Ska vi prata lite om barn och klimat? Det här är ju en het potatis. När jag hintade i ett instagraminlägg om att jag tänkte lyfta barnfrågan så hörde en vän av sig och varnade mig. ”Den frågan är otroligt plågsam att nå fram med. Alla system stängs av i försvar.” Vette tusan vad jag har att vänta mig alltså, men ni brukar vara så himla kloka och sansade och komma med bra inspel, så jag hoppas detta också kan bli en bra diskussion.
Foto: Aaron Burden. Jag har medvetet valt ”bildbyråbilder” på anonymiserade barn, för inget barn borde bli symbol för en fråga mot sin vilja. Inte mina heller.
Det finns inget bättre du kan göra för klimatet än att inte skaffa barn, brukar det heta. Jag vet både en och två personer som också rättfärdigar ett konsumtionstungt globetrotterliv med att de inte har barn. Samtidigt är det förstås så att varje ny människa på planeten medför ett ökat tryck och mer utsläpp, och vi blir fler och fler. Så hur ska en tänka?
Jag tycker det finns en hel rad luriga saker i detta, och det är svårt att diskutera en aspekt av det här utan att ta med alla. Därför hamnade det här inlägget i bloggen istället för på instagram, för teckenmängden där räcker helt enkelt inte till för allt jag vill säga. Så häng med, för det här blir långt!
Var barnet föds spelar roll
Foto: Daiga Ellaby
Först och främst, en ny människas utsläppsmängd är inte förbestämd. Det är stor skillnad på om bebisen föds i USA (där varje person i snitt släpper ut över 17 ton/person och år) eller i Rwanda (0,01 ton). Vi föder i snitt färre barn i de länder som har den mest utsläppskrävande livsstilen, eftersom vi har tillgång till kunskap och preventivmedel (men däremot lyckas vi tydligen inte omsätta all kunskap i en hållbar livsstil). Flest barn per familj föds där människor har det som sämst, och där utsläppen är som lägst. Det är bra för klimatet, men förstås inte för dessa familjer som får många munnar att mätta med få medel. Det fina är att färre barn föds i takt med att land efter land börjar resa sig ur fattigdom, eftersom det för med sig inte minst utökade rättigheter och möjligheter för kvinnor att forma sina egna liv.
I vår del av världen blir problemet på sikt snarare det motsatta. Vi har det så bra ställt att vi lever väldigt länge, och därför blir det viktigt att nya medborgare föds så att det finns tillräckligt med skattebetalare och omsorgsarbetande yrkesverksamma att vi kan ta hand om alla gamla. Det i sig är förstås inte ett skäl att föda barn, bara ett sidospår för att illustrera att befolkningsmängdens sammansättning också förändras.
Värt att veta är också att HELA jordens befolkning ryms på lilla Gotland, vi får alla till och med en halv kvadratmeter var. Vi är inte för många, vi släpper bara ut för mycket per person för den yta vi har till vårt förfogande. (Detta kan man läsa mer om i boken Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren.)
Vem som föder barnet spelar roll
Foto: Delfi de la Rua
Sen kan ju ett barn också födas i Sverige utan att automatiskt släppa ut lika mycket som genomsnittet (dvs 9 ton per person och år). Det är det vi har föräldrar till. Om jag försöker leva så hållbart jag kan, och för bra värderingar vidare till mina barn så kommer de förhoppningsvis att släppa ut mindre än jag gjort under mitt liv och långt mindre än de hade gjort om jag inte hade brytt mig.
Svenska barn är inte problemet, utan svenska föräldrar, normer och vanor. Vi behöver steppa upp, och uppfostra planetskötare (inklusive oss själva). Sedan är det svenska samhället svårt att leva riktigt hållbart i, men det håller ju förhoppningsvis på att förändras. Där ska vi föräldrar trycka på och kräva förändring, så att våra barn lättare kan leva hållbart.
När barnet föds spelar roll
Foto: Danielle Macinnes
Visst, vi skulle kunna införa global barnbegränsning idag. Men, det löser ju faktiskt ingenting. Vi har mindre än tio år på oss att nå klimatmålen i Parisavtalet. Ett barn som kommer till idag och föds om nio månader är knappt nio år gammalt när målen ska vara uppfyllda. Hen har knappt fått tillgång till pengar utöver veckopeng, hen konsumerar väldigt lite, hen kör inga fordon utöver kanske en cykel, hen fattar inga beslut om varken sin eller andras ekonomi, hen kan inte rösta, hen kan inte leda ett företag. Så vad är det vi förväntar oss ska hända i klimatfrågan om färre barn föds?
Ansvaret ligger fortfarande på oss som är vuxna idag. Vi, och i viss mån våra förfäder, har försatt oss i den här situationen och nu är det bråttom. Ett ofött barn kommer varken att hjälpa eller stjälpa. Hur vi vuxna agerar idag, i morgon och de närmaste åren däremot har all betydelse.
