Bor vi för stort?

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på hur mycket vi verkligen tycker om vårt lilla hus, och hur glad jag är att vi slog till trots att det på papperet inte var ett självklart köp. Bara en sån sak som att vi flyttade från ett hus med garage till ett utan – och den enorma förvaringsminskning det innebar. I förra huset, som dessutom var större än vårt nuvarande, hade vi också oändligt många garderober och så pass många sovrum att vi kunde lyxa till det med att låta det minsta fungera som walk in closet.

Den tiden är förbi nu, vårt lilla 1930-talshus har förvisso en liten kattvind kvar (övriga två har rivits av tidigare ägare), en liten klädkammare och ett litet förråd, men utöver är det relativt påvert med förvaring. Vår övervåning har två väldigt olika stora sovrum, vilket innebär att vi har ett par år till på oss att lista ut hur vi ska göra den dag barnen inte vill dela rum längre. Och så vidare.

Compact living à la IKEA. Styling Pella Hedeby. Foto: Ragnar Òmarsson/Livet hemma

Samtidigt – förra veckan hälsade jag på hemma hos härliga Emma och hennes familj. De bor i en tvåa (!) med två (!) barn! Visst, Majken och Bodil är så små att de än så länge delar rum (Emma och John har avskaffat vardagsrummet till förmån för sovrum + barnrum), och det är en rymlig och optimalt planerad tvåa.

Men ändå – visst hajar man till? I en tvåa bor man ju på sin höjd när man är nykär, innan barnen kommer, så att säga. Så fort familjen börjar växa är det väl mer regel än undantag att leta sig till större boenden. Men varför, egentligen? Måste vi bo så stort vi kan, hela tiden?

Måste vi bo så stort vi kan, hela tiden?

Förutom att jag hela tiden hittar fördelar med vårt hus jämfört med andra, större hus i våra kvarter (som att vi bor närmare sjön, att vi har altansol under rätt timmar på dygnet, att vi inte har insyn, att vi ligger längre ifrån vägen och så vidare) så inser jag också hur otroligt mycket bättre vi har blivit på att rensa sedan flytten hit. Nu när vi inte har ett garage att liksom glömma undan saker i hela tiden så snubblar vi bokstavligen över bråten tills vi gör oss av med den. Det gör att vi inte alls är lika benägna att bära hem prylar, för det ryms faktiskt inte hur mycket som helst. Varje köp blir mer genomtänkt. Det är perfekt!

Citat från en annan minimalismförespråkare – Joshua Becker, som jag hört föreläsa i Stockholm.

Jag som lyssnar en del på The Minimalists podcast också kan verkligen skriva under på något Ryan och Joshua ständigt återkommer till. Alla prylar kostar oss något. Pengar när vi införskaffar dem, och ganska säkert även pengar i form av underhåll, bostadsyta som räcker till att förvara dem på och så vidare. Prylarna kostar oss tid för att vi måste organisera dem, hitta bra förvaring och lösa städningen kring dem.

Det genomsnittliga amerikanska hushållet består av 300 000 (!) saker.

Och inte sällan kostar de oss sinnesro, för ni vet den där frustrerade känslan som uppstår när vi har högar över allt, röra i alla skåp och proppfulla förråd som vi vet att vi nån gång måste ta tag i? Den slipper man om man inte har så mycket saker. Det genomsnittliga amerikanska hushållet består av 300 000 (!) saker. Jag har aldrig sett någon siffra för svenska hushåll, men jag tror faktiskt inte vi ligger så långt efter.

Jag tycker detta är så tänkvärt, och som alltid på hösten får jag ett sug efter att gå igenom alla våra prylar, rensa bort och göra plats. Inte för nya saker, utan för … sinnesron, antar jag.

Jag hittade också en läsvärd text på detta tema – Want to be happier? Live in a small house – som också tar upp kvinnofällan i att bo för stort. För eftersom det fortfarande, år 2017, är kvinnorna som tar lejonparten av hushållsarbetet på sina axlar, så betyder ett större boende ännu mer yta att städa och plocka i ordning på.

Ja, jag drömmer så klart om sjöutsikt. Men huset behöver inte vara ett palats med en åttasiffrig prislapp.

Visst, jag kan också gå igång på Hemnet-objekt av det maffigare slaget. Häromveckan låg ett helt makalöst (och enormt) hus med sjötomt ute vid ”vår” sjö, och det är klart att det är lätt att dagdrömma sig bort till sensommarhelger i det. Att ta morgonkoppen med te och gå nerför den pampiga stentrappan ända ner till vattenbrynet.

Men – vi behöver inte så mycket space. Vi kan lägga våra pengar på annat än ett hus som kostar nästan fem gånger (!) så mycket som vårt. Och inte minst – det är inte särskilt miljövänligt att bo jättestort. Mycket att värma upp, mycket att möblera, mycket att städa.

Det är inte särskilt miljövänligt att bo jättestort. Mycket att värma upp, mycket att möblera, mycket att städa.

Jag föreläste om hållbar inredning nyligen, och fick efteråt frågan om vad jag själv tror kommer att hända framöver. Jag sa då att jag verkligen tror att vi kommer att bo mindre. Inte bara för att vi blir fler och bostadsbristen redan nu är ett faktum på många håll, utan också för klimatets, prioriteringarnas och livskvalitetens skull. Jag tror ganska många av oss skulle må bättre av att bo på färre men mer välplanerade kvadratmeter – och anpassa vårt bohag efter det.

Vad tror ni?

Vill du läsa mer? Här är några lästips!

Vad definierar ett hem för dig?

Om konsumtion, shopping och samvetet

Vem bestämmer vem som är klimatsmart?

(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)