I takt med att vi får resa igen har flygskammen börjat komma på tal igen. Oftast i ett ”jag tror inte på att skamma”-sammanhang, där ifrågasättande om lämpligheten i att flyga just nu avfärdas med att det är fel att ”skamma” någon för deras val.
Jag undrar om vi inte diskuterar fel saker här? Att ifrågasätta varför en nybliven mamma flaskmatar sitt barn och påpeka att hon borde amma istället kan jag tycka är ”mom shaming” i dess rätta bemärkelse. Alla kan inte amma, alla vill inte amma och att flaskmata är inget som skadar barnet (säger denna flaskmatade mamma med två delvis flaskmatade barn). Det finns absolut bra saker med att amma – men flaskmatning är inte skadligt. Den flaskmatande förälder som känner skam när andra påpekar att hon borde amma istället hoppas jag kan skaka av sig det, för det finns ingen anledning till skam. Däremot finns det anledning att ifrågasätta ”skammaren”.
Att däremot påminna en nöjesflygare om att flyget släpper ut många, många gånger mer koldioxid än vad som är hållbart och i synnerhet med tanke på att vi har väldigt ont om tid på oss att få klimatkrisen under kontroll? Det är inte att skamma, det är att sprida kunskap och fakta. Att respektera vetenskap och forskning. Och rent krasst att försöka påverka samhället i rätt riktning. Om någon känner skam för att en vän ifrågasätter deras nöjesflygande så är det inte för att vännen skammar. Utan för att personen själv upplever skam för att hen vet att vännen har rätt.
Om någon känner skam för att en vän ifrågasätter deras nöjesflygande så är det inte för att vännen skammar. Utan för att personen själv upplever skam för att hen vet att vännen har rätt
Blir jag påkommen med att ljuga känner jag skam. Blir jag påkommen med att kasta skräp på marken känner jag skam. Men inte för att den som kommer på mig ”skammar”, utan för att de med all rätt påpekar att jag gör något fel.
Om det här pratar Isabelle McAllister och Anna Branten väldigt bra i Förnyarna-avsnittet 57 – Magkänsla. Om hur de hanterar jobbiga samtal med vänner och bekanta om klimatet och om hur de väljer sina strider, men också om just skam och var skulden egentligen bör hamna. Lyssningsvärt avsnitt, tycker jag. Även jag och Emma gjorde ett avsnitt om just de här situationerna i somras, läs mer om det här.
Jag tycker så här:
- Att gå emellan när någon behandlar någon annan illa är civilkurage.
- Att försvara den som är svagare är medmänsklighet.
- Att ifrågasätta den som gör något omoraliskt eller oetiskt är att ta samhällsansvar.
Allt ovanstående skriver nog de allra flesta under på, det är en del av vårt samhällskontrakt.
Varför skulle klimatfrågan vara ett undantag?
Och slutligen. Det går att lägga fram saker på olika sätt. Man kan ifrågasätta genom att vänligt påminna om forskning eller uppmuntra till diskussion, och man kan ifrågasätta genom att säga att någon är dum i huvudet. Det sistnämnda är noll konstruktivt och förmodligen ganska meningslöst. Det förstnämnda däremot är inte att skamma. Även om det handlar om unniga livsstilsval som att flyga.
(PS. Egentligen är skam fel ord helt och hållet. Vi känner skuld när vi känner att vi gjort något fel. Vi känner skam när vi upplever att vi är fel. Skillnaden mellan ”jag gjorde fel” och ”jag är fel” alltså. Skam handlar egentligen inte om att ”skämmas” för att vi flugit till solen, utan för att vi känner oss otillräckliga som människor av någon anledning. Det är alltså inte riktigt rätt ord i sammanhanget, skuld är mer logiskt. Men eftersom ”flygskam” och att ”skamma” blivit begrepp har jag valt att använda dem konsekvent i den här texten – fram tills denna lilla fotnot.)
Hur känner ni kring klimatrelaterad skam (eller skuld)?
Jag håller
Med på allt men kan inte släppa en grej jag såg på en Instagram för flera år sedan. Iom att flygresor är en klassfråga. En tjej som aldrig varit utomlands innan, aldrig flugit innan berättade i lunchrummet att hon äntligen sparat pengar till en weekend i Spanien. Chefen som liksom tjänar x gånger mer än tjejen dök på och slammade henne rejält för hennes enda flygresa. Medan chefen var mer en alperna och en solsemester om året typ innan. Håller med om att okunskap och arrogans ska synliggöras. Men ibland kanske man behöver kontext inna man skammar.
Ja, jag håller helt med. Och det är klart att jag innerst inne unnar personer som den tjejen att få uppleva en resa för första gången, tveklöst. Skammandet är inte av godo, och särskilt inte om det görs av någon som flugit hur mycket som helst själv.
Det enda kruxet i det här är ju att klimatet struntar i vem som flyger, utsläppen blir ju ändå desamma tyvärr. Och för varje person som aldrig flugit förr som plötsligt har möjlighet att börja flyga sätter vi oss allt mer i klistret. Det bästa vore ju om alla som får råd att resa för första gången gör rätt direkt (med tex tåg), istället för att gå omvägen runt klimatkorkade misstag som de flesta av oss andra redan gjort. Så här i efterhand hade jag känt en enorm stolthet om alla mina resor hade skett med tåg istället (även om det förstås hade varit en del andra resmål då).
Så ja, jag unnar tjejen som aldrig flugit en fantastisk resupplevelse, men samtidigt känner jag oro för att vi rent krasst inte har råd att varken unna oss själva eller andra utsläpp som inte är nödvändiga just nu. Det är ett svårt dilemma, helt klart.
Det är så provocerande när en viss kategori influencers vill ge intryck av att vara så härliga, medvetna, godhjärtade, ljuvliga, ekologiska, rosenkindade…. Och samtidigt så konstant fokuserar på konsumtion och resor (med flyg).
Skulle kommentarsfältet innehålla ifrågasättande eller kritik, gentemot livsstilen, avfärdas den omedelbart som ”det här är mitt sätt att tjäna ihop till mat på bordet” eller ”Ja men viktigast är väl att alla gör något? Jag källsorterar och komposterar faktiskt ”. Eller ” Skulle en mans livsstil ha blivit lika ifrågasatt?”.
Så tröttsamt. Finns tyvärr inte många influencers som faktiskt föregår som goda exempel.