Hur vi tar hand om våra barn spelar roll
Foto: Liane Metzler
När jag var gravid upptäckte jag hur otroligt många kommersiella krafter det finns som bygger på att jag som förälder ska ”vilja ge mitt barn det bästa”. Jag förväntades köpa en absurd mängd nya prylar, varav väldigt många antingen är sånt som används ungefär en kvart (och alltså går att låna/hyra) eller som faktiskt inte behövs alls (hej blöjhinken, det duger fint med badrummets vanliga pedalhink).
Och det är förstås en naturlig grej, att vi vill ge det finaste vi har det bästa vi kan förmå. Men finns det något finare än en ljus framtid? Om barnet själv kunde välja, skulle hen då verkligen prioritera en splitterny garderob som blir urväxt på en månad över ett drägligt klimat? Knappast. Och är det verkligen hur ny eller dyr barnvagnen är som avgör om du är en bra förälder? Knappast. (Nej, EN förälder som köper nytt gör ingen skillnad, men nyköpsnormen är stark för småbarnsföräldrar. ”It’s just one straw, said six billion people/parents.”)
Trots att vi sällan har mindre pengar att röra oss med än när vi är nyblivna föräldrar förväntas vi konsumera långt mer än normalt. Trots att begagnat-utbudet av knappt använda bebiskläder är gigantiskt, trots att de allra flesta känner föräldrar med lite äldre barn som vi kan ärva från, trots att det står barnstolar och barnvagnar och mjukliftar och skötbord i drivor i folks förråd så drivs vi att köpa nytt. Jag gjorde det själv i början, när det begav sig. Med tiden fattade jag galoppen, men alla ska inte behöva göra samma misstag som jag. Det går att genomskåda den här bluffen från start.
Och det här går ju att dra ännu längre. Barnfamiljen som tar med knappt ettåringar på solresor till andra sidan jorden – resor som barnen inte ens kommer att ha några minnen från eller har bett om att få hänga med på. Att vilja upptäcka världen tillsammans med sitt barn är kanske förståeligt (för let’s face it – det är vi vuxna som vill ut och resa, inte våra barn), men varför så bråttom?
Barnnormen spelar roll
Foto: Daiga Ellaby
En helt annan fråga är detta med att få barn över huvud taget. Alla livmoderbärare som närmat sig 30-strecket har garanterat fått frågan om det inte är dags att bilda familj snart. Det är aldrig en fråga om OM, bara en fråga om NÄR. Att svara att en inte vill ha barn är att öppna dörren för mängder av oombedda råd, förmaningar om att en kommer att ångra sig, klappar på huvudet som insinuerar att en inte förstår vad en går miste om. Att vilja bli förälder är tydligen en drivkraft som är svår att acceptera att inte alla människor bär på. (Och då har vi ändå bortsett för en stund från alla ofrivilligt barnlösa som den frågan enbart blir en smärtsam påminnelse för.)
Så varför tjatar vi å ena sidan om att det är klimatsmart att avstå från barn, men de som inte ens vill ha barn får ständigt höra att de borde ändra sig? Kan vi inte bara bestämma en gång för alla att de som väljer att leva utan barn säkert har sina skäl (som inte angår någon annan), och därför behöver vi aldrig ens ställa frågan?
Flerbarnsnormen spelar roll
Foto: Jordan Witt
Inte ens när första barnet kommit till världen upphör frågorna. För nästa fråga är ju när syskonet kommer. Hur tätt emellan barnen som är bäst är den enda diskussionen, inte huruvida syskon ens är på tapeten. Många, många föräldrar känner sig fullt nöjda med ett barn, familjen är redan komplett. Många andra familjer försöker förtvivlat bli gravida igen i hopp om syskon, men lyckas inte. Oavsett skäl – syskon eller ej är inte en fråga som angår någon annan, den heller.
Och igen, om barn nu är så dåligt för klimatet ska vi väl inte pressa människor som inte vill ha barn, eller fler barn, att få fler?
Min syn på föräldraskapet ur ett klimatperspektiv
Foto: Paul Hanaoka
Jag har alltid velat ha barn, och eftersom jag själv växte upp som ensambarn tyckte jag det vore spännande att få ha en annan syskonrelation i min familj. Inget måste, det var trots allt inte alls synd om mig bara för att jag växte upp utan syskon. Det blev folk av mig ändå.
Nu behövde jag aldrig välja – jag fick tvillingar och var alltså enbarnsförälder i ynka fyra minuter. Syskonnormen hann inte komma i spel, så att säga. Vår familj kändes genast komplett när tvillingarna föddes, jag har aldrig önskat att vi fått varken fler eller färre barn än så. Men! Om jag verkligen, verkligen hade drömt om att utöka familjen med ytterligare ett barn hade jag inte låtit klimatfrågan hindra mig från att försöka.
Så hade nog inte alla resonerat, och all respekt för det, men jag tror ju ändå att drömmen om ett till barn hade hängt över mig på ett tyngre sätt om jag velat det men aldrig försökt, än om jag försökt och misslyckats. För inga graviditeter är ju självklara, vi ”får” barn – inte ”skaffar” barn.
Alltså är det i mina ögon konstigare att medvetet leva långt över planetens gränser, än att bli förälder till en person som ska leva på sagda planet.
