Jag fick en kommentar från en läsare angående trender nyligen, som jag tänkte att vi skulle kika på tillsammans.
This thing is so Swedish: the insecure search after the latest trend, the constant chase after external affirmation.
Take a look at the Danes – they’re much more secure in their laid-back interior styles: still beautiful but so much more relaxed – and better for this poor, exploited little globe of ours.
Min svarskommentar handlade mest om varför jag ibland har skrivit om trender i en tid då vi måste konsumera mindre för klimatets skull – nämligen att jag inte nödvändigtvis tycker att ett intresse för inredning (och i förlängningen stilepoker, trendskiften och spaningar) nödvändigtvis behöver resultera i konsumtion. Man kan mycket väl vara trogen sin stil, och ändå både vilja ha koll på trender och uppskatta andra stilar. För mig är det en del av mitt inredningsintresse, precis som en filmnörd kan uppskatta såväl komedier som thrillers och en foodie vill prova på nya, spännande smaker.
Men kommentaren handlade ju om mer än så – om svenskars upplevda ängslighet och jakt på bekräftelse. Är det så?
Den kritiken har jag hört många gånger tidigare, men då framför allt inom modevärlden. Att svenskar gärna klamrar sig fast vid trygga jeans och svarta sjok, och inte alls är lika lekfulla, experimentella och avantgarde som exempelvis danskarna. Och som vanligt tycker jag att det är svårt att generalisera så grovt. (Se bara på svenskorna Hanna, Linn, Sania och Emilia till exempel – färgglada, mönstrade, ”osvenska” om man så vill.)
Det finns danskar som inte bryr sig ett skvatt om kläder, och det finns svenskar som vågar till max. Ett av mina favoritinstagramkonton just nu är @stylememaam, som drivs av Sköna hems inredningschef Charlotte Pettersson och hennes kompis Linnea Märak. En djupdykning i deras helt fantastiska garderober, som jag aldrig i livet skulle klara att bära upp själv men som inspirerar mig likafullt. Det är möjligt att genomsnittsdansken tack vare närheten till kontinenten har lite fler influenser i garderoben än de rent nordiska jämfört med oss här längre norrut, men ytterligheter har nog båda nationaliteterna.
Två matplatser, två svenska hem, två helt olika stilar. Foton: @jennyfromdosfamily och @pellahedeby
Men hur är det med våra hem då, är kritiken befogad där? Nu är jag ju lite ”skadad” av att läsa så många bloggar och magasin som jag gör, gemene man är ju förmodligen inte lika nördig. Men jag tycker verkligen att det finns influencerhem i en oändlig rad stilar att inspireras av, och de flesta av dem håller ju stilen oavsett hur trendvindarna blåser.
Allt från Claras lantliga drömhem till syrran Annas eklektiska mix. Från Maris harmoniska färgskala till Elsas färgsprakande vintagehem. Från Johannas bohemiska blandning till Isabelles & Jennys kreativa lyor. Från Weronicas mönsterbonanza till Pellas avskalade minimalism. Från Emma Unckels 1960-talspalats till Katarinas underbara nyförvärv. Och då har jag inte ens nämnt influencers inom stilar jag själv inte är så sugen på, som shabby chic till exempel. Alla har de blivit framgångsrika genom att odla sin egen stil, inte genom att anamma en och samma.
Visst, det finns en tendens att de mest ombloggade Hemnet-objekten påminner om varandra, och vi har uppenbarligen svårt att släppa den ljusa och fräscha sargen i vissa sammanhang. Men på just Hemnet är vi också i ett försäljningsläge, och rimligen vet mäklarna hur man tilltalar så många köpare som möjligt och anlitar inredare därefter. En ”minsta gemensamma framgångsnämnare” för storstadslägenheter finns garanterat.
I verkliga livet dock, så tycker jag att det finns i princip hur bred mångfald som helst – det gäller bara att leta. Och att inspireras av en blogg, ett hem eller en trend behöver inte leda till copy-paste och slit-och-släng-konsumtion. Tvärtom kan det leda till att man får nya idéer kring det man redan har, eller att man inspireras att handla secondhand.
