I går höll vi (Isabelle, Emma, Frida och jag) vårt andra Clubhouse-samtal i serien Influencers, samtiden & framtiden och den här gången hade vi tema ”prestationshets”. Det är ett stort och svårt ämne, för det finns så oerhört många infallsvinklar på det – och tiden gick som vanligt för fort. Men jag skulle vilja plocka upp några punkter som jag vill att fler än de 200-nånting som lyssnade ska få ta del av. Här är ett hopkok av vad som sades, och tankar som väcktes hos mig, helt enkelt.
Och så får ni gärna säga bu eller bä – ska jag sammanfatta våra samtal i bloggform i efterhand, eftersom livesamtalen inte spelas in?
Vem ifrågasätter skeva livsstilsideal?
Osunda kroppsideal har länge varit på tapeten, vi har ifrågasatt såväl underviktiga modellkroppar som överdrivna plastikoperationer på olika sätt genom åren. Men hur är det med livsstilsidealen? Hur många ifrågasätter våra ständigt föränderliga inspirationsflöden, där såväl nyproducerade soffor som nyrenoverade kök passerar revy på löpande band i ett hem i jakten på attraktivt content?
Ribban för vad som är intressant höjs hela tiden, det verkar inte längre räcka att ha ett vackert hem eller en stilfull garderob – de måste också uppdateras konstant för att bibehålla följarnas, och kanske framför allt annonsörernas, intresse.
Här sitter jag och influerar, sminkad och med nystruken skjorta, med allt vardagskaos utom synhåll. Visst ser jag ut att ha koll på mitt livsstilsgame? Foto: Ingen proffsfotograf, men väl en självutlösare.
Helst ska influencern som har ett inspirerande hem också synas på bild i lika åtråvärda kläder, servera perfekta bakverk och bildskön hemlagad mat, ha en sagolik trädgård, vackra barn och dessutom hinna träna många gånger i veckan. Och allt ovan får gärna också ha något slags ”conscious”-etikett, trots att det sällan blir hållbart som helhet. Det är ett livsstilsgame som hela tiden höjer ribban för vad som skapar tillräckligt med uppmärksamhet för att locka till sig annonsörerna och blidka algoritmerna. Och eftersom vi är flockdjur dras vi lätt med. Inspireras. Villhöver. Och mår kanske dåligt över att inte räcka till.
Var går gränsen för när en porträtterad livsstil går från att vara ”härlig och inspirerande” till osund och ångestskapande? Eller ohållbar – både ur ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt perspektiv?
Förstår vi vad vi ser?
En stylad bild på mitt köksbord en dag när jag vikt arbetstid åt bloggen. Foto: Maria Soxbo
Något jag funderat på allt mer är hur dessa bildsköna livsstilsflöden tolkas. Förstår vi verkligen när vi följer en stor influencers vardag med nya tapeter, köksrenovering, semmelbak, utflykter, skönhetsrutiner och skapande att vi egentligen tittar bakom kulisserna på ett företag?
Det vi ser är förvisso en privatperson också, men anledningen till att just den personen har möjlighet att renovera så ofta, investera i så mycket vackra möbler och kläder, alltid har färska snittblommor i vaserna och har tiden att inte bara baka utan också styla, rama in och fota (eller till och med ta in en proffsfotograf) är ju inte för att hen har så mycket bättre kontroll över sitt liv än genomsnittspersonen. Utan för att det är den personens jobb att skapa content av sin närmiljö.
Och på samma sätt som en elektriker förstår hur spänning fungerar eller en skomakare är skicklig på att laga skor så är en professionell influencer och egenföretagare duktig på att paketera sitt liv i form av attraktivt content. Det är förstås inte fel – det kräver både tid, erfarenhet och yrkesskicklighet, det också. Men det som inte syns på bilderna är ju den affärsmässiga strategin – något som inte existerar i genomsnittspersonens vardag.
Vardag. Snabblunch mitt i hemmajobbandet med mikrad soppa och macka på kantstött assiett. Duken är solkig från gårdagens middag, och vi tänker att den får tvättas i helgen. Foto: Maria Soxbo
Vi kan med andra ord inte jämföra ett vanligt liv med den del av en influencers liv som syns i olika kanaler. Det blir som att jämföra den mikrade lunchlådan med en hel Guide Michelin-restaurang, komplett med affärsplan, intäkter, avlönad personal och mediauppmärksamhet.
