Ända sedan jag var liten har jag haft en dröm i bakhuvudet om att bli ekonomiskt oberoende. När jag var barn handlade det förstås om att köpa alla leksaker jag vill och mer lördagsgodis än jag kunde äta (rimlig dröm?), när jag blev större handlade mycket om att ha råd att resa runt hela världen och se alla exotiska platser i verkligheten. I vuxen ålder? Kanske lite torrare och tråkigare drömmar som att kunna betala av huslånet, men också kanske om att ha råd att bo med havsutsikt till exempel.
Nu? Jo, förvisso kan jag fortfarande i smyg drömma lite om att hitta en guldskatt i trädgården och kunna investera i solpaneler bums. Men – jag har börjat tänka om. Tänk om målet inte är att ha så mycket pengar att inga utgifter är för stora, utan om att ha så små utgifter att även en liten inkomst är tillräcklig?
Hur mycket behöver vi egentligen konsumera för att leva ett gott liv? Behöver vi konsumera särskilt mycket alls? Foto: Maria Soxbo
Jag ser inte längre något större värde i att bli jätterik. Vad ska jag med de pengarna till? Jag tycker om mitt jobb, jag trivs där jag bor och jag vill varken flyga jorden runt eller köpa alla leksaker (eller prylar) jag ser längre. Jag är rätt så skeptisk till hur många hållbara sätt det verkligen finns att investera pengar på dessutom, så det känns inte särskilt troligt att jag kommer att bli rik i brådrasket. Och det är okej! Om enda anledningen till att vilja bli väldigt rik för att jag skulle vilja kunna skänka mer till välgörenhet så finns det andra sätt jag kan bidra på istället.
Istället börjar jag spana på motsatsen – att leva gott på lite pengar. Clara skrev så klokt ifjol om hur hon och maken riggade livet för evig lågkonjunktur, Emma har precis sålt både lägenhet och torp och börjar om på ny kula – skuldfri. Och Sophia och Mike släppte sin statustillvaro på Manhattan och klarar sig numera på mindre än en heltidsinkomst i Sverige, utan att göra avkall på livskvaliteten.
Visst har det nåt, det där tänket att först lista ut hur mycket ett gott liv kostar – och sen hitta sätt att finansiera det, men inte så mycket mer? Att nöja sig, och istället njuta av friheten det innebär?
Vad är nyckeln till det verkligt goda livet? Ekonomiskt oberoende, eller friheten som små utgifter innebär? Foto: Maria Soxbo
Visst, det är verkligen inte alla förunnat att ens ha ett val. Många lever på marginalerna trots heltidsjobb, och har fullt upp med att sätta mat på bordet. Men, som vanligt när jag skriver såna här inlägg så utgår jag inte från dem/er, utan från något slags majoritet. Den som jag själv tillhör, med heltidsjobb och huslån och helt vanliga nödvändiga och onödiga utgifter. Genomsnittssvensken, med de privilegier hen har.
Om vi flyttar till stugan på Gotland och säljer huset i Stockholm blir vi skuldfria. Drömmen. Men alla delar ska klaffa – inte bara ekonomin. Och nej, jag TROR inte detta är lösningen för oss. Foto: Maria Soxbo
För så är det ju. Jag bor i en kranskommun till Stockholm, och trots att jag bor på den ”billiga” sidan om stan kommer jag mest troligt aldrig att bli skuldfri så länge vi bor kvar här. Jag har dessutom ett litet huslån till, för vårt lilla gotlandshus. Vi betalar för elbil, försäkringar, barnens aktiviteter, Netflixabonnemang, bredband, fackavgifter och tusen andra små saker, och räknar man ihop allt blir det en ganska ansenlig summa. Som jag och min man sen måste jobba ihop till, varje månad. Det är väl det som är ekorrhjulet, även om vårt hjul kanske inte är så stort, dyrt och extravagant som många andras.
Så då och då tillåter jag mig att drömma mig bort från detta, trots att jag trivs. Jag vill inte sluta jobba, jag trivs med mitt jobb och gillar att känna mig nyttig. Däremot skulle det ju vara fantastiskt om jag kunde lägga mer tid på ideella uppdrag – utan att känna stress över att jag då tar tid från mina betalda uppdrag som ska bekosta våra lån. Jag skulle också älska att ha så låga utgifter att de inte kräver två heltidslöner och att inte påverkas av räntenivåer, till exempel.
