Jag satt i ett så intressant digitalt möte nu på förmiddagen med en hel hoper trevliga kvinnor (ja, bara kvinnor) som jobbar med bland annat kultur och hantverk på regional nivå i en annan del av landet än jag befinner mig. De hade läst vår bok Rättvisekompassen genom jobbet och följde upp det med ett samtal med mig och Emma om boken och vilka tankar och idéer det väckt för dem i deras arbete. Så otroligt intressant och givande för mig och Emma, och jag hoppas att de kände detsamma.
Foto: Maria Soxbo
En av dem sa något så pricksäkert att jag måste dela med mig av det:
De flesta människor är noga med rättvisa när det gäller rättigheter. Men inte alla är lika pigga på rättvisa när det gäller skyldigheter.
Och så är det ju verkligen. För de flesta av oss är det, med rätta, självklart att kämpa för att män, kvinnor och ickebinära ska få lika lön för lika arbete. Eller att alla människor oavsett hudfärg är lika mycket värda. Eller att alla barn har rätt till utbildning, att alla människor har rätt att få adekvat vård och att alla anställda ska kunna arbeta under trygga omständigheter. Till exempel.
Men hur många är egentligen redo att stå på barrikaderna för att försvara våra skyldigheter? Inte fullt så många, va?
Foto: Maria Soxbo
Föreställ er att människor frivilligt skulle lägga obetald tid och energi för att få en möjlighet att bidra till samhället i större utsträckning. Att invånarna i kommunen med den lägsta kommunalskatten skulle gå ut på gatorna för att strida för att få betala lika mycket skatt som andra kommuner. Att män skulle gå ut i strejk för att protestera mot att de fått orättvist hög lön i förhållande till sina kvinnliga kollegor, och kräva att lönebudgeten fördelas annorlunda. Att de som åker på flest flygresor till solen skulle kampanja för högre flygpriser så att flyget bar sina egna klimat- och miljökostnader.
Att vi svenskar skulle vara de som höjde våra röster allra mest för hur orättvist det är att vi får fortsätta att leva över planetens gränser som vi alltid gjort, när vår livsstil varje dag bidrar till att andra varje dag hotas av torka, översvämningar, orkaner och skogsbränder.
Foto: Maria Soxbo
Det är så klart lättare att kämpa för orättvisa när det kommer till rättigheter. Problemet är bara att de som har flest rättigheter också förstås har flest skyldigheter – och dessutom bäst möjligheter att kämpa för något överhuvudtaget.
Det är ju vi – som bor i ett fritt land med yttrandefrihet, demokrati, hög utbildningsnivå, oberoende press, tillgång till egna plattformar och rimliga ekonomiska förutsättningar – som kan se till att både rättigheter och skyldigheter upprätthålls. Andra människor har fullt upp med att överleva dagen, kämpa mot förtryck eller ge sina barn mat. Det kan inte ligga på dem att påminna oss om våra skyldigheter.
Vi kan inte fortsätta att hävda vår rätt att unna oss en solsemester, en shoppingrunda eller en biff på grillen – utan att samtidigt förstå att vi har en skyldighet att inte släppa ut mer än planeten klarar av. Eller att vår rättighet att leva loppan inte får ske på bekostnad av våra barns rättighet till en vettig framtid. Står rättighet mot rättighet finns det nästan alltid en som borde väga tyngst. Livsstils-lull är garanterat fjäderlätt i jämförelse.
Frihet är en av de finaste, och mest underskattade, rättigheterna av alla. Visst har vi alla en skyldighet att använda den på ett ansvarsfullt sätt?
(Inlägget är reklammärkt eftersom jag nämner min egen bok.)
Så bra inlägg! Tänker mycket på det här. Jag tjänar bra och tycker att det är självklart att betala mer skatt, rösta S, handla bra mat, inte flyga, inte renovera i onödan, inte köpa nya kläder om jag inte måste och inte söka skattereduktion ex för resor. Märker dock att i hållbarhetsforumen verkar jag rätt ensam med att ha det så väl förspänt. Folk jag känner tycker också att det är jättekonstigt att jag inte röstar höger och inte konsumerar mer. Varför vill folk inte ta sitt eget ansvar? När de verkligen har möjlighet att göra det?
Så intressant det där, som att man inte kan vara solidarisk och ha det gott ställt samtidigt? Visst, i allmänhet har vi ju en tendens att konsumera mer ju mer pengar vi har (tydligt samband mellan inkomst och utsläpp), men det är klart att det finns undantag från regeln (tack och lov!). Jag förstår inte heller varför det är så svårt att ta ansvar …
Tror det har att gör med imagebyggande konsumtion och vad man (rent normativt) känner att man bör köpa då man tillhör en viss grupp. Problemet är bara att imagebyggande konsumtion sprids så himla snabbt idag. Plötsligt har alla William Morris tapeter och jag, som (undermedvetet eller medvetet) nte vill förknippas med pöbeln känner då att jag måste tapetsera om för att signalera god smak. Hjulet snurrar därför bara snabbare och snabbare. Tycker sånt här är skitintressant och skrev faktiskt min masteruppsats om det här 2013.
Du var före din tid! Jag tror du har helt rätt – medan en grupp i samhället strävar efter att passa in (och alltså skyndar sig att skaffa Morristapeterna när det märks att de är populära) så vill andra alltid ligga steget före och ta avstånd från mainstreamströmningarna. Båda delar leder till nykonsumtion i onödan, jämfört med att odla sin egen stil och hålla fast vid något man faktiskt trivs med …
Tack, men själva beteendet har ju alltid funnits! Håller med dig, men det är svårt att bryta mönster. I grunden är KASAM en viktig faktor. Vi som odlar vår egen stil, shoppar second hand mm ska inte automatiskt ses som mer upplysta och bättre människor (även om bieffekten av vårt agerande är mindre negativ för miljön). Vi beter oss ju egentligen bara som den grupp vi eftersträvar att vara en del av gör.
Kanske att min förra kommentar inte har en solklar länk till ditt inlägg? Jag förtydligar därför: För många är det viktigare att tillhöra rätt grupp än att ta ansvar. Därför har många, särskilt höginkomsttagare, svårt att själva stå tillbaka för den stora massans bästa om det betyder nackdelar för en själv. Har man inga pengar är det lättare att inte spendera några och därigenom lätt att hävda att det är viktigt med höga skatter för de högbetalda, dåligt med flygresor och bättre med second hand.
Intressant diskussion detta blev! Och jag håller med – det är ju också lättare att göra bättre val om man hamnar i en bubbla av människor som redan gör bra val. För vi vill ju passa in i det sammanhang vi valt. Och tvärtom förstås.
Huvudet på spiken – igen! Tack för ”ögonöppnaren”. Vi som har det bekvämt har svårt att släppa ”unnandet” (är så less på det – ”idag ska jag unna mig…”).