Min kompis gör en worst case-kalkyl över hushållsekonomin när elpriser skenar, räntor höjs och maten inte längre kostar som den brukade, för att försöka ta höjd för det som komma skall. Hon och jag skickar skärmdumpar pyntade med partyemojis till varandra på priskurvorna det fåtal dagar när elen är någorlunda billig och skojar om att vi minsann ska unna oss både en dusch och att dra igång hårtorken.
Här hemma torkar tvätten lååångsamt på torkställningen utanför sovrummet i vårt svalare-än-vanligt-hem och jag och maken scoutar begagnade vattenburna element på facebook market som ska få ersätta våra energislukare till elradiatorer på källarplan. Ugnsluckan får stå öppen en stund efter att middagen är klar så att eftervärmen sprider sig i köket, och barnen drillas hårdare än vanligt i att släcka efter sig.
Ja, jag är privilegierad medelklass, och kommer högst sannolikt att klara mig igenom de värsta månaderna även om det inte blir roligt, även om vår ekonomiska buffert kommer att krympa drastiskt och även fast vårt lilla mysiga men dumma hus drar el som om det vore tre gånger större än det är. Redan nu finns det familjer som fått sälja sina hem på grund av elpriserna, och jag får ont i magen av tanken på alla ensamstående föräldrar som redan innan dessa smällar levde på marginalerna. Den här texten är inte riktad till dem/er. Som vanligt vänder jag mig till majoriteten – alla ni som är som jag. Vi som med största sannolikhet kommer att traggla oss igenom även denna lågkonjunktur/energikris utan att gå i personlig konkurs.
För oss tror jag detta faktiskt är en smula nyttigt.
Foto: Vladyslav Cherkasenko/Unsplash
Min generation har aldrig riktigt upplevt kristider. Andra världskriget var redan historia när vi föddes, liksom depressionen på 1930-talet. Ja, under ett par dagar hade vi en ränta på 500% hösten 1992, jag var 15 och minns mina föräldrars chockade samtal vid middagsbordet. En och annan finanskris och it-bubbla har kommit och gått. Och jo, vi har upplevt nationella trauman som Estonia, tsunamin, stormen Gudrun och skogsbränderna sommaren 2018 – plus en pandemi.
Men den här känslan av att vi kanske faktiskt måste lära oss att ransonera som om det vore krig, den är ny för mig och förmodligen för de flesta i Nordens medelålders medelklass. Jag läser om hur en ICA-butik tvingas släcka all belysning så att kunderna får handla i mörker för att elräkningarna blivit så dyra. Hur Tyskland släcker ned stad efter stad, stryper varmvattnet till badhus och kallställer skolor på helgerna för att spara energi. Hur Finland siktar på att 75% av medborgarna ska sänka elförbrukningen med kampanjen Snäppet svalare – med målet att skapa en permanent lägre energiförbrukning i hela landet. Jag hör rykten om att veden säljer slut på löpande band i elområde 3 och 4, och inte ens för oss med hyfsat stadig ekonomi funkar det att göra slag i saken och investera oss ur detta – det är lång väntetid på värmepumpar och solceller, samtidigt som priserna på dem stiger.
Vi har inte riktigt makten i egna händer just nu. Det är läskigt, men jag kan alltså inte låta bli att tycka att det också är nyttigt. För hur ska vi annars lära oss att hushålla med resurser? Att övertala någon som kan ta allt för givet att leva som på marginalerna är hopplöst svårt, för varför skulle de(/vi) avstå från något om vi inte måste?
Men vi måste. För klimatkrisen – den kris som får minst uppmärksamhet av dem alla, underligt nog – kräver system- och livsstilsförändringar på en nivå som min generation aldrig har upplevt. Something’s gotta give, och det är överflödssamhällets tur att maka på sig.
Och här kommer twisten: Den resan kan bli det bästa som någonsin hänt oss. Jag har sällan känt mig så hemma i en text som Greta Schuldts i DN häromdagen:
I kontrast till konstant produktion, konstant konsumtion, överfulla kalendrar, flygresor, banklån, utbrändhet och antidepressiva låter asketism inte tråkigt, utan lockande
Så låt oss se ”krigsvintern” som en övning i att känna större mening istället. Att uppleva att det finns ett syfte med hur vi tar oss an alla vardagssysslor som i så många år gått på aningslös autopilot, genom att för omväxlingens skull spara, snåla och hushålla. Att öva på att vänta, längta och göra medvetna val på riktigt (istället för att intala oss att vi gör det när vi klickar hem nyproducerade kläder i återvunnen polyester). Att lägga mer tankekraft på hur vi lever än hur det ser ut i andras ögon.
Jag tror det har en möjlighet att svetsa oss samman lite grann igen, för att vi precis som under pandemin har ett gemensamt problem. Jag tror det kan bli en övning i solidaritet. Jag tror det kan bli första steget att börja se vinningarna med omställningen.
Och jag tror att det är nyttigt. Den dag vi inte tar allt för givet börjar vi förhoppningsvis bli lite mer rädda om det vi har.
Foto: Jason Blackeye/Unsplash
Så bra skrivet! Jag hoppas med dig!
Det bästa jag läst på länge!
Så skönt att det går att se lite positivt på eländet, i alla fall för oss som inte behöver lämna hem och hus.
Jag tänker också att en del företag som går omkull kanske ”ska” göra det. Jag menar hur många inredningsaffärer kan vi behöva? All respekt för att det är skitjobbigt för dem som drabbas, men på sikt kan det ändå bli bra.
Pingback:Trevlig helg / fredagslistan / yin yang – Tankebubblor