I morgon är det internationella kvinnodagen. Denna dag som många män har en tendens att ”gratulera” oss på, trots att dagen är till för att uppmärksamma ojämlikhet. Ja, skål då!
Foto: Maria Soxbo
Ofta pratas det om löneskillnader, våld mot kvinnor och upprop som #metoo på den här dagen, och jag är den första att skriva under på att vi måste lyfta dessa frågor. Men det börjar faktiskt bli hög tid att snacka om kvinnor och klimatfrågan också. Kvinnor oroar sig mer för klimatkrisen än män. Kvinnor kämpar mer i vardagen för att försöka göra hållbara val än män. Kvinnor äter mindre kött, kör mer sällan bil, tjänar mindre pengar att konsumera för och har mindre makt att förändra sin situation än män. Och män … har och gör motsatsen.
Och nej, inte alla män. Och inte alla kvinnor heller. Men det finns viktiga skillnader i kvinnors och mäns utsläpp, och ännu viktigare skillnader i respektive grupps vilja och möjlighet att bidra till förändring.
Foto: Maria Soxbo
Sen ska sägas att det förstås finns skillnader inom gruppen kvinnor också. Jag hör till de lyckligt lottade kvinnorna. Vi som (tyvärr) kan släppa ut långt mer än vad som är rimligt, men som också har utbildning och möjlighet att höja våra röster. För oss själva, och för andra.
Andra kvinnor, i andra delar av världen, däremot – tillhör de som drabbas först och värst. Det är kvinnor som står för 50–80 procent av världens matproduktion, men de äger bara 10 procent av marken som maten odlas på. I länder som Sudan och Uganda står kvinnorna liksom på frontlinjen när klimatkrisen rullar in eftersom de oftast står för familjens matförsörjning och när klimatet förändras slår skördar oftare fel. Dessa kvinnor har dessutom väldigt små möjligheter att påverka sin situation, eftersom de saknar ekonomin och friheten att rädda sig själva.
Foto: Maria Soxbo
Allt det här pratar jag och Emma om i senaste avsnittet av Plan B-podden som släpps idag. Som faktiskt är ett dubbelavsnitt, till och med – så mycket hade vi att säga! Och obs – båda delarna är lika viktiga, men det fattade ni nog.
Dubbelavsnittet har fått namnet Banbrytande bönor (eftersom alla våra avsnitt börjar på B), och där lyfter vi kvinnans roll i klimatkrisen, pratar poseringsfeminism och muskelberg om vartannat. Vi intervjuar forskaren Martin Hultman som har undersökt vad mäns bristande engagemang kan bero på, och tar reda på vad han hoppas ska ske framöver när det gäller män och klimatfrågan.
Vi pratar om vårt eget ansvar som privilegierade kvinnor, men också våra möjligheter att göra en dubbel insats! För allt hänger ju ihop, och ju mer vi kämpar för alla kvinnors rättigheter på alla plan, desto bättre rustade blir kvinnor världen över också för att tackla konsekvenserna av klimatkrisen.
Vår partner i det här avsnittet, organisationen Diakonia, jobbar med de här frågorna prick varenda dag. Som kvinnors rörelsefrihet till exempel. Just nu har Diakonia till exempel en cykelkampanj – Trotsa cykelansiktet* – som handlar om flickors rörelsefrihet. För dig och mig är cykeln ju det perfekta transportmedlet. Den håller oss i form, ger oss frisk luft (så länge vi inte tvingas cykla längs med fossilbilsvägar förstås), är billig och miljövänlig. Och under pandemin har ju cykelns nytta dessutom blivit ännu större, eftersom vi kan skippa bussen, minska smittspridningen och ge lårmusklerna ett träningspass istället.