Eller vad tycker ni?
Vill du läsa mer? Här är några lästips!
Om shopping, konsumtion och samvetet.
Mitt inlägg i perfektionsdebatten.
Jag tycker nog att det är lite ängsligt ändå.
Skulle säga att de flesta kör copy paste. Det är samma motiv på allas tavlor. Kör nån med citat-tavlor gör alla det.
Är personligen väldigt allergisk till att följa trender. Jag går helt efter mitt eget tycke och smak. Däremot influeras jag av strukturer och material när det är dags att köpa nytt av någonting. Sånt jag aktar mig för är trender i metaller och prynadsföremål. Dessa är ute lika snabbt som trenden kom.
Kolla Styleroom. Där är det ren copy paste och de album som hetsgillas är de som ser ut som Hemnet-stylade lägenheter. Det är samma flickor med svart läppstift och Scarlett Johanson och ögon kakao-posters vart man än kollar. Alla har Tom Ford, Kate Moss och Chanel coffée table books på sina marmorbord. Alla har en lampa täckt av ett fjäderfä. Allas barnrum är en pastellig annons för Jollyroom.
Folk vill vara trendslaves hellre än trendsetters.
Nu skulle jag nästan vilja länka till min gamla blogg för att visa hur annorlunda jag bor men jag vill förbli privat här. Dessutom gillar jag att bygga mina egna möbler och dekor från scratch. Totally homemade och unikt.
Sen om vi är mer eller mindre ängsliga än danskarna, vet jag inte. Jag har aldrig varit hemma hos någon Dane.
Så bra skrivit saker går sönder handdukar lakan mm blir slitna så viss konsumtion blir det ju o det är ju kul med lite nytt vi måste hitta en balans vi kan ju inte sluta konsumera hur skulle det bli då i vårt samhälle med jobb skatter mm
Thanks for giving my comment such a full and thoughtful reply – I didn’t mean it to sound as rude and ungracious as it feels when I re-read it now.
However, I think maybe you’ve missed some of the point I was trying to make: showing apartments that are decorated in totally different ways or discussing wildly diverse trends that people are following, wasn’t what I was criticizing.
I guess what I really meant can be summed-up by saying something like this: I feel that Danes decorate their homes for themselves, while Swedes decorate their homes to impress others.
The apartments may all look more diverse than they did 10 years ago (when they all looked identically white and sterile), but the carefully curated and styled ’shabby chic’ apartment is just as neurotically and carefully arranged as the grey-on-grey-with-brown-highlights ’hotel room’ style.
By the way, in the house from the 1880s that I live in (in the center of Stockholm) two of the apartments are currently being totally renovated. One of those is being renovated for the second time by the people who moved in 6 years ago. I don’t think there’s been a single day that I’ve lived here the past 11 or 12 years, when there hasn’t been at least one apartment in the house that’s being totally gutted and redecorated. Good for the environment…?
(ps: sorry to be anonymous)
Don’t worry about being rude (you weren’t!). I found your comment very interesting and it inspired me to write this post, so I should actually say thanks! 🙂
I do understand what you mean, and I think you might have a point in saying we decorate for others. But isn’t that just a consequence of social media? When more and more of us show photos of our lives (/food/family/home/wardrobe) it’s not surprising that we tend to care a little bit more about how it looks? I’m not sure that is a Swedish phenomena, but since Sweden is one of the top-ranking nations when it comes to using and consuming social media it makes sense.
However – I don’t judge someone who has curated a perfect shabby chic home or the hotel-room-style home. Unless it’s completely redone the next season I would actually congratulate the person for finding a style they like and for enjoying their home. I see interior decorating as a hobby, like going fishing or baking, and I don’t see why making an effort in decorating is negative when perfecting the ultimate pie recipe isn’t?
I do agree on everything you say in the last paragraph though. Gutting and redecorating homes every couple of years, or ripping out perfectly good kitchens just because you happen to move in somewhere is not very conscious and environmentally friendly. Thanks for an interesting discussion!
