Om att det inte borde finnas något som heter ”skräp”

Har ni märkt hur lättvindigt vi slänger oss med begreppet ”skräp” numera? Skräp-program på tv, skräpmat, billigt krimskrams av plast, slit-och-släng-mode. Vi är redo att konsumera något vi i bakhuvudet klassar som avfall alla dagar i veckan. Och så det faktiska skräpet – allt vi kastar i soptunnan. 8,5 kilo textilier till exempel, varav 60% hade kunnat återvändas. Men vänta, då är det väl inte skräp?

Nej, just det. En väldigt stor del av problemet är att vi ser alla möjliga typer av resurser som ett engångskoncept, som ska slängas när vi är färdiga med dem. Vi vet att när vi betalar väldigt lite för något kan vi inte förvänta oss att det ska hålla särskilt länge, så att sista anhalten är soptunnan har vi koll på redan när vi står i kassan och betalar för det. När något knappt har ett förstahandsvärde har det förstås inte heller ett andrahandsvärde. Men det var ju så billigt.

Runt om i landet rivs gamla träfönster ut och ersätts med engångsfönster av aluminium. Nej förlåt, underhållsfria fönster kallas de visst – men om de inte går att underhålla är de väl engångs? Och de gamla, underhållsbara (och underbara) fönstren landar i bästa fall i en container på ÅVC, tillsammans med virke, köksluckor och massiva spegeldörrar från förr. Allt av trä, från skog som vuxit i åtskilliga decennier. Ett material som tar tid att skapa, men som sen håller i en halv evighet. Som går att slipa, måla, lacka, betsa. Olja in, putsa upp, behandla. Vad gör det i en container? Hur blev det skräp i våra ögon?

Det är smått omöjligt att laga en liten elektrisk grej idag. Går diskmaskinen sönder kan vi förhoppningsvis ringa en reparatör, men stavmixern? Nä, ingen vill ta sig an den. Lika bra att köra den (med bil) till ÅVC och lägga den i en container. (Obs, inte samma som spegeldörrarna ligger i.) Smartphonen blir slö bara efter ett par år, datorns fläkt surrar högre och högre av ansträngningen av att synka alla moln, streama alla serier och zooma alla möten. Det kostar många tusenlappar att laga när något går sönder, kanske lika bra ändå att ”investera” i en nyare, bättre modell? En oändlig rad laddare och hörlurar passerar våra händer, innan de börjar glappa och ersätts med nya.

Går diskmaskinen sönder kan vi förhoppningsvis ringa en reparatör, men stavmixern? Nä, ingen vill ta sig an den. Lika bra att köra den (med bil) till ÅVC och lägga den i en container.

Och under tiden växer electronic waste-tipparna i Afrika sig allt högre. Varje år kastas över 50 miljoner ton elektroniskt skräp runt om i världen. Totalt väger ett års e-skräp mer än alla kommersiella flygplan som någonsin tillverkats under flygbranschens historia tillsammans, och bara 20% av elektronikprylarna återvinns. Det är inte resurser i våra ögon, det är skräp. Trots att ett ton e-waste innehåller 100 gånger mer guld än guldmalm gör. Inte ens abstrakta påhitt som bitcoins är skräpfria. En enda bitcoin-transaktion skapar lika mycket e-waste som om vi skulle kasta två iphones i närmaste soptunna. Be mig inte förklara hur det är möjligt.

Takskenan med spotlights har inte utbytbara ljuskällor, utan säljs in som att livslängden på dioderna (eller vad det nu är) är så lång att det är helt vettigt att de är integrerade i själva armaturen. Men när de till slut slocknar? Även om det är 50 år bort kommer någon att en vacker dag konstatera att den inte lyser och att den där spotlight-skenan inte går att rädda. Den designades för att en dag bli skräp. Och ingen tyckte att det var märkligt.

På andra sidan planeten arbetar människor, ibland under slavliknande förhållanden, med att producera skräp. Ja, det är skräp – det där fast fashion-plagget av dålig kvalitet och den där fidget toyen . De kommer inte att landa i en soptunna direkt utanför fabriken förstås, utan först fraktas runt halva världen – kanske med flyg – till ett privilegierat västerländskt hem som mitt, där någon bär det max sju gånger innan det är söndertvättat. Eller leker med det i en kvart eller två. Är det verkligen så mycket bättre?

Hela min vardag är kantad av engångsprodukter jag försöker värja mig emot. Takeaway-muggar, plastpåsar, tamponger, såna där små tandtrådshållare, emballage, flingkartonger, schampoflaskor, nylonstrumpbyxor. Vår källsortering svämmar över flera gånger i veckan, trots att vi knappt nykonsumerar alls. Och trots att jag är en nitisk återvinnare fylls även brännbart-kärlet. Med fönsterkuvert, kvitton, utslitna gummistövlar, slutkörda färgpennor, tejp, dammsugarpåsar.

Det pratas om omställning, cirkulära affärsmodeller och att sluta kretsloppen på väldigt många platser just nu. Och det pratas om att det ska vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel.

Ändå är det helt lagligt att producera en grej som kommer att kastas inom överskådlig framtid. 90% av alla plastpåsar används en enda gång. De smulas sönder till mikroplaster efter 10-20 år. Sen tar det ytterligare hundratals år – om det ens räcker – för att mikroplasterna ska brytas ner. Det kan inte vara meningen att vi ska tillverka saker som bara lever i den kvart det tar att ta sig hem från affären, och sen behöver flera hundra år för att dö. Varför gör vi inte tvärtom?

Det kan inte vara meningen att vi ska tillverka saker som bara lever i den kvart det tar att ta sig hem från affären, och sen behöver flera hundra år för att dö. Varför gör vi inte tvärtom?

När ska vi sluta designa, producera och konsumera skräp? Kräva förbud mot planerad livslängd, införa krav på reparerbarhet, reservdelar och underhållsmöjligheter? När ska våra politiker möjliggöra alla de hundratusentals gröna jobb som väntar den dag vi slutar se på våra ägodelar som pre-skräp och istället som resurser? När ska vi ges möjlighet att äga saker på livstid, istället för att köpa rätten att hantera dem under den allt kortare pausen mellan fabrik och soptunna?

Vi har en naiv tanke om att när vi kastar något blir vi av med det. Skåpet eller lådan känns lite luftigare, livet lite lättare. Det är så skönt att rensa. Men ingenting försvinner. Allt finns ju kvar.

Waste is a human concept that means that a given material has no use or value, or that its potential use or value has not been defined yet. Therefore, it can be said that waste is a design flaw.

Anastas & Zimmerman, 2006

Ett sopberg i Indonesien. Foto: Tom Fisk