Foto: Ken Liao
Däremot är det oundvikligt att fundera över vilken värld kommande barn kommer att växa upp i. Om jag inte hade barn redan och funderade på att utöka min familj skulle det förmodligen inte vara ett lika lätt beslut som det var när vi började försöka bli gravida för mer än ett decennium sedan. Kanske hade jag landat i samma beslut som då, kanske inte.
Oavsett tycker jag det är viktigt att skilja på individen (bebisen och dess föräldrar) och frågan på ett mer generellt plan. Som jämförelse går det utmärkt att vara starkt för fri abort, men sedan kanske inte klara av att genomföra en abort den dag det gäller en själv. Liksom det går att på ett generellt plan tänka att det känns svårt att sätta ett barn till världen idag, men ännu svårare att avstå från att försöka.
Och så några sista ord om det egoistiska i att bli förälder. För så är det säkert – vi som valt att försöka bli föräldrar drivs ju av en vilja att få uppleva föräldraskapet och allt som det innebär. Det är inte en osjälvisk handling, men jag tycker ändå att det är en mer komplex själviskhet än att exempelvis frekvent nöjesflyga, som ju också görs av egoistiska skäl.
Kanske främst för att ett föräldraskap är ett beslut som påverkar resten av livet och som inbegriper fler personer än bara jag själv. Det är också ett beslut som inte kan vänta hur länge som helst och som är svårt att göra på alternativa sätt, medan det i exemplet med resan ju faktiskt går att skjuta det på framtiden, eller välja ett annat transportmedel.
Foto: Freestocks
Så jag dömer ingen som väljer att utöka sin familj mer än vad jag gjort. Och jag dömer ingen som väljer att ha en familj som består av vänner istället för barn. Däremot dömer jag den som väljer att flyga utomlands gång på gång på gång under brinnande klimatkris, oavsett antal barn.
Motsägelsefullt? Ja, kanske. Men om vi nu kämpar för att få stopp på klimatkrisen för framtida generationers skull så måste det ju inkludera allas barn, inte bara de eventuella egna. Alla känner vi människor som har barn – syskonbarn, kompisars barn, gudbarn, grannbarn. Alla har vi dessutom varit barn själva. Det måste därför vara ett kollektivt ansvar hos ALLA vuxna – föräldrar eller ej – att ge alla andra barn samma chans till en beboelig planet som vi själva fick.
Vad tycker ni?
Wow vilket bra och nyanserat inlägg! Jag håller verkligen med i allt du skriver. Det är en väldigt komplex fråga men jag tycker du nystade i det väldigt fint. Och tack för att du skriver att barn är något en får och inte skaffar…
Ja, så är det ju. Stör mig alltid på uttrycket ”skaffar” i barnsammanhang. Jag tycker att en typ skaffar en skottkärra, inte ett barn. 🙂
Tack för att du tar upp två viktiga aspekter som jag tycker ofta glöms bort när frågan om barn och klimat diskuteras.
1. För vem vill vi bromsa klimatförändringarna? Självklart finns de som främst vill göra det för naturens och djurens skull, men för egen del (och där tror jag att jag har många med mig) är det framtida generationer av MÄNNISKOR jag främst värnar om. Att de ska få växa upp på en beboelig planer med all den rikedom som vi har fått ta del av. Då måste ju också barn som ska bli grunden till dessa framtida generationer få finnas till. Utan nya små människor känner iaf inte jag samma drivkraft till förändring.
2. Viktigast av allt: Att barnskaffandet faktiskt inte kan skjutas upp särskilt länge, och det känns orimligt att en hel generation ska avstå från egna barn.
Visst kräver klimatomställning ett visst mått av försakelse från saker som tidigare har tagits för givna (äta kött till varje måltid tex), men jag anser inte att dessa går att jämföra med vad det innebär att avstå från att skaffa barn för den som vill ha det. För precis som du skriver påverkar beslutet att skaffa barn hela livet och HUR det framöver levs. Men framförallt för att när tidsfönstret för att skaffa barn är passerat då går det inte att ändra sig, det måste göras här och nu för den som är i den åldern. Andra ”uppoffringar” som görs för klimatet är reversibla och går alltid att ta igen i framtiden om man ångrar sig / bättre alternativ finns tillgängliga, men detta gäller ju inte för barn.
Nej, så är det ju verkligen. Och det orättvisa blir ju att de som i så fall skulle avstå från barn, dvs dagens 20-25-åringar och en bit uppåt, har ju inte alls bidragit till klimatförändringarna lika mycket som jag som är 43 och dessutom har hunnit få barn. Det blir väldigt orättvist att kräva den största uppoffringen av en viss generation, när alla generationer innan den varit fria att följa eventuella drömmar om att bli föräldrar. Fönstret är i många fall numera dessutom ganska kort eftersom vi får barn senare i livet nu än förr, och det kan ju ta tid så det är inte heller rimligt att skjuta på beslutet för länge.
