Sashiko: Om konsten att förlänga liv

I helgen som gick var jag på en heldagskurs i sashiko – den japanska broderikonsten som kan användas både för att dekorera och laga plagg. Sashiko-tekniken (ordet betyder ”små hugg”) innebär att man syr en massa små stygn i olika vackra mönster. Men det har inte bara dekorativt syfte, utan har historiskt också använts både för att lappa kläder och för att förstärka tyger och göra dem mer hållbara. En del av filosofin är att också ta det man har hemma, både vad gäller tyg och tråd.

Mitt första försök – work in progress. Och en nål som jag ska ta väl hand om. (Alla foton: Maria Soxbo)

Resultatet blir helt unikt, handgjort in i minsta detalj och otroligt vackert. Jag blev biten direkt, och törstar efter både mer kunskap och mer övning – kanske har jag funnit min nya hobby? I så fall känns det fint ända in i märgen att min nya passion både har hundratals år på nacken och grundar sig i en tanke om återbruk.

Lagade jeans som Elise förstärkt med sashiko.

Vår lärare för dagen, skickliga Elise Nilsson, berättade också att vi nyss hade passerat 8 februari, dagen då Hari-Kuyō firas. På engelska brukar det benämnas Festival of Broken Needles, och är en fyrahundraårig tradition som började med att hushållerskor och sömmerskor skapade en möjlighet att visa respekt till sina redskap och det arbete som utförts under det gångna året.

En broderiteknik med en del regler (som hur långa stygnen helst ska vara i förhållande till varandra), men också fritt fram för lekfullhet och kreativitet. (Alla bilder nedan utom den sista föreställer sashiko som Elise Nilsson skapat.)

Än idag tar de som vill uppleva Hari-Kuyō den 8 februari med sig sina avbrutna eller böjda nålar till ett tempel, där man lägger nålarna att vila i något mjukt – exempelvis tofu – som ett tack för lång och trogen tjänst. Man låter också händerna vila denna dag – ingen sömnad ska ske. Den här traditionen går hand i hand med två viktiga principer – att inte slösa/svinna bort något i onödan, och att ära de små sakerna. Detta kallas mottainai– ett uttryck som idag används av många inom miljörörelsen förstås.

Jeans som lagats med diverse tygstuvar.

Jag tycker allt detta är så vackert och meningsskapande. Både vad gäller nålarna – att först och främst använda saker tills de är helt utslitna, och att inte ens då kasta dem i soporna utan spara dem för att kunna hedra dem ordentligt – och sashikohantverket, där något praktiskt och vackert går hand i hand för att förstärka, förlänga och försköna våra kläder och textilier.

Har vi någonsin varit längre ifrån den tanken än idag, när vi massproducerar plagg som inte ens kommer till användning utan i värsta fall dumpas i öknen? När vi köper ett nytt plagg i veckan, använder det sju gånger och sedan kastar det – fast det inte ens är något fel på det? När vi inte ens förstår att plaggen vi köper sytts av människor, om än på maskin?

Så många fina mönster att inspireras av! Och som funkar lika bra för att förstärka/laga textilier som att enbart dekorera med.

Allt detta blev en otroligt tänkvärd lördag, där jag till min stora förtjusning insåg att sashiko inte är så svårt, utan tvärtom ser svårare ut än det är (även om det så klart går oändligt långsamt för en nybörjare som mig). Att också sitta en hel dag i ett rum med främmande kvinnor som alla var där för att lära sig ett hantverk, men också delade med sig lite av sin vardag och sina liv (och en del mobilbilder på sina gulliga katter) gav också mersmak. Så fint det är att mötas över generationsgränserna kring en lust att lära!

Så kul idé – att utnyttja mönstret i tyget!

Jag hittade en så klockren formulering hos japanska instagramkontot @sashikostory, som jag vill avsluta med. Inte perfekt engelsk grammatik, men det går utmärkt att förstå innebörden:

We all have preference, so like or dislike, agree or disagree are okay – but ”care” as opposite of ignorance will better define who we are

Mitt senaste försök, som jag gjorde hemma dagen efter kursen. Är biten nu!