Behöver vi ett uppdaterat flöde 24/7?
Jag har medvetet valt att sänka min uppdateringstakt, från att blogga åtminstone 5-6 dagar i veckan till att sikta på kanske 3 inlägg. Jag postar inte på instagram varje dag (vilket algoritmerna förstås straffar mig för), jag låter sällan instagram stories dokumentera mina steg och jag tar paus helt och hållet från mina kanaler när jag har semester. Jag har inte utforskat reels än, jag har bara gjort någon enstaka instagram live och jag har varken Tik Tok eller Snapchat. Men jag är väl medveten om att jag inte spelar SoMe-spelet särskilt väl genom att vara så motvalls.
För alla oss som gått från att ha våra kanaler som en hobby till en del av vår försörjning blir det lätt ett glapp här. Att flytta ett fritidsintresse till arbetstid betyder att fritiden bör fyllas med annat, annars jobbar vi dygnet runt. Och så länge det innebär fler följare, bättre annonssamarbeten och mer engagemang att öka takten så blir det en ond cirkel som är svår att bryta sig ur. Jag har också haft en rädsla för att tappa för mycket mark om jag gör ett uppehåll. En känsla av att jag aldrig är bättre än mitt senaste inlägg.
Ja, det har förekommit hängmattebilder i mina kanaler. Men numera tar jag ledigt när det är dags för hängmattan, för allas skull. Foto: Maria Soxbo
Detta blir förstås lite privilegierat gnäll, men här tänker jag också åt andra hållet. Om mina favoritbloggare är tydliga med att en arbetstid är max åtta timmar, att helgerna är lediga och att semestern är helig så behöver jag inte heller känna att jag missar något om jag själv försöker vara lite mer närvarande i verkliga livet utanför arbetstid. Det känns sunt att skapa en tyst (eller för all del uttalad) överenskommelse om att ingen behöver vara tillgänglig jämt. Att dra lite gränser, i en tid när allt verkar pågå dygnet runt – utan avbrott.
Vilket ansvar har vi för hur följarna reagerar?
Det här blev en intressant diskussion. Jag är av åsikten att det ansvar vi har främst handlar om att inse att det vi visar upp i sociala medier kan påverka – influera – andra att följa vårt exempel. På gott och ont, det kan handla om att visa upp ett nyproducerat köp eller ett lockande resmål, men det kan också handla om att laga vegansk mat eller sy om ett plagg istället för att köpa ett nytt. Vårt ansvar ligger framför allt i att förstå att vi aldrig kan frikoppla oss från effekten vårt innehåll har på de som ser det, och då framför allt förstås när det gäller klimathaltande beteenden.
Men så lyfte Carin ett intressant dilemma. Hon använder sina kanaler för att prata om social hållbarhet, att skala ner, sänka takten och hitta balans. När hon postar om hur hon lagar ett plagg upplever hon att det skapar prestationsångest hos följarna, som inte förstår hur de ska hitta tid att laga kläder också utöver allt annat.
Skapar det mest ångest att visa jeans som lagas, eller att visa nyproducerade jeans som ”ska” shoppas? (Obs, dessa har jag inte lagat själv utan skickat till Repamera.) Foto: Maria Soxbo
Det svåra blir förstås balansgången. För någon som redan lever på marginalerna är tidsbrist ett reellt problem och att vilja leva hållbart kan absolut leda till ångest när en misslyckas. En känsla av att inte räcka till. Men som Isabelle sa – den genomsnittliga personen tillbringar två timmar om dagen med sociala medier. För de allra flesta finns det tid att hitta, det handlar framför allt om prioriteringar. Och som med allt annat, planering.
Jag blir lite ledsen när hållbara profiler undviker att lägga upp normförskjutande och hållbara beteenden av rädsla att skapa ångest hos (några av) följarna. För åh, vad vi behöver reparationer, lagningar, återbruk, ideella åtaganden och restmiddagar som motvikt mot all nykonsumtion, alla renoveringar, allt överflöd. Den positiva effekten av att visa att en tröja kan lagas istället för att ersättas med en ny är så mycket större än den eventuellt negativa.