Oerhört otäck kommentar, tycker jag. För vem vill vi? Exakt! Frågan är precis den jag ställer mig, men också ditt och massor med reproducerares problem: Det är ert högmod som jordens viktigaste ras som har nästan förstört jorden! Hur kan man jamade att mena att människan är viktigare än både djur och natur och att desistnämnda, således, finns för att serva en allt mer självisk människa? Du bryr dig alltså inte på riktigt. Eller jo, du bryr dig om ditt och de dina och, fast du inte kanerkännadet, de normer som fick dig att skaffa barn. För det var inte den biologiska kroppen, det vet du också; dånade du ju velat och haft barn så fort din mens startade! Och vem är inläggsförfattaren eller du att avgörahuruvida personliga nöjesresor utan att ha barn är ”värre” än ert reproducerande med allt vad det innebär av illojalitet? Because, let us be real: så fort människornas barn struntar de i annat. Helt naturligt, inget jag inte förstår. MEN det finns de av oss som inte vill vara sådana! Om vi då vill resa med flyg då och då skall vi inte få göra det heller? En viss avundsjuka doftar jag mig till och mörke4 den ofta: Jag har inte velat ha barn för att jag dels vet att klimatkrisen gått för långt och dels för att jag inte vill leva det livet och inte tror att jag skulle vara bra på det. DET är respekt, enligt mig. Att inse att man inte kan ”få allt”. Men känner jag först, med egna ihoptjänade pengar, resan mitt liv- hur kan ni då ha mage att tycka att det är fel?
Jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang. Självklart får du tycka att det är högmod av föräldrar att sätta sitt liv framför djur och natur och att vi bör inse att vi inte kan ”få allt”. Men i nästa mening säger du att du har all rätt att göra personliga nöjesresor med flyg. Är inte det också högmod i så fall, att sätta sig själv före djur och natur och att hävda att du har rätt att få det du vill ha? Jag förstår inte skillnaden?
Jättebra inlägg! Nyanserat och klokt. Jag tycker folk som säger att man ska avstå barn för klimatet tar väldigt lätt på något som för många är en av de största drivkrafterna i livet.
En viktig aspekt är ju också om mina barns ”beräknade” klimatutsläpp ska ligga på ”mitt konto”? Jag får ju stå för mina utsläpp själv (som vuxen), jag kan ju inte belasta mina föräldrars footprint liksom.
Och ja det är klart att man känner ångest för vilken typ av värld mitt/mina barn kommer växa upp i (som säkert typ de flesta människor på jorden nog känt i något skede). Men det blir ju också en stark motivation för att skapa förändring.
På ett sätt är det en komplex fråga men på ett sätt är det också en enkel fråga. Vill man verkligen ha barn kommer man nog försöka få det oavsett klimat-övertygelse för den drivkraften är så stark. Vill man inte ha barn eller känner att det inte är så viktigt så är det ju lättare att säga att man gör det som en uppoffring för klimatet. ♀️
Ja, jag tycker också att varje person ska ta ansvar för sina utsläpp, så vi inte belastar våra föräldrar och vår barn inte belastar oss. Och på det sättet blir det ju också självklart att de valen barnen inte gör själva – som barnkläder när de är små – däremot ska belasta oss, och därför blir det också rimligt att tex köpa secondhand.
Läste ett inlägg på vildabarns instagram om att förr innan resten av världen blev kolonialiserad av oss så föddes det inte lika mkt barn. Eller ja säkert samma här också, att det var större åldersspann mellan barnen. Barnen ammades längre (vilket ger en störr grad av naturligt skydd)och att bröstmjölken är näringstät. Men att kolonialiseringen tvingade på ett nytt synsätt o att kunskapen som redan fanns kanske inte blev tagen på allvar
Åh, intressant! Tack för tipset, ska in och läsa!
Underbar artikel, tack för alla tänkvärda ord!
Tack för att du läste!
Jag håller med dig på flera punkter och tycker att detta är ett bra inlägg. Jag förstår också att du måste förenkla frågan för att kunna få fram dina argument och poänger. Vilka är bra!
Dock måste jag påpeka att jag tycker det är naivt att enbart mäta vår planets välmående med koldioxidekvivalenter och klimatförändringar. För det går helt enkelt inte. Människors fysiska avtryck är en av de största utmaningarna vi har. Inte minst i kombination med de andra utmaningar vi har såsom artutrotning, nedskräpning, utarmning av sällsynta mineraler, friskvattenanvändning, etc.
För att kunna diskutera frågan på riktigt måste fler variabler vägas in, och förenklingen med att jordens befolkning får plats på Gotland duger helt enkelt inte. Läs på mer om människors egentliga fysiska avtryck eller stryk den delen ifrån ditt inlägg. UN habitat har släppt flera bra rapporter om detta ifall du är intresserad.
