För sex år sedan skrev krukmakaren och keramikern Calle Forsberg ett blogginlägg kallat Är koppen dyr? som väckte mycket uppmärksamhet. Jag delade länken här i bloggen när det begav sig, och går ofta tillbaka till hans text i minnet när jag ser prisdiskussioner om hur mycket (eller snarare lite) hantverk, design och inredning får kosta i facebookgrupper och kommentarsfält.
Alla foton: Maria Soxbo
För inlägget är minst lika aktuellt nu som då, även om hantverksvurmen nog växt sig lite starkare med åren. Jag tycker att det förklarar exakt varför vi måste börja acceptera att betala lite mer för det vi vill ha, så att vi kan välja det som producerats med omsorg och kärlek, som det ligger ett hantverk bakom och inte minst för att någon i slutänden ska kunna leva på arbetet med att tillverka den.
I Calles ateljé.
Idag slöts cirkeln för mig när jag åkte ut till Calles kombinerade hem och ateljé för att intervjua honom för ett kommande tidningsreportage. (En intervju som förstås hade kunnat göras på telefon i rådande läge, men Calle föredrog att ses på riktigt för att jag skulle få en rättvis bild av hans arbete.)
Vackra bruksföremål, alla handgjorda och därför inte identiska.
Calles keramik finns i såväl privata hem som på Michelinbelönade krogar, och han har vunnit designpriser för sitt arbete. Men i grunden är ekvationen den samma. Calle har fortfarande bara två händer (även om det händer att han tar in hjälp vid stora beställningar), det tar fortfarande tid att göra en skål eller kopp med alla moment från drejning till bränning och glasering och koppen måste fortfarande kosta lika mycket. Eller mer, med tanke på att annat i samhället blir dyrare.
Koppar, fat, kannor. Med rimliga prislappar.
Om ni inte redan läst Calles sex år gamla inlägg skulle jag vilja uppmana er att göra det. Och gärna uppföljningsinlägget också. Kanske fastnar hans ord i ert minne precis som det gjort i mitt? För mig har det gjort att det blivit lite lättare att motivera kostnaden för det lite dyrare hantverket – och mycket lättare att avstå de alldeles för billiga, massproducerade prylarna.
Allt hänger ju ihop. Det är inte den handgjorda, unika och hantverksmässiga koppen av högsta kvalitet köpt direkt från keramikern i samma stad som är problemet. Det är när vi som har råd med den ändå inte vill betala för den – utan istället väljer det billigare, tveksamt producerade alternativet av dålig kvalitet och obefintligt andrahandsvärde – som vi är ute på hal is.
Min kopp, köpt på plats där den tillverkades – av personen som tillverkat den.
Innan jag sa hejdå till Calle bad jag att få köpa med mig något hem. En vacker, handdrejad kopp på fat, som inte bara kommer att förhöja min testund eller utgöra ett minne från ett fint möte. Den kommer också påminna mig om att någon alltid betalar priset för min konsumtion.
Och det bör förstås alltid vara jag.
Jag tycker inte koppen låter så dyr i förhållande till det man får. Det jag kanske skulle tänka som paret i texten är att jag inte skulle vilja ge bort för dyra presenter och då inte för att jag inte har råd utan för att det kan kännas lite obekvämt att ge bort något dyrt om man inte brukar göra det till den kompisen eller släktingen. Då ökar man pressen på att de ska ge något lika dyrt tillbaka.
Det är så klart helt sant! Och då kanske det är bättre med något helt annat i gåva, tex en bok man läst och vill rekommendera, ett hembakt bröd eller ett fint litet loppisfynd. Jag tror att om prislappen är viktig (och alltså att det är viktigt att den inte är för hög) så ska man inte tänka att en IKEA-kopp blir bra, utan gå en helt annan väg.