Klimatlunch om hållbar matkonsumtion

Igår var det dags för andra och sista (?) delen i min och Emmas digitala klimatlunch om mat! Vi gör dessa spännande lunchsamtal i samarbete med Lantbrukarnas riksförbund LRF, och den första delen kan du läsa om och se i efterhand här.

Om vi förra gången snackade om framtidens mat och det stora perspektivet, så nördade vi denna gång ner på individnivå. Hur blir man egentligen en hållbar matkonsument? Vad ska vi köpa och äta, hur ska vi handla vår mat, vad ska vi välja i första hand av eko och närproducerat och hur kommer vi tillrätta med matsvinnet?

Foto: LRF

Vi hade återigen en grymt bra och välformulerad panel i form av Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF, Madeleine van der Veer, ansvarig samhällspolitik på WWF och så stjärnkocken och matsvinnsexperten Paul Svensson (som även gästade vår första klimatfrukost om matsvinn när det begav sig!).

Här kan ni se hela samtalet i repris, och det är väl värt en lunchtimme för allt klokt som kom fram under samtalet! (Inspelningen kom igång någon minut sent, vilket gjorde att inledningen försvann men vi kommer in mitt i Jens svar på frågan om vad vi egentligen ska äta för något.) Och precis som med förra lunchen tänkte jag också sammanfatta mina tankar:

Vi måste bli medvetna om vad vi äter

Laga något av vegetariska råvaror för att de är goda, inte för att de duger att ersätta kött med. Foto: LRF

Förutom att klimatkrisen till exempel kräver att vi drar ner på köttkonsumtionen och slutar slänga så mycket mat, så måste vi också börja tänka på vad vi egentligen köper. Vi kan fortfarande äta en mindre mängd kött om vi vill, men då gäller det att välja så bra kött som möjligt (vilt eller naturbeteskött) så att vi gynnar den biologiska mångfalden och samtidigt minskar köttets klimatpåverkan.

Äter vi kött mer sällan, så att det blir en helglyx snarare än en vardagsbasvara, så kanske vi kan betala lite mer och på så vis skapa en efterfrågan på det riktigt bra köttet? I nuläget är det bara någon enstaka procent av det svenska köttet som är riktigt naturbeteskött. (Och ja, prislappen är förstås alltid något vi måste vända och vrida på, mer om det längre ner.)

Bönor och andra baljväxter är en viktig del av en hållbar kost (och har i många fall bara en 60-del av köttets klimatpåverkan), men vi behöver inte heller vara så besatta av att ersätta köttet med andra proteiner, påpekade Madeleine på WWF. Det är väldigt liten risk att drabbas av proteinbrist, så bara vi lagar god vegetarisk mat behöver vi inte tänka ”och vad ska vi ha istället för kött?” utan det kan mycket väl vara en rätt baserad på pasta och grönsaker bara. Kocken Paul påpekade att vi borde laga mer mat med målet att den ska smaka riktigt gott och vara mättande, helt enkelt.

För att göra bra val i mataffären är WWFs grymma guider Vegoguiden, Fiskguiden och Köttguiden perfekta hjälpmedel, där vi förstås ska hålla oss till grönmarkerade varor och helst skippa både de röda och de gula.

Lokal mat – så funkar det

Sverige är självförsörjande på spannmål. Foto: Gabriel Gurrola

Vi hade en lång diskussion om närproducerad mat, och vad det egentligen innebär. Sverige är bara självförsörjande på socker, morötter och spannmål idag, och det pratas ofta om att vi måste öka den självförsörjningsgraden. Jens på LRF tyckte att vi måste lyfta blicken och helt enkelt tänka att vi ska försöka producera så mycket bra mat som möjligt, oavsett vem som ska äta den.

Transporterna är ett ganska litet problem när det kommer till livsmedel, vad det är för mat och hur den produceras har större betydelse för klimatpåverkan. Så om Sverige kan producera mer hållbar mat är det ju bra för fler än svenskarna.

Vi pratade också om rekoringar och nya sätt att handla mat på. Paul Svensson hyllade rekoringarna, inte minst för att bönderna får behålla mer av pengarna och för att vi konsumenter faktiskt träffar producenterna av maten och får en relation till det vi äter. Han tycker också att vi ska försöka köpa närproducerat så ofta vi kan. Problemet med rekoringarna i dagsläget är att de ofta lämnar ut varorna på någon parkering i ett industriområde eller liknande, det vill säga de flesta kunder åker dit i varsin bil. Här drömmer både jag och Emma om att rekoringarna ska få ta över torghandeln i städerna, så att svenska matproducenter får bästa försäljningsplats, storstadsborna kan handla lokalt utan bil och vi får en tätare kontakt med alla som producerar den goda maten! (Hej politiker, fixa det. Tack på förhand!)

Så varför finns det inte fler lokalproducerade varor i våra matbutiker då? Well, en förklaring till det är att vi bor i ett avlångt land, där det inte är lika lätt att odla allt överallt. Det som passar perfekt att odla i Skåne funkar sämre i Lappland till exempel – även om efterfrågan finns på båda ställena. Norra Sverige är perfekt för gräs – vilket vi människor har svårt att äta om det inte går omvägen via ett gräsbetande djur. (Och i Skåne är det ju faktiskt mer ”närproducerat” med dansk och viss tysk mat, än mat från norra Norrland rent geografiskt.) Men Jens på LRF påpekade också att det förmodligen finns gott om svenska bönder som skulle vilja producera mer ”människomat” (istället för till exempel djurfoder) om efterfrågan fanns, så här kan vi alla bidra genom att skapa efterfrågan.