Hej Thomas, att jag tog med meningen om Gotland handlar bara om att ge ett perspektiv på jordens befolkningsmängd som sällan kommer med i debatten – vi tar inte så stor plats rent fysiskt. Det i sin tur gör det ju däremot absurt att vi kan åstadkomma så mycket skada på klimatet som vi gör. Självklart innebär varje person på planeten också ett ökat behov av bostäder, offentliga byggnader, vägar etc, men det resonemanget tyckte jag inte riktigt hörde hit eftersom vi då kommer väldigt långt ifrån ämnet. Du är självklart fri att tycka annorlunda, men om jag ska rymma alla aspekter av planetens mående i ett enda blogginlägg så får jag nog kasta in handduken. Här ville jag enbart nyansera frågan om huruvida barnafödande är ett hot mot klimatet, inget annat. Och där hävdar jag att människors beteende är ett större hot än att de föds.
TACK! Jag har själv nyss passerat 30 och brottats med dessa frågor ett par år. Arbetar med utbildning inom hållbarhet på universitetsnivå och har ibland svårt att hantera all information jag exponeras för (samtidigt som mina studenters engagemang inger hopp!).
Tycker det var ett nyanserat och fint inlägg, som landade mycket bra hos mig. Har haft ganska grav ångest kring detta (hur självisk är jag? hur grym är jag mot andra människor om jag skapar ytterligare en person som ska dela på knappa resurser? hur grym är jag mot personen (d.v.s. barnet) ifråga? och så vidare), men nyligen fått fint stöd från vänner med liknande tankar. Har också hittat en del bra artiklar på nätet (främst på engelska) från folk med liknande funderingar.
Min partner och jag lutar åt att det blir ett barn (finns dock tvillinggener i släkten på båda sidor, så vi får väl se) och att ett av våra huvudmål som föräldrar skulle bli lära ut om omsorg för naturen och andra – och att leva som vi lär i absolut största möjliga mån.
Har dock dagar när det fortfarande känns riktigt, riktigt tungt.
Tack igen!
Hej! Bra att du vågar ta tag i denna fråga som, som du skriver, kan uppröra många. Men den är viktig! Jag är själv inte säker på om jag vill ha barn (är 27 år) och känner spontant att det skulle spä på min redan stora klimatångest något fruktansvärt. Jag förstår argumentet att det spelar stor roll hur vi uppfostrar dem, men funderade på detta stycke om du skrev: ”Hen har knappt fått tillgång till pengar utöver veckopeng, hen konsumerar väldigt lite, hen kör inga fordon utöver kanske en cykel, hen fattar inga beslut om varken sin eller andras ekonomi, hen kan inte rösta, hen kan inte leda ett företag. Så vad är det vi förväntar oss ska hända i klimatfrågan om färre barn föds?” Det jag tänker är att man som förälder kommer stå för sitt barns miljö- och klimatpåverkan ganska långt upp i åldern (hur miljömedveten man än är kommer inte påverkan ”pga barnet” vara noll), sedan tar barnet vid och står för det själv. Ett barn kommer ju alltid, om än indirekt i början, generera mer utsläpp och påverkan på klimat och miljö än om det inte fötts? Det är denna tanke som gör att jag tvekar på att skaffa barn. Hur tänker du kring det?
Förstår hur du tänker, men jag tycker ändå att det hänger främst på hur föräldrarna väljer att agera. ALLA barnkläder under barnets första år går att köpa/låna begagnade. Möjligen med undantag för strumpor och underkläder, men det är nog främst för att få skänker sånt för att de tror att ingen skulle köpa. Om någon av mina vänner med barn bett att få överta utväxta barnunderkläder hade jag gladeligen gett bort. Så testa att fråga en bekant med större barn. Barnsäng, barnvagn, babysitter, leksaker, cyklar – allt sånt finns begagnat. Är en väldigt målmedveten kring utsläppen finns tygblöjor – och även de går att hitta begagnade. Det som kan behöva köpas är tex nappar, nappflaskor och förstås eventuella salvor etc. Samt mat när amning/ersättning är över. Men med tanke på att ett hushåll i snitt svinnar bort mat värt 6000 kr per år, tror jag nog det ryms föda till ett barn i samma mängd mat om vi bara slutar slänga och börjar äta upp. Så nej, noll utsläpp går nog inte, men en förälder som försöker tänka lika hållbart till sig själv som till barnet släpper nog totalt ut mindre med bebisen än genomsnittssvensken gör. Är det dessutom en förälder som påverkar andra att sänka sina utsläpp genom att prata om klimat, inspirera sina medmänniskor att handla begagnat osv så är de få utsläppen kopplade till bebisen garanterat kompenserade för. Så tänker jag!
Men, åh vilket viktigt inlägg! Du nyanserar det så bra. Det är en komplex fråga, detta: Ja, fler människor (barn) lär leda till ökade klimatavtryck. Men samtidigt är det väl framtida generationer vi kämpar för? Som vi försöker se till att jorden fortsätter att vara en dräglig plats att leva på, för. Så inte kan vi sluta skaffa barn, bara så där! För vad kämpar vi för isf?!
Dessutom är det att skaffa barn en drift vi har – att föröka oss, och den tror jag att är svår (omöjlig?) att stoppa.