Och var passar jag in i allt det här?
Jag får så klart inte glömma min egen roll här. Jag har utan tvekan bidragit till osunda livsstilsideal jag också. Min blogg brukade vara en renodlad inredningsblogg, full med köptips. Jag har inte använt mitt eget hem som content i särskilt stor utsträckning, jag är lite för privat lagd för det, men det är klart att jag försöker få varje bild jag tar själv att se så tilltalande ut som möjligt. Oavsett om det föreställer räddad mat eller ett loppisfynd.
Och hur mår era kabelhärvor och övervintrade citronträd? Jag bor inte i något influencerpalats, långt därifrån. Här smyger dammråttorna vid de avskavda golvlisterna, växterna vissnar (men jag har inte hjärta att kasta så länge något är grönt) och listan på saker som ”borde fixas” växer snabbare än den krymper. Men jag är dålig på att visa detta, som motvikt mot de polerade fasaderna vi oftast ser. Foto: Maria Soxbo
Ni får dessutom sällan se mitt vardagsstök, mina dammråttor eller mina misslyckade bak, så jag bidrar tveklöst till att upprätthålla bilden av en influencers vardag som ständigt välstädad, prydlig och tilltalande. Här skulle jag vilja vara modigare och bjuda på mer reality, men om jag redan nu har svårt att visa bilder ur mitt eget liv känns det ännu mer avklätt att visa det komplett med stök och skavanker. Här behöver jag definitivt fundera på hur jag bidrar – på gott och ont.
Vad tycker ni? Hur vill ni att influencers ska agera, och hur påverkas ni av det innehåll ni möts av i era flöden?
En otroligt intressant diskussion! Här kommer en reflektion från min sida:
Jag har med hjälp av influencers tillrättalagda, finslipade, vackra ”låtsasvardag” tagit steget och bytt jobb för att kunna leva mer på ”låtsas”.
Jag tog mig en funderare och insåg att jag aldrig är som lyckligast när jag jobbar (oavsett hur bra det går) utan som allra gladast och mest tillfreds två dagar innan Thanksgiving. När jag sliter i köket, fejar, donar, tar fram recept, skriver inköpslistor och sammanställer en stor fest. Bestämde mig därför för att släppa ett jobb jag hade, och hoppa på ett annat erbjudande. Samma lön men mindre cred i titeln, mer enkla administrativa uppgifter. Nu arbetar jag hemifrån, med ett jobb som är mindre creddigt, med mindre fokus på karriär, och har mer tid över till att rama in livet.
Mitt liv är fortfarande stökigt och stressigt och vanligt, men stunderna som är välstädade, prydliga och tilltalande är så många fler, och helt utan att jag måste fejka eller fota i särskilda vinklar. På det sättet hjälpte influencernas låtsasvardag mig att inspireras till att släppa taget om prestationen och skapa en jäkligt mycket härligare låtsasvardag på riktigt.
Hej Julia, vilket intressant inspel! Och där har ju influencers verkligen haft en positiv effekt i att de hjälpt dig lista ut vad som är viktigt för just DIG – det är ju det finaste med bloggosfären! Huvudsaken är ju då att du gör det för din egen skull, och inte för att någon annan påverkat dig att tycka att du BORDE göra det. Och så verkar det ju inte alls vara. Grattis till ett bra val i livet!
Mycket intressanta funderingar – och influencers behöver absolut bli medvetna om vad de inspirerar till. Där är ju bilder och texter om återbruk, loppisfynd mm jättebra. Men gällande den ”putsade fasaden” är det ändå lite av det jag letar när jag väljer att läsa en blogg eller följa någon på instagram. Vardag har jag ändå, så jag letar inspiration, och snygga bilder är en del av det. Jag förstår att ingen har det så välstädat och superstylat i sitt hem hela tiden och överallt, men jag behöver inte se andras stök. Men det gäller såklart att hitta en balans, för emellanåt är det inte fel att visa stöket eller sladdhärvan. Sedan läser jag mer än gärna vettiga texter, men just bilderna vill jag gärna ha ”snygga”. Låter det rimligt?