Håller faktiskt med läsaren vars kommentar du bemöter. I alla fall när det gäller svenskarnas syn på konsumtion av inredning – vi är väldigt noga med att ’vara rätt’ snarare än att det skall ’kännas rätt’.
Och i jämförelsen med danskarna så är det självklart så att det finns ytterligheter i båda länder, men precis som du också skriver så har snitt-dansken en tydligare och mer självklar identitet i så väl mode som inredning än vad vi svenskar har. Vi vänder ju kappan efter trenden i betydligt högre utsträckning 🙂
Har bott i Köpenhamn i sammanlagt mer än 8 år och måste säga att det klassiska danska outfiten är svart, svart och svart. Visst finns det fler designers med färg i sina kollektioner som
Stine Goya och Hofmann men allmänt så är i alla fall vanliga streetstyle svart. Vad gäller hemma- samma danska designers som alla har och vitt och stilrent.
Kul med input från någon som har koll på Danmark! =) Man får ju också tänka att de som syns i bloggar och på streetstylebilder är just de som sticker ut från majoriteten – tex de som bär Stina Goya.
För några år sedan var det mer ängsligt, då köpte all samma vas, samma prints, samma kuddar till soffan. Men nu tycker jag att det är mer variation, det har blivit lite mer trendigt att vara olik eller unik. Och så verkar det ju ha blivit att köpa saker på auktion eller second hand och det är ju bra för miljön.
Så tycker jag också. Jag tycker generellt att vi är bättre på att lyfta fram det vi har som är unikt, och det får ju gärna vara arvegods eller loppisfynd. Det finns förstås en viss ängslighet också i att inte vilja bli kopierad, men den är ganska bra för miljön eftersom det är minst risk att det händer om man köper secondhand … 🙂
Ja, jag tycker också, att det är konstigt, att så många bloggare har samma tycke o smak. Mest trött är jag på alla diagonalrutiga, marockanska ryamattor. Men också samma coffe tableböcker (helst Kinfolk!) på alla soffbord. Och så Daggvasen, färgade blomkrukorna och ljusstakarna från Svenskt tenn. Och inte minst nästan identiska fredagsbuketter. Och senast en lite kantigare soffa med linneöverdrag. Men å andra sidan, man behöver inte titta in på dessa bloggar, så är det löst.
Jag tycker inte att det är så konstigt, så har det väl alltid funkat? På 1950-talet fanns inga bloggare, men ”alla” hade ändå teakmöbler. Senare kom furumöblerna tillbaka och slog igenom på bred front, och ytterligare lite senare var det skinnsoffor och krom som ”alla” skulle ha. Går vi åt andra hållet hittar vi allmoge. Och inte under någon av dessa perioder fanns ens influencers.
Vi lever i en tid då ryamattor, Kinfolk och linnesoffor är på tapeten helt enkelt. Och vi är tio miljoner människor i Sverige (kanske 4-5 miljoner hushåll?), det känns inte rimligt att tänka sig att alla dessa hem inte skulle ha några gemensamma nämnare.
Men, precis som du säger, är det ju lätt att lösa en viss överexponering för vissa föremål – det går ju att välja bloggare som valt andra saker istället. Utbudet år bredare idag, alla kan hitta ”sin” inspiratör. Den lyxen fanns inte på 1950-talet. 🙂
O så bra skrivit Maria jag är född på 60talet så teak möbler i min barndom furumöbler min tonårstid osv klart att mina föräldrar ville hänga med i dessa trender inget konstigt i det men vissa av möblerna finns kvar fortfarande vi måste hitta en balans o kanske tänka lite själva
Ja men exakt så! Inte kasta ut det gamla, utan hitta guldkornen som man verkligen älskar och låta dem följa med oavsett hur trendvindarna blåser. Sen tror jag det är hopplöst att tro att våra nutida hem kan gå helt opåverkade genom varenda trendskifte som händer under vår samtid, men man behöver ju inte kasta ut och börja om hela tiden. Utan inspireras, och jobba med det vi redan har.
