Är det något nutidsmänniskan är bra på så är det att drömma. Fantisera. Inspireras. Idealisera.
Jag också! Jag kan drömma om allt från att någon gång bo i ett hus med havsutsikt till möjligheten att kunna försörja mig utan att jobba heltid. Jag kan fantisera om hur det vore att vara en fena i köket, eller ha riktigt gröna fingrar – eller helst båda i kombination så jag kunde laga god mat på det jag odlade. Jag kan inspireras av allt från ett riktigt unikt hem till en modig handling och en kreativ begåvning. Och jag kan verkligen, verkligen idealisera hur det är att bo på landet.
Det jag tycker är allra märkligast är nog hur otroligt duktiga vi är på att visualisera vad vi tror vore det ultimata livet – och hur genomusla de allra flesta av oss är på att ens ta ett litet trevande steg i rätt riktning. Nej, alla har inte makten att förändra sin situation förstås, men åtminstone i det här landet har väldigt, väldigt många det. Har vi råd med utlandsresor, bilar, den senaste iPhonen och att renovera redan fullt fungerande hem så har vi förmodligen råd att finansiera åtminstone det allra första steget närmare det liv vi drömmer om.
Har algoritmerna spelat sina frustrerande spratt med oss och matat våra flöden med så mycket fransk landsbygd och självhushållningskonton att våra hjärnor kalibrerats om?
Om det nu är det liv vi drömmer om? Eller, tycker vi bara om att drömma om vissa typer av liv? Om att driva ett bed and breakfast på det franska landsbygden. Om att hitta en nedgången herrgård på Österlen och rusta upp den till ett drömhem. Om att sälja allt och flytta in i en van och resa jorden runt (när pandemin tillåter). Om att downshifta ner till att knappt jobba alls, odla vår egen mat och vara hemma med barnen hela vägen fram till skolstart.
Ovanstående är fyra uttalade drömliv som jag tycker jag stöter på i alla möjliga sammanhang. Detaljerna varierar, ibland ligger bed and breakfast-stället i Danmark, eller Italien, istället. Det kanske är ett stationshus eller ett missionshus istället för en herrgård. Vanen kanske är ett tiny house, en riktig husbil eller bara en ryggsäck på ryggen och downshiftingen kanske snarare handlar om att satsa mer på sin hobby än att inte jobba alls. Men jo, det är återkommande drömmar som väldigt många verkar vilja ha.
Det tycker jag är spännande. För var kommer de ifrån? Har vi sett tillräckligt många snarlika upplägg i Hollywoodfilmer och färgats av dem? Har algoritmerna spelat sina frustrerande spratt med oss och matat våra flöden med så mycket fransk landsbygd och självhushållningskonton att våra hjärnor kalibrerats om? Vi funkar ju så med trender – ser vi något tillräckligt mycket under en tidsperiod börjar vi inte sällan tycka att det är snyggt. Kanske funkar vi likadant när det kommer till livsdrömmar?
Missförstå mig rätt, det är ju inget fel på dessa fyra drömscenarion. Tvärtom, alla låter urhärliga! Jag är bara lite fundersam på vad som egentligen hindrar 99,9 procent av alla med dessa drömmar att försöka förverkliga dem, om de nu är genuina? Visst, om alla myndiga svenskar skulle ställa in hemnetbevakningen på Österlen skulle bra många bli utan napp, så är det ju. Och alla kan inte leva på sina besparingar, sluta jobba och ta steget ut i offgrid-tillvaron, då skulle det till slut bli svårt att ratta samhällsbärande funktioner, helt klart.
De diffusa mellanläget där vi slösar bort det enda liv vi har på att drömma om ett parallellt liv och sen plåstrar om skavet mellan dröm och verklighet med konsumtion av olika slag? Det tror jag är den sämsta vägen av alla.
Men – visst borde fler av oss kunna jaga våra riktiga drömmar lite mer aktivt, än att försöka döva längtan efter drömlivet i drömhemmet genom ännu en renovering av vårt nuvarande hem (som inte riktigt håller måttet i jämförelse)?
Jag tror egentligen att vi måste välja. Antingen landa i att det vi har också är fantastiskt, fast på ett annat sätt – och börja njuta av det vi har. Förfina det bästa med det, vilket kanske lite oväntat innebär att skapa livets trädgård i en svensk villaförort istället för i Bretagne. Eller att slå fast en gång för alla att den där drömmen är lifegoals på riktigt – och göra en plan för att förverkliga den.
