Byggnadsvårdsföreningen har rört om lite i grytan genom Malin Lernfeldts krönika Från Ellen Key till Bianca Ingrosso – där nutidens renoveringsivriga influencers ifrågasätts, och de stilideal de promotas jämförs dessutom med dåtidens inspiratörer som Ellen Key och Karin Larsson.
Texten inleds med att Lernfeldts citerar influencern Petra Tungården som skriver:
Här är vår nya lägenhet. Den är belägen på Östermalm. Det är en trea på 87 kvm som ska blåsas ut totalt.
Det ska sägas att det inte direkt är ett pinfärskt inlägg – Petra köpte lägenheten i fråga 2015 och har sedan dess både hunnit flytta (och helrenovera) ytterligare en gång. Dessutom var föreningen tvungna att gå ut med en rättelse, då Lernfeldt först påstod att Tungården inte hade anlitat en antikvarie inför renoveringen (vilket det visade sig att hon hade gjort). Men vid sidan om allt detta – ändå en intressant text.
Ur Byggnadsvårdsföreningens perspektiv handlar det förstås om just bristen på byggnadsvård och brotten mot Varsamhetskravet, att vi faktiskt alla har en lagreglerad skyldighet att se till att alla ändringar av en byggnad ska utföras varsamt så att man tillvaratar byggnadens värden och kvaliteter. Det innebär exempelvis att stora ändringar av planlösningen och att blåsa ur en lägenhet totalt så att serveringsskåp i original och andra detaljer försvinner faktiskt är ett lagbrott. Det är rimligt att vi pratar mer om detta, inte bara utifrån ett influencerperspektiv utan för gemene man så klart – hur många känner ens till att det finns krav på varsamhet?
Men texten skulle lika gärna kunna landa i exempelvis ett ifrågasättande av klimatavtryck och användandet av ändliga resurser (många av dessa påkostade kök består av enorma mängder marmor), oavsett hur många år bostaden har på nacken eller hur mycket originaldetaljer som finns bevarade. Hur mycket resurser och utsläpp är rimligt att en enskild individ belastar planeten med för att sätta sin egen prägel på ett boende? Är det en mänsklig rättighet att renovera sitt eget hem oavsett grad av slitage och behov? Och med tanke på att vi pratar influencers dessutom – är det okej att inspirera stora mängder följare till den typen av lyxkonsumtion som inte alltid så motiverade helrenoveringar innebär?
Man kan också vända på det – om tidigare ägare har misshandlat en sekelskifteslägenhet och en influencer köper den och blåser ut tidigare ovarsamma renoveringar, vem har då begått byggnadsvårdsbrott så att säga? Om influencern inte blåser ut serveringsskåp från 1910-talet utan plastmattor från 1998 och ett IKEA-kök från 2011 i en 1910-talslägenhet – vad gäller då (om vi bortser från utsläppen och bara tänker byggnadsvård)? Borde det finnas ett ansvar att återställa, snarare än att fortsätta misshandla? Borde det ställas krav på återbruk av tidstypiska detaljer, borde materialkrav ställas så att renoveringen går i linje med byggnaden så att nästa ägare sedan kan hörsamma varsamhetskravet istället? Eller är det okej med vilda västern när en bostad väl misshandlats en gång?
Det finns ganska mycket att diskutera i Malin Lernfeldts text, inte minst den intressanta parallellen hon alltså drar med dåtidens ”influencers” som Ellen Key och Karin Larsson. De inspirerar än idag, inte minst vad gäller personlig stil och hemtrevlighet, och i krönikan utpekas 2020-talets ideal istället som ”opersonliga”. Jag vet inte om jag håller med – instagram är ju även fullt av personliga hem som inte alls ser ut som Bianca Ingrossos eller Petra Tungårdens hem (inte minst för att få har den typen av budget som de har). Sociala medier innebär mångfald, allt ser inte likadant ut – även om vi ibland får känslan av det.
Men, däremot tror jag vi är betydligt mer lättpåverkade idag – något som jag brukar kalla inspirationsdilemmat. Det vill säga vi matas dagligen med enorma mängder inspiration – långt mer än vad som förmodligen nådde Ellen Key under hela hennes livsstid – och det gör att vi får allt svårare att skilja på vad som är våra egna drömmar och smakpreferenser och vad vi ”borde” tycka om och vilja göra.
Det gör att för varje gång en influencer helrenoverar en ny lägenhet och delar inlägg om detta ifrågasätts våra egna val. För vissa följare är det inga problem, det egna hemmet är trivsamt och man vilar tryggt i de val man gjort. För andra blir blicken på det egna hemmet genast mer kritisk – duger detta? Borde jag också vilja göra om? Och då blir det också en fråga om vilken väg vi leds in på. Den varsamma och byggnadsvårdande, eller den som innebär att riva ut, kasta och köpa nytt.
Hela Malin Lernfeldts text här – och skriv gärna vad ni tycker!
