Ett av mina allra tydligaste barndomsminnen är hur min mamma efter jobbet kom och hämtade mig hos min dagmamma, som bodde några hus i från oss. Det var mitt i smällkalla norrlandsvintern, mamma klev in i värmen genom ytterdörren – och poff, så immade hennes glasögon igen. Jag har så tydlig minnesbild av detta, det minnet (eller minnena, för det hände ju massor av gånger) har liksom etsat sig fast. På vägen hem från dagmamman berättade hon inte sällan om djuren hon sett i grynings- och skymningstimmarna. Rävar, rådjur, älg, grävling – en gång såg hon till med ett lodjur.
Att hon såg djuren berodde förstås på hur hon tog sig till jobbet. På huvudet hade mamma nämligen både mössa och cykelhjälm, för hon cyklade till jobbet (som meteorolog) i ur och skur, sommar som vinter. I Norrland, på rejält vinterväglag, uppför saftiga backar och i tidiga morgontimmar eller sena kvällstimmar eftersom hon jobbade skift. Och det helt utan eldrift eller på någon fancy supercykel, utan på en helt vanlig standardcykel med ett par växlar.
Jag inser i vuxen ålder att jag gett henne alldeles för lite kredd för det här, för jag älskar hur hon inte bara tog sig fram så miljövänligt utan också både visade att det var möjligt. Och aldrig någonsin hörde jag henne klaga över att det var jobbigt. Heja mamma!
Mitt vrålåk på Gotland – en pimpad armécykel utan växlar men med finaste cykelkorgen. Foto: Maria Soxbo
Jag är av betydligt bekvämare virke, har jag insett. Och lite harigare också, för jag tycker på riktigt det är lite läskigt att cykla när det är halt – vinterdäck eller ej. Men, jag älskar min elcykel något kopiöst, och skriver under till hundra procent på att cykeln är världens bästa transportmedel. Frisk luft (så länge jag slipper cykla två meter från motorvägen), fartvind i håret, starka ben och frihetskänsla! Det går mycket snabbare att ta sig fram på cykel i Stockholms innerstad än med bil eller genom att åka kollektivt, och även om cykelbanorna här och var lämnar en del övrigt att önska så är cykeln oslagbar.
Jag har alltid tagit mig fram på cykel, mycket tack vare min mamma. Jag såg nog aldrig min pappa på en cykel, men jag cyklade liksom mamma överallt. Till skolan, till badplatsen långt ute i Timrås delta (= skärgård), till kiosken, till festen, till kompisar.
När jag gick ut gymnasiet firade jag det med att ta mig över till Gotland och cykla runt hela norra halvan av ön med en kompis, med en bekymmerslös tonårspackning bestående av härliga sommarplagg och smink snarare än spritkök och luftmadrasser. Vi brände benorna i håret i den starka sommarsolen (eftersom vi på den tiden inte hade hjälm – ännu ett skäl att ha en!), levde på färdiggrillad kyckling och limpmackor och vaknade lite smått ledbrutna varje morgon av att ha sovit på stenhårda liggunderlag med träningsvärk i hela kroppen. Det. Var. Underbart.
Ser ni skymten av 19-åriga mig i fotoalbumet? Med hyrd cykel på Fåröfärjan. Foto: Maria Soxbo
Så varför allt detta snack om cykling? Jo, vårt senaste avsnitt av Plan B-podden har vi vigt helt och hållet åt detta utmärkta transportmedel. Ni som är trogna lyssnare fick en dos av det även i vårt dubbelavsnitt om kvinnor eftersom vår samarbetspartner Diakonia har ett cykelprojekt där för flickor – men kan man någonsin prata tillräckligt om cyklar? Nej, jag tror inte det! För den här gången pratar vi om cykeln ur ett transportperspektiv. Snackar bilnormer, ojämställd snöröjning, #cykeluppropet och vad som krävs för att få en befolkning som vant sig vid att inte ta sig fram för egen maskin att våga börja cykla.