Det låter absolut rimligt! Och det är nog så jag alltid resonerat också, att jag ”spelar spelet” och försöker bildsätta det jag skriver med tilltalande bilder för att kunna konkurrera i det enorma flödet av vackra foton, för att någon ska vilja följa mig och för att en vacker bild kanske kan fånga blicken och få någon att stanna till i scrollandet – och läsa vad jag skriver. Jag resonerar nog fortfarande så, det är ju tex så vi jobbar med Klimatklubbens konto också, men jag håller med om att påminnelsen om att det inte riktigt är verklighet kan vara nyttig att visa ibland.
Tack för ett väldigt intressant inlägg!
Visst har influencers ansvar för allt det du nämner, intressant och viktigt. Men i dagens samhälle måste vi läsare bli lite mer kritiska och våga ifrågasätta och ta ställning till det flöde vi möts av varje dag, och lära våra barn att vara det.
Det håller jag med om! Och kanske måste vi också våga sätta ord på det som skaver, och uppmärksamma influencers på vad vi ser och vad vi tycker om det också. Håller verkligen med om vikten att lära barn att se på den digitala världen med kritiska ögon
Ja, sammanfatta jättegärna era samtal då jag tror många med mig varken har clubhouse än eller kanske inte ens vill skaffa fler sociala medier… Jag har slutat följa flera stora influencers då allt kändes som en fasad, reklam, yta… jag vill gärna ha både och om än bara i text, några få ord om livet som pågår bakom kulisserna. Som Emma Sundh häromdagen när hon berättar att det var mycket jobbigare med flytten, sälja Gotlandshuset etc än vad som syns. Det blir en påminnelse om allt som pågår bakom. Jag vet inte heller om jag är en annan generation men dessa yngre influensers som bara visar sig själva, sina kroppar i olika plagg tilltalar inte mig heller trots att jag är utbildad modedesigner.
Som boende i en hyresrätt med ett gammalt 50-tals kök i original så reagerar jag på alla som renoverar kök etc bara för att det är fel stil, ej snygga eller vad de nu har för ursäkt.
Efter ett inlägg hos Mammasanningar funderade jag vidare på vad våra barn, nästa generation kommer ifrågasätta från deras uppväxt. Från livet som pågår nu… Jag kan ju tänka på alla som rökte inomhus, ingen solkräm, inget bilbälte men även mina föräldrar 40-talister som rest runt hela världen verkligen, jorden runt. Vad kommer våra barn tycka är konstigt om 30 år? Köttnormer? Avgaser i alla städer, att bilarna fick ta så stor plats? Rökning? Ett liv utan munskydd när man är förkyld/sjuk? Skärmtid? Alla bilder på sociala medier?
Verkligen, det är superintressant att fundera över hur våra barn kommer att se på sin uppväxt i backspegeln. Svårt för oss att se allt som kommer att skava om 10, 15 eller 20 år, men vi VET ju att många av oss gör en del saker mot bättre vetande just nu. Det är ju där vi måste börja.
God måndag Maria! Tack för sammanfattningen och ditt fina bemötande i förra veckan när jag ifrågasatte formatet. Fin ”omformulering” av din blogg också. Keep up the good work!
Tankeväckande inlägg!
Här är några av mina.
1. Jag tror att tröskeln för hur ett ”bra” liv framställs skulle sänkas rejält om människor i maktposition faktiskt skulle avslöja vilket hästjobb som ligger bakom dessa putsade bilder, så som du gör här i ditt inlägg. Tror också att det skulle höja influencers yrkesstatus.
2. Du skriver att ”men om jag redan nu har svårt att visa bilder ur mitt eget liv känns det ännu mer avklätt att visa det komplett med stök och skavanker”
Kan inte det bero på antalet människor som du riskerar att oavsiktligt bjuda in till en privat visning? Jag tror att det finns över en miljard instagramkonton. Jämför det med om en kompis skulle komma förbi, lite skillnad.
Hej Victoria,
1. Håller helt med dig! Det kostar (inte minst i tid och energi) att ligga på topp, oavsett om det är i träningsform, berömmelse, kunskap, skicklighet eller för all del i att ha ett väldigt välordnat hem. Detta borde vi prata mer om.
2. Jo, det hänger ju ihop förstås – jag är som sagt inte bekväm att ens visa särskilt många välstädade hörn av mitt eget hem. Andra resonerar annorlunda, men för mig är det definitivt en faktor.