Sen tror jag också, precis som du skriver, att det är vi vuxna som måste förändra oss. Att tro att det är framtida generationer som ska reda upp det vi och våra förfäder har ställt till med, är ett totalt önsketänkande. Och förnekelse. Och en försvarsmekanism som kickar in när klimatkrisen känns för jobbig att hantera, när det blir en övermäktigt att avstå från sina privilegier. För vi har vant oss vid dessa, och det kräver en oerhörd medvetenhet för att mäkta med att avstå från dem. Och en medvetenhet kring VARFÖR jag ska välja de klimatsmarta alternativen. Vad kämpar jag för?
Och ja, jag kämpar för att mina barn (också tvillingar) ska ha en dräglig framtid. Jag har varit miljömedveten innan, men efter att de föddes har klimatmedvetenheten trappats upp för mig, just av den anledningen. Så frågan är om jag hade varit lika engagerad i klimatet om jag inte hade haft egna barn?
Precis så! Och jag håller helt med om att klimatfrågan blev oerhört mycket mer påtaglig när jag fick barn. Självklart går det att vara väldigt engagerad även utan barn, men för min del höjdes medvetenhetsgraden rejält när barnen föddes.
Jag kämpar för djuren och naturen.
Jag tycker att lite lagom barnskammande är bra just för att påverka normen att alla ska ”skaffa” (två) barn och för att ge oss som ändå väljer att få barn lite lagom dåligt samvete så att vi förhoppningsvis bättrar oss på annat.
Även om en lever väldigt miljövänligt kommer ju ens barn inte att ha nollutsläpp: om alla valde secondhand finns det inte tillräckligt, tygblöjor måste tvättas, matsvinnet ökar (iallafall hos oss) när en försöker få i kinkiga barn mat som en inte alltid vill äta upp själv.
Sen håller jag med om att avstå barn inte är någon ursäkt för att flyga i och med att det ändå inte ryms i vår 1-tons budget.
Ja, kanske? Jag är lite kluven kring skammande generellt, jag tror de allra flesta är mer benägna att ta till sig morötter än piskor. Men ja, grupptryck/normer är ju en enormt viktig faktor också. Sen visst är det så att nollutsläpp är hopplöst svårt i alla sammanhang. Men jag vill hellre se familjen som helhet än att räkna barnens utsläpp separat, eftersom det barnen släpper ut är en konsekvens av vuxnas beslut. Så hellre då se att hela familjen jobbar på minskat matsvinn (genom att tex ta mindre portioner själva och orka äta upp barnets rester, eller plocka fram lite barnmat i taget så att det går åt), minskad vattenåtgång (genom tex vädra vuxenkläderna som inte behöver tvättas på samma sätt som tygblöjorna, och på så vis hålla antalet maskiner konstant) osv osv. Intressant diskussion!
Så märkligt detta svenska samhälle där människor skall ”skamma” varandra till lydnad av senaste normen. Varför kinkar din barn med maten? Jo för att ni redan lever lyxliv. Ett barn som vet att mat är en gåva som man inte alltid kan få äter vad som bjuds. Ni lever så främmande för verkligheten eftersom ni hela tiden försöker omforma er själva och andra. Vad vill du säga till mig som väntar nionde barnet? Hur vill du skamma mig? Känn dig fri att uttrycka detta skammande som du behagar.
Intressant och välskrivet inlägg. I vår familj försöker vi ”uppfostra” våra barn att vara miljömedvetna och diskuterar miljöfrågor i vår vardag. Har du, eller någon annan som läser bloggen, några boktips på böcker till barnen med tema miljö och hållbarhet? Barnen är 6 och 10 år.
Jag har faktiskt det perfekta inlägget åt dig! https://www.husligheter.se/2020/08/28/hallbara-bokhyllan-barnbocker-om-klimatet/
Bästa Maria
Det här är ett SUPERSVENSKT-SUPERVÄSTERLÄNDSK resonemang. Ingen annanstans kan man resonera och uttrycka sig på det här sättet. Så konstruerat. Som hela det svenska livet är. Ingen naturlig människa lever och fungerar så här. Alla era resonemang är sprungna ur konstruerad moral och svenska/väst nu moderna sammanhang och tankar. Hela er (svenska/väst) livsstil är en frukt av den enorma individualism som regerar er kultur. När en människas hela vara, hela existens börjar och slutar med den människans egna vilja, lustar, längtan, behov (både verkliga och inbillade behov) så får man ett samhälle där det kan resoneras om att det finns för många människor. Varför? Egentligen vet jag inte det, men jag tror att det beror på att varje annan människa som inte är jag själv (eller mina prioriterade människor som barn vänner, syskon etc) är ett potentiellt hot mot mina egna ”behov”, min egen plats på Jorden. Ju fler människor desto fler måste i förlägningen dela på jorden. Detta även om en medmänniska i Rwanda får betydligt mindre av Jorden än vad en medmänniska i Sverige får. Vi är inte för många, som ni påpekar så får vi alla plats på Gotland och Jorden är stor. Problemet är svensk(väst) individualism (läs egoism). Att ens diskutera människor , födda, ofödda, och de som inte ens finns ännu, på det här sättet skulle vara helt obegripligt i de flesta