Det här känns så sjukt viktigt, för vi behöver inte bara systemförändringar utan också beteendeförändringar. Och ju fler som ser vinsterna med att rulla fram på två hjul istället för fyra, desto fler satsningar kommer garanterat också att ske för att förbättra cykelmöjligheterna. Visste ni förresten att om alla tog sig fram som kvinnor gör, så skulle utsläppen från transportsektorn minska med 20% över en natt – och vi skulle redan ha nått den nivå av minskat bilresande som anses hållbart år 2050?
Cykla på torr, solbelyst sommarasfalt på landet – dröm! Foto: Maria Soxbo
Och, så är det ju också som vi var inne på i det tidigare avsnittet väldigt mycket en fråga om kvinnofrigörelse. Min mamma – vintercyklisten – är född på 1940-talet, och när hon växte upp lönearbetade bara 30 procent av svenska kvinnor. När jag föddes i slutet på 1970-talet hade precis en halv miljon kvinnor gett sig ut i arbetslivet, och när jag cyklade på Gotland på 1990-talet strax innan min egen karriär skulle börja så jobbade 75 procent av alla svenska kvinnor.
Det har alltså hänt massor under min mammas och min livstid, och när de första fröna till den frigörelsen såddes i slutet på 1800-talet så var cykeln en viktig faktor.
I vårt senaste poddavsnitt snackar vi cykel ur alla tänkbara synvinklar. Foto: Maria Soxbo
Idag är det ju en självklarhet för oss här i Sverige att cykla om vi vill, men i andra länder ser det inte likadant ut. Och just därför är Diakonias jobb så otroligt viktigt! Just nu driver de alltså ett cykelprojekt i Bangladesh, där frön till kvinnofrigörelse för flickor (som växer upp med ett reellt hot om att bli bortgifta mot sin vilja innan de ens är vuxna) sås precis just nu.
Tillsammans kan vi hjälpa fröna att gro och flickor att få bättre möjligheter att forma sina egna liv, och nu hoppas jag att min lilla roll – att sprida detta till er – kan leda till att projektet får lite mer pengar och kan göra ännu större nytta!
Från en av cykelskolorna i Bangladesh. Foto: Gustav Hugosson
Lyssna på avsnittet här!
Här nedan kan du höra hela avsnittet, och annars finns vi där poddar finns förstås!
Vill du stötta Diakonias cykelprojekt i Bangladesh?
Vill du också hjälpa fler flickor i Bangladesh till en vettig framtid? Du kan bidra på flera sätt!
- Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha till 90 33 044, all info hittar du här.
- Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon. Win/win! Kanske en perfekt Mors dag-present om en månad? Slå till redan nu, så är presenten kirrad!
- Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!
Och hörni, följ #cykeluppropet, dela med er av egna cykelbilder under hashtaggen för att uppmärksamma att samhället måste bli bättre på att prioritera cyklister och glöm inte hjälmen!
Ett tips för att göra en liten sak till varje dag är att använda ecosia.org som sökmotor istället för google. Jag hörde om det på podden ”How to save a planet” och det verkar vara ett genuint bra företag som hjälper till och planterar träd i delar av världen där det behövs. För varje gång en söker något ser man hur en räkneställning visar hur många träd en hjälpt till att plantera. Lite cheesy kanske, men ett enkelt sätt att bidra lite mer i sin vardag. Jag har satt den som min startsida nu istället för google och det är härligt att se hur antalet träd tickar uppåt. Nu står den på 124 825 022 stycken träd som ecosias användare varit med och planterat 🙂
Här finns en artikel om Ecosia i The Guardian; https://www.theguardian.com/sustainable-business/ethical-startups-taking-on-internet-giants
Yes, den är super – jag har använt den i flera år och tipsade om den i fjol! Helt klart ett smart val!