Mitt vrålåk (renoveringspimpad gammal armécykel) på Gotland. Med den trampar jag till havet för morgondoppet och till mataffären när jag glömt att köpa bröd. Jag är inte beroende av den för min frihet eller skolgång, men jag tycker om den lite extra för att cyklar kan bidra till det för andra kvinnor. Foto: Maria Soxbo
Men för flickor i Bangladesh är det en annan femma. Där gifts var femte flicka bort innan hon ens fyllt 15 år, något som knappt går att skriva utan att hjärtat går sönder för denna mamma till en åttaårig dotter. 8 av 10 gifta kvinnor har utsatts för våld i hemmet, så giftermål är dessutom sällan en väg till ett lyckligt liv oavsett hur gammal bruden är.
Och om svenska normer driver oss till ohållbara beteenden så begränsar bangladesiska normer flickornas liv och vardag. Kvinnors plats är i hemmet, punkt slut. Utanför hemmets fyra väggar måste flickor och kvinnor alltid ha sällskap med någon, eftersom de annars blir trakasserade. Så om vägen till skolan är lång eller ingen har tid att hålla dem sällskap är det skolgången som får stryka på foten.
Från en av cykelskolorna i Bangladesh. Foto: Gustav Hugosson
Diakonia har hittat ett så bra sätt att tackla detta på. De har startat cykelskolor, eftersom cykeln är den snabbaste vägen till jämställdhet! Genom att lära sig cykla kan flickorna ta sig själva på ett snabbt, säkert och billigt sätt till skolan, få sin utbildning och själva ta kontrollen över sina liv. Slippa giftas bort (något som måste upphöra världen över) – och få uppleva frihet. Rimligt.
Och det här leder ju på sikt till ännu viktigare saker förstås. För om de här flickorna får en bra start i livet med skolgång och kunskap kommer de att förstå sina rättigheter och möjligheter. Driva igenom förändring, sätta press där det behövs, påverka.
Så det handlar inte bara om den individuella tjejen som får bättre förutsättningar i sitt liv, utan att det i sin tur kan leda till en kedjereaktion som gynnar alla kvinnor. Och det här är ju viktigt inte minst i klimatfrågan, eftersom alla måste få komma till tals när vi ska ställa om samhället. Annars kommer ju omställningen gynna exakt samma personer som redan har alla fördelar. (Och det är alltså i första hand vita män.)
Foto: Maria Soxbo
Ni fattar varför vi ville göra det här samarbetet, visst? Få sjunga cykelns lov är ju alltid härligt för oss hållbarhetsnördar, men lite extra härligt denna gång. För nu hyllar vi inte bara cykeln för att den är garanterat fossilfri och drivs av förnybar energi (alltså muskler) – utan också för att den kan bidra till jämställdhet, en rättvis omställning och frihet för medsystrar runt om i världen. Något som känns viktigare i någonsin att kämpa för som svensk kvinna, så här prick 100 år efter att vi själva fått möjlighet att rösta.
Bidra du med!
Vill du också stötta kampanjen och hjälpa fler flickor i Bangladesh till en vettig framtid? Du kan bidra på flera sätt!
- Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha, all info hittar du här. Diakonia har också låtit grymma Isabelle McAllister pimpa en begagnad cykel för att dra uppmärksamhet till kampanjen, och hon har prytt den med handmålade kvinnoansikten. Du tävlar om den i samband med att du swishar!
- Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon. Win/win!
- Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!
* Undrar du vad ”cykelansiktet” syftar på? Jo, väldigt länge ansågs kvinnor inte vara lämpade för fysisk rörelse. Att anstränga kroppen ansågs påverka kvinnors fysik, utseenden och reproduktiva förmåga negativt. Så när cykeln blev populär i början på 1900-talet skyndade sig män med makt att varna för att kvinnor kunde drabbas av ”kroniskt cykelansikte” – antingen vindpinat och förvridet av ansträngning, eller … allt för extatiskt på grund av cykelsadelns stimulering av underlivet. (Ja, du läste rätt.) Trams förstås, och kampanjen heter därför ”Trotsa cykelansiktet” för att visa att det är slut med absurda argument för att begränsa kvinnors rörelsefrihet.
