Det snackas mycket om bistånd just nu. Regeringen har gjort stora förändringar, bland annat har man tagit bort enprocentsmålet (det vill säga att Sverige ska ge 1% av bruttonationalinkomsten i bistånd varje år – något som gjort Sverige bland de bästa i klassen, eftersom FNs rekommendation ligger på 0,7%) och istället satt ett maxtak per år. Dessutom har man styrt om vad biståndet ska gå till. Och slutligen har man strypt något som kallas ”infokom-stödet”, ett stöd som biståndsmyndigheten SIDA betalar ut till en rad organisationer som främst går till att kommunicera kring biståndets betydelse och resultat till svenska folket, och vad biståndet faktiskt används till.
Allt är … lite upp och ner.
Bistånd – som en hjälpande hand. Något vi ska vara stolta över att vi brukar vara bland de bästa på. Alla foton: Maria Soxbo
Det här ville vi göra ett poddavsnitt om, för bistånd är både svårt och oändligt viktigt! I avsnittet Bistånd, bidrag & en bättre värld går jag och Emma Sundh igenom allt från våra egna uppfattningar om bistånd till de två olika sorternas bistånd som finns (långsiktigt utvecklingsbistånd och humanitärt katastrofbistånd) – och så pratar vi med Mats Hårsmar, som jobbar på Expertgruppen för biståndsanalys och därmed har järnkoll på hur Sverige egentligen jobbar med det här.
Avsnittet gör vi i samarbete med fantastiska Diakonia, som gör så otroligt många bra insatser runt om i världen – ofta just projekt som leder till att människor får möjlighet till bättre liv. Att lära flickor i Bangladesh att cykla så att risken för att de ska bli bortgifta i ung ålder minskar och de istället kan utbilda sig till exempel, ett jämställdhetsprojekt som verkligen funkar. Eller som Moa Häggblom på Diakonia berättar om i podden – att göra det möjligt för bönder i översvämningsdrabbade områden att odla på en typ av flotte på land, så om vattnet plötsligt stiger kan odlingen flyta ovanpå vattnet och skörden är räddad! Så smart!
På plats på Lesbos i mars 2016 tillsammans med sjuksköterskan Israa Abdali (som jag jobbade med i Vi Gör Vad Vi Kan, och som än idag jobbar ideellt med att hjälpa till i Syrien) och Johanna Jönsson (numera Paarup-Jonsson), då riksdagsledamot för Centerpartiet, som följde med oss ner för att se situationen med egna ögon.
Jag berättar också om min egen erfarenhet av bistånd, då jag för första gången tog ett steg in i den ideella världen när jag var med och startade Vi Gör Vad Vi Kan under flyktingkrisen 2015/2016. De flesta av oss som engagerade oss hade aldrig jobbat med detta tidigare, och jag lärde mig otroligt mycket – samtidigt som jag för första gången kom riktigt nära en humanitär katastrof och insåg vad det egentligen innebär för människorna som drabbas. Så värdefull erfarenhet, jag är så tacksam över att jag fick möjligheten att göra detta.
När vi startade hösten 2015 fanns inga stora hjälporganisationer på plats, det var därför vi drog igång. När det blev min tur att resa ner i mars 2016 hade flera organisationer etablerat sig där, här ett flyktingläger i regi av UNHCR.
Jag hoppas ni vill lyssna på det här avsnittet, som kanske vid första ögonkastet inte känns så kopplat till ”Plan B-livet – det göttiga livet efter omställningen”. Men det är det, eftersom klimatkrisen förstås redan nu ökat behovet av bistånd runt om i världen väldigt mycket – både i förebyggande syfte och för att naturkatastrofer och extremväder blir allt vanligare. Dessutom finns det ett viktigt värde i att vi tillsammans bidrar till att bygga upp en långsiktigt hållbar och medmänsklig värld tillsammans. Vi mår bra av att bidra, vi känner mening om vi är en del av något större och vi har förstås också ett ansvar som rikt land – ett ansvar vi förstås ska axla som en självklarhet.
Gå gärna in på Diakonias sajt och läs mer om allt spännande de gör! Och om ni har möjlighet, bidra gärna genom att bli månadsgivare eller köpa en gåva att ge till någon! Oavsett vilken organisation vi väljer att stötta är våra bidrag viktigare än någonsin nu när finansieringen minskar från statligt håll. Vi får hjälpas åt att kompensera helt enkelt, eller hur!
Einhorns bok handlar inte om bistånd specifikt, men jag tycker den passar så bra in i sammanhanget!
Och sprid gärna ordet om att biståndsorganisationerna behöver vår hjälp just nu, så att de i sin tur kan hjälpa! Det kan kännas futtigt att ge pengar och på många sätt mer handfast att samla in skor eller tröjor och skicka dem direkt.
Men glöm inte något som är oerhört viktigt när det gäller bistånd: En tröja kan bara bli en tröja. Pengar kan bli vad som helst – och det som behövs mest för stunden! (I Vi Gör Vad Vi Kans fall använde vi pengarna till allt från att bekosta en ambulans, tolkar och mat till elförsörjning i lägret, clowner för att ge barnen en mer kärleksfull vistelse i lägret och foppatofflor (!) eftersom många förlorat sina skor på resan över havet.)
Även en liten slant gör skillnad!
Det största problemet med bistånd är att staten inte lagt tid på att granska och följa upp. Egentligen bara köpa sig fri som i sin tur kan ligga grund för korruption i mottagarlandet.