Jag håller med om ängsligheten, men tycker kanske att inredningsnormen är ännu mer intressant. Svenska hem är inredda. (Många av dem dessutom identiska, men vi är ett litet land med få människor, trender syns kanske tydligare då.) Det är inte bara lite möbler som råkar funka ihop, och ett badrum från 2006. Det är _inrett_ på ett sätt som inte är norm överallt. Titta på franska bostadsannonser eller engelska ”uthyres”. Det ser ut lite hur som helst hos folk. I Sverige är det normala att ha ett hem med genomtänkt stil, oavsett hur den stilen ser ut. Där skiljer vi oss från många andra, och där lyser också ängsligheten igenom. Det mest förbjudna är ju inte att ha det shabby chic eller Svenskt Tenn-igt hemma, utan att inte bry sig alls. Mvh/Lite ärvt, lite IKEA, en kudde från Svenskt Tenn samt en inramad affisch från Tate
Håller helt med – Hemnetstyling är verkligen ett svenskt fenomen. Och att inte bry sig alls är nog 2010-talets tabu, ja. Däremot tror jag att det finns väldigt många som inte bryr sig i Sverige också, särskilt i de lite äldre generationerna. När jag växte upp i Norrland såg alla kompisars hem pretty same-same ut, och det var verkligen inget märkvärdigt utan typisk 1980-talsinredning-i-småstad. Tänker mig att rätt många hem fortfarande ser ut ungefär så?
Vita väggar är tydligt bevis på den svenska ängligheten. Vitt väljer man när man inte vågar någon annan färg.
Jag har vita väggar i lunchrummet på jobbet, och jag strävar inte efter att efterlikna min arbetsplats när jag inreder hemmet. Finns mängder av snygga tapeter och färger och valfriheten är nästan oändlig.
Varför ska man då ha samma väggfärg som alla andra? Och som dessutom har härskat i 15 år?
Hej Daniel, lite hårt kan jag tycka – man kan ju måla vita väggar och sedan fylla hela hemmet med färgsprakande mönster, neonrör och kitschiga lampor. Då väljer man kanske vitt bara för att framhäva allt annat, för övrig inredning är ju inte direkt ängslig i det fallet. Det är säkert så att många väljer vitt för att man inte vågar måla mörkare eller mer färggrant, eller för att det helt enkelt är bekvämt eller för att man inte är så intresserad och det var vitt när man flyttade in. Men att kategoriskt säga att man väljer vitt när man inte vågar annat tycker jag som sagt är lite väl hårt.
Sen håller jag så klart med om att det finns massor av snygga tapeter och färger att leka med!
Jag måste erkänna att jag numera är väldigt skeptisk till allt vad inredningsfoton heter. Finns det några bilder därute som är autentiska? Är det inte så att det är stylister inblandade i de flesta bilderna? Eller företag som vill sälja prylar? Finns det något hemma-hos-reportage där man klivit in genom dörren och bara fotat det som finns där? Och hur blev det så att vi skulle ha foton på modeller på väggarna istället för den egna familjen?
Anneli, jag förstår dig faktiskt, åtminstone till viss del. De få gånger man ser instagramfoton som ”visar verkligheten” inser man ju att alla andra foton alltså INTE visar verkligheten, hehe. Men bara man är medveten om det kan man ju välja att njuta av vackra bilder, utan att ta dem på blodigt allvar.
Daniel, tycker du är ute och hojar rejält här.
Jag har vita väggar hemma för att det passar bäst med den övriga halvtokiga inredningen, Skulle dessutom väggarna vara i en annan färg skulle jag bli illamående av färger. Vitt är dessutom enklast att reparera om något händer.
Sedan har jag ett vardagsrum där varenda grej är vit. För att vi har bestämt att det ska vara så. Det är mitt ljusterapi-rum. På vintrarna när det är så mörkt, är det det enda rummet jag verkligen vill vara i för att inte hamna i min typiska vinterdepression.