kulturer. Oavsett hur ”utvecklade” ni anser dessa kulturer vara. I min kultur är varje ny människa en dyrbar gåva, det dyrbaraste som finns. Ingen kvinna — ja, vi är ännu så ”outvecklade” och ”oupplysta” att vi kallar oss kvinnor, inte ”livmoderbärare”, vilket också är en västkonstruktion sprungen ur er ständiga hemlöshet, ur er ständiga förvirring rörande vem, var, när, hur och varför. Ni lever i ständig ängslan att inte vara ”rätt” och ändå vill ni exportera era ständigt föränderliga normer till hela världen. Ni passar på varandra och jagar bort dem som inte rättar sig i ledet, dem som inte säger ”hen” och ”livmoderbärare” utan han, hon, man , kvinna. Er eviga rädsla , också den sprungen ur individualismen driver er som frön för vinden, än hit, än dit. Detta kallar ni civilisation, utveckling och föredömligt. Och när människor i en kultur med andra normer, andra synsätt inte lever och inte heller vill leva som ni så kallar ni oss kvinnoförtryckare och utvecklade. I min kultur är självmord och depressioner okända fenomen. Ensamhet och utanförskap också. Ingen är arbetslös, ytterst få super eller använder droger. Ingen har problem med sin identitet. Alla är ett i sin famil, sitt grannskap, sitt land. Individen är en absolut del av en självklar helhet. Alla stygn behövs för att plagget skall hålla samman och sitta bra, fylla sin funktion. Jag är inte hela plagget, jag är inte hela världen, jag är stygn, kanske ett av de sursprungliga stygnen i en festdräkt, kanske är jag ett stygn som hastigt sytts dit för att laga en gammal klänning så den håller nåt år till. Spelar ingen roll. Jag är aldrig ensam. Jag vet vem jag är. Självklart vet jag vem jag är. Jag vet var jag kom från. Jag vet mitt sammanhang där jag hör hemma. Jag behöver inte vara ängslig, rätta mina tankar och känslor efter rådande ”norm-mode”. Ert resonemang skulle vara skrattretande för mitt folk om det inte vore för att ni svenskar, ni vita västerlänningar har så mycket makt på Jorden. Ni exporterar era ideal lika skoningslöst i detta nu som under kolonialtiden.. Den ”vite mannens börda” att civilisera de mindre vetande, underlägsna folken är ännu en uppgift ni tar på er och utför. Varför skall jag som svart leva som en vit? Varför skulle det vara bättre för mig om jag födde färre barn? Tror ni inte att vi vet hur barn kommer till? Tror ni verkligen att alla som inte lever och resonerar som moderna ”upplysta” svenskar lever sämre liv, är förtryckta och behöver befrias? Fundera på vem som är mest bunden, mest fången, mest inlåst. En åttabarnsmor i slöja som arbetar på sin mangoodling med nionde barnet i magen. Som stannar upp en stund för att glädjas åt att barnet dansar (ni säger sparkar tror jag) i magen, en annan kvinna ser detta, kommer fram och lägger sin hand på hennes mage och de gläds tillsammans åt nytt liv. Ty de är ett, de hör i hop. Den gravida kvinnan väntar inte sitt barn ensam, hela hennes sammanhang väntar detta barn. De saknar inget (även om fattigdomen kan vara stor), de är hemma till kropp, själ och ande i nuet, i solen i ett land och en kultur ni anser behöver befrias är dessa två och babyn som snart skall födas fria. Fria på ett sätt som är helt obekant (och kanske ouppnåeligt) för en individualist i väst. Visst är vi ofta fattiga, vi föder på en säck hemma och förblöder, men detta betyder inte att vi är er underlägsna, att vi skulle vara i behov av era ideal, er kultur, ert sätt att se på hela varat. Hoppas ni förstår litet av detta trots svenskan som haltar litet här och där. Och kan tillägga att de samhällen som faller samman idag gör det oftast för att västkulturen slagit rot, med sin eviga uppmaning till att sätta sig själv främst. Jag vill inte heller idealisera min västafrikanska kultur, vi har mörker även hos oss. Men vi vet vem vi är, varfrån vi kommer och vart vi hör hemma på ett sätt som jag ser att ni oftast inte gör här i Sverige. Ni söker hela tiden er identitet och försöker forma den utifrån något materialistiskt, som hur ni klär er, hur ni inreder, vilken mat ni äter etc. Yttre saker som ni konstruerar formar därför (tror jag ) era resonemang så som detta om barn ovan.
Wow, vilket välskrivet och bra inlägg Molly. Känner ofta att vi i västvärlden ska rädda världen, men den ska räddas enligt vår måttstock och med våra värderingar. Vi glömmer ofta att vi kanske inte alltid vet bäst.
Hej Molly,
Jag har funderat hela dagen på hur jag ska besvara din tänkvärda och välformulerade kommentar, och jag vet inte om jag tänkt klart än – men nu gör jag ett försök.
Jag håller med dig starkt om tre saker. Att vi i Sverige (och många andra länder i västvärlden) tappat bort oss själva och vad som är viktigt längs vägen, och att saker som ensamhet, utanförskap och andra problem därför kunnat slå rot – det tror jag också. Individualistiska samhällen är starka på många sätt, men oerhört svaga på andra.