Maten och prislapparna

Hur kan vi justera matpriserna så att matproducenterna kan försörja sig – och alla har råd med maten? Foto: Meric Tuna

Medvetenheten måste genomsyra alla våra konsumtionsval, så klart. Och när vi köper orimligt billig mat, som kyckling för 30 kr/kilot, så är det precis som med fast fashion eller importerat plastkrimskrams – någon betalar alltid det verkliga priset, om inte vi som konsumenter gör det. Djur, människor eller miljö. Detta pratade Madeleine på WWF om.

Vi svenskar har aldrig lagt så liten del av vår inkomst på mat som nu, vilket förstås beror även på att andra saker (som boende) blivit mycket dyrare. Men som Paul Svensson påpekade kan vi förmodligen handla mycket bättre mat för samma summa pengar om vi bara ser till att planera våra måltider ordentligt, bara handla det vi verkligen behöver (istället för diverse ”skräp” som glider med i kundkorgen när vi går genom butiken) och sedan faktiskt äter upp det vi köper. (Hushållen beräknas svinna bort mat för 3 000–6 000 kronor per år.)

Som jag skrev en hel del om efter förra lunchen så är den ekonomiska biten ett stort problem för bönderna idag, då betalningsviljan är låg och väldigt lite blir kvar till bonden när allt är betalt. Kan vi på något vis hitta en bra mellanväg där bönderna kan få mer betalt och vi bättre mat utan att människor med låg inkomst hamnar i kläm så skulle alla vinna på det.

Svinnsmart matkonsumtion

Tillagade grönsaker är lika goda (eller godare!) även om de inte såg perfekta ut innan. Foto: Adam Jaime

Och så pratade vi förstås om just svinnet. Jag älskar att lyssna på Paul Svensson när han pratar om svinnsmart mat! Han tog upp både svinnet i matbutikerna (att vi ratar fula grönsaker) och hemma (där vi köper hem för mycket mat och sen kastar den så fort den ändrar konsistens det minsta). Även en lite mjuknad morot smakar verkligen morot, berättade han – och lade till att när råvaror börjar åldras kan man laga andra – men lika goda – saker av dem än när de är färska. Lite åldrade grönsaker passar ofta bättre att tillaga eftersom de innehåller mindre vatten, till exempel!

Vi pratade också en hel del om hur vi fyller kyl, frys och skafferi till brädden, och därför tappar kollen på vad vi har – och så blir maten dålig. ”En frys är inget mausoleum”, sa Paul och påminde om att vi borde äta rent i kyl och frys med jämna mellanrum. Vara kreativa, och koka ihop smarriga barbecuesåser på alla konstiga marmelader och infrysta grönsaker vi samlat på oss.

Mina tankar

Svenska, spanska eller holländska tomater? Det beror på. Foto: Markus Spiske.

Dessa två luncher har varit otroligt lärorika, och jag tror verkligen att vi behöver suga i oss så mycket kunskap vi kan och få koll på olika infallsvinklar för att kunna bli mer hållbara matkonsumenter. En så vanlig och ”enkel” fråga som huruvida vi borde välja närproducerat eller ekologiskt i första hand fick till exempel flera olika svar av vår panel. För det beror på!

Madeleine på WWF berättade till exempel att det kan vara bättre att köpa både en svensk och en spansk (!) tomat före en holländsk, eftersom holländska tomater odlas i växthus som värms med naturgas. Olika varor har olika potentiella problem kopplade till sig, och därför är det svårt att ha en tydlig tumregel. Här behövs ju politik som styr upp så att det blir lättare att göra rätt, kan jag tycka. Och jag skulle också gärna se ett mer aktivt vägledande i matbutikerna, med tydliga säsongsavdelningar, närproducerat-hyllor, ekologiskt och svinnsmart mat. (Vem vet, det kanske skulle räcka med de avdelningarna, så kan vi plocka bort den mest ohållbart producerade maten …?)

Men i väntan på skarpare matpolitik och fiffigare matbutiker – närproducerat (det vill säga svenskt) är oftast ett bra val, och ju mer lantbruket ställer om desto bättre blir valet. Hittar vi dessutom svenska varor som är ekologiska är väldigt mycket bättre. I vissa fall är det extra viktigt att välja ekologiskt i första hand (Naturskyddsföreningen listar utöver importerade varor som kaffe och bananer/vindruvor även kött, potatis och mejeriprodukter, som ju finns i svensk tappning).
Och att rädda mat som annars riskerar att svinnas bort är kanske det bästa av allt (och ett bra sätt att passa på att unna sig varor som man annars kanske försöker avstå ifrån av klimatskäl).

Jag vill bli en mer hållbar matkonsument, och min egen målsättning är att minska matsvinnet (genom att kasta mindre hemma, men också ”rädda” krokiga morötter och kantstötta förpackningar i butiken), fortsätta avstå från kött, välja svenskt och ekologiskt så ofta det går och äta mer i säsong.

Hur går era tankar?