Vitt har ingenting med ängslighet att göra utan är en färg såsom alla andra. Ett medvetet val.
För människor med behov av ljus, är det en ytterst lämplig färg.
I norden har vi mycket vitt.
Gissa varför?
Vi bor inte i ett land där vi är bortskämda med ljus och sol. Vitt kompenserar för det.
Hade jag fler rum än vad vi har, skulle givetvis andra rum inredas efter vad vi väljer stilspecifikt. Kanske vitt, kanske nåt annat.
Vitt har dessutom en förmåga att få ytor att se större ut än vad de verkligen är.
Visst är det så att vi gärna följer vad som är trendigt här i Sverige, det håller jag med om. Och jag är fullt bekväm med att det är så.
Har ibland funderat lite på om det som i andra delar av världen upplevs som likformigt helt enkelt är en tendens att signalera med mindre bokstäver? Vi behöver inte skrika ut vår individualitet lika högt? Det som för någon annan är två personer i samma ”jeans, bikerjacka och sneakers”-uniform ser mer olikt ut för oss?
Bara spånar.
Halloj !! Och gott nytt år 🙂 Jag tycker att detta gäller lite till mans i många olika länder. Många är lika i ett land, vare sig det gäller mode eller inredning. Några få sticker ut. Jag tycker inte ängslighet är något typiskt svenskt alls. Jag bor utomlands sedan många år tillbaka och tycker det är likadant här.(Italien). Sedan måste man ju tänka på att utbudet på marknaden är det folk köper. Visst ,nu är det ju mycket uppblandat,men ändå så råder det ju en viss lokal stil, beroende på var man bor,eller hur ? Och det är ju där man handlar och blir inspirerad. Samtidigt så får ju många inspiration på nätet och visar upp sina hem på nätet,så då verkar ju allt samma, men om du går hem till folk i Sverige så ser det ju faktiskt inte likadant ut överallt och när hem läggs ut på nätet till försäljning, i Sverige, så töms ju många gånger halva hem innan försäljningen och körs iväg till förvaring eller göms i källaren, samt att en stylist inkallas 😉 Detta kanske är lite synd, men försäljningen går fortare,priset går ju upp, så det är ”business”.Men man kan ju få uppfattningen om att allt ser likadant ut. Det som kanske även är lite tråkigt ( kanske inte direkt i anknytning till kommentaren,men ändå ) är att många kända svenska bloggar,både inom inredning och mode många gånger verkligen uppmuntrar till nyproducerade,dyra designer-köp. Det handlar många gånger om att köpa,köpa och åter köpa, inte stajla eller kombinera eller ens inspirera. Många gånger är även detta faktiskt inte deras ( bloggarens) ursprungliga stil,det räcker att gå tillbaka några år i bloggen eller till första början för att kolla det.Jag har full förståelse för det,tidningarna har gjort samma sak i evigheter och nu läser många bloggar istället för tidningar och det har blivit ett yrke, så av med hatten för det. Men många gånger,precis som tidningarna ofta gjort, vänder man sig till massan och vågar inte sticka ut så mycket eller vara så annorlunda som man tror att man gör eller är. Utan vill få folk att köpa det man visar. Det är ju ett samarbete med olika företag.Inget fel i det heller,men kanske att just detta i Sverige inte alltid går hand i hand med att svenskar värnar så mycket om miljön som de påstår att de gör ? Samt att Svenskt Tenn och Gucci faktiskt kanske inte ens har sådär jättemycket behov av reklam ? Samtidigt som Ikea inte ens många gånger nämns med namn utan blir ” det stora varuhuset ” …..trots att halva Sverige och halva världen ju handlar där inklusive Hollywood-kändisar och film-inredare. Intressant fråga i en trevlig och intressant blogg 🙂
Kram på dig,
Monica i Rom
Klok kommentar Monica! Och jag gillar verkligen när ni läsare bjuder på expat-perspektiv, det är ju något som jag bara kan gissa mig till medan ni VET (och dessutom har en annorlunda synvinkel på svenskhet). Tack för det, och kram tillbaka!