Det där lite diffusa mellanläget, det när vi gör femtielva moodboards över helt orealistiska scenarion, slösar bort det enda liv vi har på att drömma om ett parallellt liv och sen plåstrar om skavet mellan dröm och verklighet med konsumtion av olika slag? Det tror jag är den sämsta vägen av alla.
(Jag? Jag har landat i att ingen av drömmarna ovan är min, även om jag förstår lockelsen med dem alla. Men hur jag ska ta mig an livet istället, det är jag inte riktigt klar över än. Jag tror eventuellt att ni som läser den här bloggen sitter på första parkett och lyssnar medan jag försöker reda ut det, vare sig ni vill eller inte …)
Någon annans dröm, i Eus i södra Frankrike. Foto: Robin Alves
Så jätteintressant reflektion som träffar mig rakt i magen då jag och min man i detta nu står i färd med att ta beslutet om vi vågar hoppa av den vardag vi byggt upp och kämpat med att upprätthålla i fina villan i storstadsförorten, med pendling, stressiga jobb och höga lån för att flytta till min hemstad och leva sommarstugeliv i skärgården året runt. Lätt att romantisera detta och lite skräckblandad förtjusning i hur det verkligen är att bo där i mörker och vinterstorm men jag vill testa fullt ut, då jag lagt så mycket tankekraft på denna typ av drömmar. Först då vet vi ju om det var rätt att genomföra den! Följer således Emma Sundhs flytt med stort intresse. Trots alla kval säger min magkänsla att min önskan om ett enklare liv är rätt riktning. Tack för en grym blogg!
Life goal på riktigt eller en skön verklighetsflykt, där ringade du nog in vad det handlar om! Att skala bort intrycken av alla inspirerande bilder i flödet och vara 100% uppriktig mot sig själv och sin idé är kanske lättare sagt än gjort, men nödvändigt för förstå om det man vill verkligen är att förändra sin livsstil. Vad måste man offra för att nå dit, och vilka är vinsterna?
Alternativt så hoppar man och håller tummarna, hårt 🙂
Ja precis! Så oerhört svårt att våga satsa på en dröm om det inte känns fullt ut som att det är vad man verkligen vill. Hopplöst svårt att frigöra sig från normer, alla intryck vi matas med, trender och flödets villhöver-uppmaningar, men kanske går det om vi blir lite mer kritiska mot vad vi ser? Ett gäng kontrollfrågor hade kunnat vara ett bra verktyg, kanske. 🙂
Sen på bollen här kanske, men det här är så intressant tycker jag. Vår filosofi är att våga prova saker som vi drömmer om, inom rimlighet (flytta utomlands funkar t.ex. inte nu eftersom barnen inte vill det). Det mest spännande av allt är att inget av det har varit så härligt som vi trott. Torpet på landet (tröttnade efter ett år), husbilen/vanlife (en mardröm med två barn med helt olika behov), surfarlivet (hatar visst att vågsurfa), kolonilotten (hur kul är det med odling egentligen?). Har dragit slutsatsen att många saker är liksom härligare i tanken än vad de är på riktigt och att det inte handlar så mycket om de där yttre sakerna. Vi flyttade också till landet och det har faktiskt varit en hit, vi älskar det (mesta delen av tiden i alla fall). Kanske trivs vi så bra med det för att det INTE är något vi gått och drömt om, utan det bara råkade bli så, och därmed hade vi inte en massa förväntningar på hur det skulle bli?
I morse fick jag iväg barnen tidigt till bästa badplatsen, vi var där alldeles själva och under morgondoppet öppnade sig himlen och det började hagla. Det skrattet och kaoset som utbröt, det var det lyckligaste jag känt mig på länge. Det här året är jag tjänstledig från jobbet och pluggar bara för mitt eget höga nöjes skull- det gör mig också lycklig. Frihet. Badplatsen som är folktom. Att cykla fort på en lång rak grusväg med dottern som kiknar av skratt bak i cykelstolen. Enkla saker som gör mig lycklig.
PS. Jag tror att Instagram är en stor bov just när det gäller drömmar/att ständigt vilja ha något annat och bättre. Märker ett större lugn i mig själv när jag tagit bort mitt konto därifrån.
Åh vad intressant att höra, och vad modiga ni är som vågar testa grej efter grej! Heja er! Kan tänka mig att det är den första förändringen som känns läskigast, när man väl vågat välja ny väg en gång blir det lättare och man inser säkert att inget behöver vara för evigt. Inspirerande läsning, stort tack för att du delar med dig!
Och jag tror också att både Instagram och förväntningar generellt ställer till det. Lättare kanske att låta det som händer hända, alltid försöka göra det bästa av vad man har istället för att ständigt sträva efter något annat och att öva på att vara nöjd. 🙂