Att vilja jobba, men kunna slappna av mer på samma gång. Svår ekvation! Foto: Maria Soxbo
Hur tar jag mig dit? Nä, jag har inga svar på det. Och för egen del fastnar jag ofta i att jag faktiskt tycker om vårt liv här och nu, vilket gör det svårare att visualisera den där målbilden av det skuldfria livet med små utgifter. För det kräver ju en flytt, ett annat tänk, ett stort kliv ut på okänd mark – och innan jag vet var jag vill landa är det ju svårt att släppa taget.
Men jag tycker om mina nya dagdrömmar, ändå. Det känns sunt att drömma om ett enklare liv, jag mår bättre av det än att känna mig misslyckad över att jag inte blev miljonär innan 30. Eller 40 heller för den delen.
Nu drömmer jag kanske främst om att faktiskt hitta min dröm, att konkretisera vad min målbild egentligen är. Än så länge vet jag bara att den inte kommer att kräva mycket pengar. Livet som miljönär är ju inte dyrt.
Hur resonerar ni kring pengar, ekonomiskt oberoende, skuldfrihet och framtidsdrömmar?
Senaste tiden har både min man och vår äldsta dotter börjat prata om att flytta, men jag är så….osäker. Vi bor idag på 114kvm + biyta pga snedtak på övervåningen. Vi är 4 personer. Inte trångt enligt mig, men vår dotters kompisar bor i hus som mäter långt över 300kvm, och hon tycker att det är fullt rimligt med en egen ”lägenhet” i boendet.
I dagsläget bor vi nära mitt jobb, nära skolor, nära mataffären, bil behövs sällan.
Min man trivs inte på sitt jobb, och som vi har det nu skulle vi klara oss på en lön…
Får ibland ont i magen när det känns som att barnen matas med ”prylar, resor, uppvisningssaker”, mina barn tycker tyvärr jag är ”jobbig mamma” när jag pratar klimat. I deras värld är mer = bättre.
Ja…vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det där, men känslan av att barnen tar bättre beslut än oss lever jag inte alls med tyvärr. I vår krets av människor är det just ”jobba mer så du kan köpa mer” jag mest ser…
Vi bor på ungefär samma yta – 110 kvm plus biyta – och jag tycker det räcker utmärkt. Men, jag vet också flera vänner som flyttat till större när barnen blir tonåringar, bara för att livet ska fungera och alla ska få sitt space. Så det är inte helt lätt, och jag kan verkligen inte lova att vi inte kommer resonera likadant om 6-8 år när vi har tonåringar.
Jag har också vänner som säger det du beskriver, att barnen har ett väldigt fokus på konsumtion etc. Och jag antar att vi helt enkelt inte får glömma att de växer upp i ett samhälle som är det mest överkonsumerande genom historien. Det snackades mindre klimat i vår barndom, men det konsumerades mindre också. Våra barn får liksom mycket av allt och det är nog inte helt lätt att navigera i för dem, eller för oss.
Jag tror ändå att vi som står på oss och hänvisar till klimatet kommer att vinna på det i längden. Jag vill ju hellre höra i efterhand att ”nu förstår jag varför jag aldrig fick splitternya saker” än ”varför gjorde du inget när du hade chansen”, så att säga. Kram till dig!
Mina svärföräldrar kan jag ibland betrakta som ”dumsnåla”, när de inte köper ett nytt täcke när de gamla gått sönder i sömmarna så all stoppning hamnar på sidorna utan låter det leva kvar i fritidshuset. Men samtidigt har de alltid haft en klok filosofi: ”det är inte de stora inkomsterna som gör dig rik, utan de små utgifterna”. Jag önskar att jag anammat det tankesättet tidigare i livet än efter 35. Men det är aldrig försent!
Åh, de har ju så rätt! Och bortser vi från ekonomin gör de förstås helt rätt även ur klimatsynpunkt. Heja dem! Och nä, det är aldrig försent!
Pingback:Trevlig helg! / fredagslistan / privilege – Tankebubblor