Att leva lokalt – och hitta sin plats på jorden

Sensommartider, de har något visst ändå! Fortfarande ljumma (eller till och med heta) dagar, ljusa kvällar, fräknar på nästippen (eller okej, hela fejset), solblekta linnen och pepparkaksbruna barnfötter som drar in sand på kökets trägolv. Kliande myggbett, mognande äpplen, de sista jordgubbarna och de första blåbären, höstplaner och semesterminnen.

Alla foton: Maria Soxbo

Det blev en fin sommar, trots allt, tycker jag. En hel del inställda planer och saknade familjeträffar förstås, men också en djup tacksamhet över att vi fick vara friska och njuta av ett långt sommarlov på Gotland. Trots allt.

Och även om jag är van att tillbringa somrarna i Sverige (vi har inte varit utomlands sommartid det senaste decenniet) så har jag också häpnat över hur fantastiskt vårt vackra land är – inte minst på sommaren. För i år har ju i princip alla semestrat här hemma, och därför har mitt instagramflöde fyllts av fantastiska bilder från Smögen och Koster, Åre, Höga kusten, Lappland, Öland, Österlen och Dalarna.

Jag har bokmärkt allt från vykortsvyer från fiskelägen till pensionat på landsbygden, surdegsbagerier, skulpturparker, perfekta solnedgångsbryggor och lummiga insjöar. Sånt jag vill fylla min bucket list med och hoppas få besöka de kommande åren. Tänk att det krävdes en pandemi för att detta fantastiska skulle konkurrera ut palmer och turiststråk?

För ja, är det något det märkliga 2020 har inneburit för mig så är det faktiskt både en uppskattning av och ett sug efter att få utforska allt vi har här hemma. I och med att jag slutade flyga för 2,5 år sedan så har jag tills vidare vinkat adjö till vissa drömresmål. Japan och Kanada till exempel, det kommer inte att hända förrän det finns klimatvänliga sätt att resa så långt. Kanske aldrig? Det sved lite i början ska erkännas, men det här året har faktiskt fått mig att omvärdera det. Det känns inte alls särskilt viktigt längre att åka jorden runt för att uppleva en viss plats, när hela vårt avlånga land är smockfullt med vykortsvyer, världsarv och vackra sevärdheter. Varför gå över bäcken?

För någon som rest så pass mycket som jag har gjort kändes det till en början lite avigt att förvägra mina barn samma chans att se världen. Men så insåg jag – jag lämnade ju knappt landet under hela min uppväxt. Förutom en biltur till Norge, en färjetur till Finland och en tvåveckorscharter till Grekland så tillbringade jag alla mina barndomssomrar i Sverige. Det var helt enkelt så mina föräldrar ville tillbringa somrarna – genom att uppleva vårt eget land. Att de tillbringade sin egen smekmånad med att tälta, paddla, vandra och plocka hjortron i den svenska fjällvärlden säger ju allt.

Så bland mina barndomsminnen finns allt från nykokta polkagrisar direkt från kokeriet i Gränna, ett nyväckt intresse för historia efter besöket i Nämforsen, mysiga kafebesök i Öregrund, hisnande karusellåk i Göteborg och strandhugg med matsäck på solvarma klippor längs den norrländska kusten – en perk som kommer med att ha vuxit upp med en pappa som var kapten och därför förstås såg till att familjen hade egen båt.

Ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag ge mina barn DET. Inte charterveckor på förvillande lika turisthotell runt Medelhavet.

Jag hoppas att år 2020 inte bara blir året som präglades av antal dödsfall, restriktioner och munskyddens vara eller icke vara. Utan att det också blir året då vi började uppskatta det vi har igen. Inte bara hälsan, utan också naturen, kulturhistorien och de faluröda stugorna. Granskogarna, forsarna, raukfälten, sandstränderna, fjällvidderna, träkåkarna, stenstäderna, kulturminnesmärkena. Inte bara för klimatets eller smittspridningens skull, utan för att allt detta är så värt att uppleva. Fan, vad otroligt lyckligt lottade vi är ändå, som bor just här?

Och ja, jag förstår förstås att detta inte är alla förunnat att uppleva trots att det är korta avstånd. Sverige är dyrt att leva i och ännu dyrare att turista i. Inte alla har en plånbok som räcker till när fikat på berömda bageriet kan gå på flera hundra kronor för en familj, eller när det enkla men charmiga pensionatet kostar fyrsiffrigt per natt. Förstås. Särskilt inte i år. Just därför gör det mig extra glad att något av det allra mest fantastiska med Sverige – allemansrätten – är gratis (och att tält och utrustning ofta kan lånas av vänner eller till exempel Fritidsbanken).

Vi fick tyvärr inte till någon tältnatt i år, men nästa år hoppas jag få slå upp ett tält, krypa ner i en sovsäck och lyssna på alla ljud utanför tältduken, vakna ett par meter från en strandkant och äta medhavd frukost i det fria. Jag kan knappt tänka mig något lyxigare.

Jag hoppas ni har haft en fin sommar, att ni och era anhöriga fått vara friska och att ni också tar med er fina minnen från en sommar som hade oddsen emot sig. Och ni av mina läsare som arbetar inom vården, TACK för allt slit och jag hoppas innerligt att ni också fick möjlighet till lite återhämtning i sommar-Sverige.

Nu håller vi ut,  tar hand om varandra och gör det allra bästa av hösten också. Eller hur?

(Och en sak till. I det här inlägget har jag samlat några av mina finaste sommarminnen och det blir förstås idylliskt värre. Men min sommar innehöll så klart också regn, trotsiga barn, fästingbett, tristess, misslyckade utflykter, diskberg och ett trasigt hjullager på bilen. Det är lätt att glömma i den välpolerade bloggosfären, så jag ville bara påminna om att vi alltid bara ser en liten, utvald del av av verkligheten.)