Jag håller med dig om att yttre saker fått för stor betydelse i hur vi formar våra identiteter, helt klart – det är dåligt både för oss som människor och för planeten.
Och så håller jag förstås helt med dig om white saviour-problematiken (du nämner inte det begreppet, men jag gissar att det är det du syftar på). Vi i västvärlden har helt klart en syn på oss själva som bättre vetande i många avseenden, vilket gör att det kan slå så oerhört snett i många sammanhang – även om intentionen i många fall är god (som när det gäller välgörenhet till exempel). Vi är många som har mycket att lära, ingen tvekan om det.
Sen riktar du dig så specifikt till mig att jag antar att du tillskriver mig alla de åsikter du diskuterar i din kommentar? Och det får mig att fundera på om du brukar läsa min blogg, eller hamnade här precis nu? För det är så mycket jag inte känner igen mig i, och jag tror fler av mina vita, svenska läsare skulle känna samma sak. Det är svårt att tillskriva en hel nation så många gemensamma drag, som att vi lever i ständig ängslan att vara rätt, att vi automatiskt tycker att svarta människor borde leva som vita eller att vi vill exportera våra normer till hela världen. Inget av det stämmer på mig, tvärtom försöker jag förskjuta våra snedvridna normer så mycket jag bara kan (jag har till och med skrivit en bok om precis det), till exempel. Jag vill att vi i väst överger vår tilltro till att lycka hänger ihop med prylar och status, och istället börjar värna om varandra och klimatet. Jag vill absolut INTE exportera alla dessa knäppa normer till andra länder, tvärtom – jag vill att fler röster ska höras i det svenska debattsamtalet så att mångfald, miljö och människor prioriteras högre än exempelvis tillväxt.
Ja – resonemanget är alldeles säkert svenskt och västerländskt, för att jag är svensk och västerländsk. Jag är född och uppvuxen här, vilket har format mig på samma sätt som din uppväxt format dig. Men – det betyder ju inte att jag automatiskt skriver under på att allt som format mig är bra, eller att jag inte anser att vi bör lyfta blicken och se och lära av andra kulturer. Tvärtom – jag är kritisk till väldigt mycket av det som format mig (och samtidigt positiv till andra sidor förstås).
Jag tror inte alls att det är bättre för dig om du skulle föda färre barn, om du vill ha en stor familj. Jag vet inte riktigt hur du läste in det i mitt inlägg. Att jag skriver att det är bra för klimatet att familjer får flest barn i fattiga länder men att det är dåligt på så vis att familjen får många munnar att mätta med små medel, innebär ju inte att det är dåligt med stora familjer utan att det är ett systemfel i världen som gör att levnadsvillkoren ser så olika ut. Jag tror en stor familj med små resurser kan vara lika lycklig eller lyckligare än en liten familj med stora resurser, MEN jag tror också att det kan vara hjärtskärande tungt att inte kunna ge sina barn tillräckligt med mat (vilket ju tyvärr är verklighet i vissa länder). Det innebär inte att jag tycker att svältande barn inte ska få födas, utan att vi måste se till att motverka fattigdom och svält där det finns så att ALLA barn får äta sig mätta. Att jag tar upp befolkningsfrågan är inte för att jag själv tycker vi är för många, utan för att det är ett av de vanligaste argumenten i klimatdebatten. Bara därför. Kanske tolkade du mig fel där?
Sen tror jag inte att den delen av ditt resonemang var din viktigaste poäng, men jag vill ändå bemöta det du skrev om ”hen” och ”livmoderbärare”. Jag säger man och kvinna, han och hon, om alla som identifierar sig som det. Jag är en kvinna, mitt pronomen är hon och jag känner mig trygg med att använda de orden. Jag använder ”hen” i två sammanhang – när jag inte vet könet på den jag ska skriva om (väldigt praktiskt för en journalist att kunna skriva ”läkaren skrev ut medicin till patienten baserat på hens symptom” istället för ”hans/hennes”), och när det är en person vars pronomen ÄR hen. Då hade det ju varit oerhört respektlöst att felköna hen med vilje. Ja, hen är ett relativt nytt ord, men alla nymodigheter är inte dåliga. Plötsligt fick en hel grupp människor möjlighet att välja sitt pronomen, istället för att tvingas in i ett fack de mår dåligt av. Det kan jag inte tycka annat än att det är väldigt bra. Men ordet har ju inte ersatt varken man eller kvinna, de finns ju fortfarande kvar och har samma betydelse som de alltid haft?
Slutligen – hela det här inlägget handlar om ”barn och klimatfrågan”, inte enbart ”barn”. Det är viktigt att understryka. Du får självklart tycka att jag har fel i hela mitt inlägg, det är okej – vi måste ju få tycka olika. Men återigen – allt resonemang ovan utgår inte från vad som är en bra förälder eller huruvida barn är något positivt, utan enbart hur barn och klimatfrågan hör ihop. Det blir svårt för mig att bemöta kritik om klimatdelen inte räknas, om du förstår hur jag menar.
Tack igen för en tänkvärd kommentar.