sköna hem och få en pryl du inte visste att du ville ha som extra gåva (inte ditt ”fel” Maria, jag vet och förstår att SH är din plattform och att du försörjer dig – delvis – på detta). Alla inredningsbloggare, i likhet med modebloggare, tjänar på att människor konsumerar. Samtidigt ska många bloggare fungera som något slags rättesnöre för ful och fin konsumtion.
Jag blir lite snurrig själv när jag skriver det här. Jag älskar ju inredning, älskar att köpa något fint som jag sparat till länge. Då och då köper jag något spontant, ibland blir det misslyckat och jag skänker bort det/säljer och känner mig skamsen för fulkonsumtionen.
Men i stort håller jag med Clara. De flesta som har responderat hennes krönika på något sätt har ju hållit med delvis men med tilläggsklausuler som att hon generaliserat för hårt. Det påminner lite om diskussionen ”inte alla män!”.
Klokt inlägg, Anna! Jag håller absolut med om att det i vissa kretsar ses ned på de som inte har råd med (eller vill lägga så mycket pengar som det handlar om på) designklassiker. Att köpa kopior är dock ingen bra lösning för någon – formgivare går miste om välbehövliga intäkter från sin design, massproduktion av ofta dålig kvalitet uppmuntras (med de eventuella slavlöner och missförhållanden det kan inkludera) och underförstått godkänner man en kriminell affärsidé. Därför gillar jag faktiskt företag som tex IKEA som namnger sina formgivare på produkterna och som håller låga priser trots originaldesign. Vissa IKEA-möbler blir ju faktiskt klassiker också! Nej, IKEA är inte ofelbara – de kan föregå med ännu bättre exempel inom miljöarbetet och framför allt inte lansera så vansinnesmycket nya produkter som de gör just nu. Men demokratisk design är det ju, och just därför är det så tråkigt att många av de stora inredningskedjorna öser ut kopior istället.
Och konsumtion – ja, absolut! De flesta inredningsbloggar ger shoppingtips på ett eller annat sätt, är det inte produkttips så inspirerar man med bilder på sitt eget hem och får frågor om var saker köpts där svaren i sin tur ger en form av just shoppingtips. Svårt att komma runt det när det är inredning det handlar om, precis som med mode så handlar det ju om yta och då blir konsumtion en naturlig del av innehållet. Tack för förståelsen att sponsrade inlägg är en del av det som gör att jag faktiskt kan blogga, men oavsett just de inläggen så kommer Husligheter förmodligen alltid att inkludera shopping i någon form. Det är ju trots allt en inredningsblogg med visst hållbarhetstänk fortfarande, inte en renodlad miljöblogg. Däremot tycker jag att det fina med bloggosfären är att den är hyfsat självsanerande. Får en blogg dig att må dåligt för att bloggaren inte har samma åsikter som du kan du alltid välja att avfölja. Jag hoppas att mina läsare följer min blogg för att bli inspirerade. Ibland handlar inspirationen om att man äntligen hittar den där tapeten som gör att man börjar trivas bättre i sitt hem, andra gånger handlar inspirationen kanske om ny kunskap som gör att man istället avstår från det man tänkt köpa. Jag själv är ungefär som du, självklart gör jag också mindre genomtänkta spontanköp ibland. Vissa gånger blir det toppen, andra gånger får jag inse mitt misstag och sälja det vidare eller skänka bort. Få är perfekta, det är inte förbjudet att konsumera (men det är bra att tänka på att inte överkonsumera) och det är du själv – och ibland staten – som avgör vad som är rätt och fel. Tack för en intressant kommentar!