Så svårt dilemma! Jag vill nog ändå landa i att renovering ska ske först när skick och funktion börjar bli uttjänt för att inte orsaka utsläpp i onödan. Och att vid renovering helst ska restaurera, för oavsett byggår så finns ofta en grunddesign som lämpar sig för bostaden. Det går att modernisera och ändå återskapa ursprungliga känslan med färg, form och material.
Håller med om att det är sjuk trend just nu att totalrenovera oavsett skick. Ser det även hos ”vanlisar”, där blir tyvärr material och liknande lidande pga mindre plånbok vilket fortsätter den onda spiralen om renovering.
Jag blev på riktigt jätteledsen när de köpte lägenheten ovanför oss och blåste ut den helt. Serveringsgången försvann. Köket flyttades och äldre rumsavdelare togs bort. Eftersom de också flyttade belysning valde de förstås att också sätta in nya plafonder i en sekelskiftsstil som inte alls var i samma stil som de gamla från 1920-talet. Men de tjänade ju minst ett par miljoner på det.
Det som är så ledsamt generellt med renoveringar är ju att det som är original aldrig går att ersätta om det tas bort. Tyvärr gynnar ju också många skatteregler ovarsamma renoveringar, eftersom man tex värderar material olika. Något som är i original men ersätts med ett nytt, mer värdefullt material (tex marmor) gynnas när det gäller skatteavdrag.
Väldigt bra att detta tas upp, både ur byggnadsvårdsperspektiv men också som du skriver ur miljösynpunkt. Är dock svårt detta, jag är ganska mycket för att folk ska få göra vad de vill i sina egna hem och med sina egna pengar men det är som du skriver kanske inte alltid en mänsklig rättighet att göra exakt hur man vill på alla plan? Min släkt äger till exempel en hel del skog. Vi kan inte bara hugga ner den hur vi vill eller plantera vad vi vill på redan avverkat område. Och det tycker jag är bra. Vi lever så kort tid här på jorden, mycket har vi bara till låns. Kanske ska man mer tänka att man förvaltar en gammal lägenhet eller hus, ungefär som vi förvaltar skogen.
Men precis så!
Vi har under en period haft mycket mer pengar än vad man hade ”förr i tiden”. Så nästan alla har kunnat följa med i trendhetsen. Historiskt sett har man väl ändå aldrig ändrat stora delar av hem och inredning med några års mellanrum? Sen att det mesta är gjort av material som knappt håller i några år och absolut inte går att renovera (fuktskadad mdf anyone?) bidrar till det hela.
Men framför allt är det intressant att läsa kommentarerna kring detta där många tycker att det är ok att blåsa ut en hel bostad, bara man sen smackar dit specialhyvlade lister och foder som är lika de gamla eller ”i gammal stil”. Varför, om det nu inte var något fel på de gamla och man ändå vill ha den gamla stilen? Eller varför byta ut rakt av till moderna material som inte är säkert att de håller över tid (läs plast och moderna isolering i ett gammalt trähus som är gjort för att andas och värmas upp med eldstäder) bara för att det går snabbt och är billigt? Det är väl också en del av problemet med moderna tillskott i gamla hus, det är ju inte säkert att de tålt tidens tand på samma sätt som ursprungsmaterialen och kanske t o m orsakat fukt och mögel. Om vi nu inte bara tittar på det estetiska. Så det finns nog mycket att fundera över i denna fråga men framför allt tror jag att de flesta a) är besatta av att allt måste vara rakt, slätt och ”fräscht”, vilket det inte alltid är i gamla hus b) de flesta har noll kunskap om hur gamla hus är byggda och fungerar samt om hur olika material håller och fungerar c) de flesta vill göra saker så billigt och snabbt som möjligt, vilket leder till att man gör som hantverkare rekommenderar och snickare rekommenderar rent generellt standardlösningar som de har lärt sig och som bygger på moderna material och moderna hus. Resultatet blir förvisso relativt billigt just nu men håller kanske inte så bra över tid, känns snabbt slitet och daterat, går inte att renovera och så är man snart där att man måste göra om allt igen….
Är HELT med dig, och tycker överlag att hantverkarbranschen borde gå före här och avråda personer som vill göra tanklösa renoveringar – samt guida till bättre val.
Problemet med den artikeln, som jag också läste igår och sen följde diskussionerna kring, var att journalisten inte hade gjort sin research och fokus hamnade fel. Istället för att faktiskt lyfta problematiken med att vara riva ut och renovera för att man flyttar så blev fokus på förtal. Synd tycker jag! Bra artikel annars.
Jag är absolut den personen som, med för mycket matning av annat, skulle kunna ifrågasätta mina val och mitt hem utifrån jämförelsen med andra. Men jag tog bort all typ av influensers som:
1. Inreder på exakt samma sätt (samma färger, detaljer osv),
2. Flyttar och renoverar för att skapa content (för helt ärligt så upplever jag att det är ett fenomen – de flyttar snabbt inpå en tidigare flytt för, vad jag misstänker, intresset svalnar när det inte finns lika mycket renovering kvar.
3. Köper nytt stup i kvarten och aldrig är nöjda.
Och för de som inte har kommit till insikt själva med att det är ohållbart att konsumera dess konton utan bara vill uppnå samma typ av hem och status som influensers så hänger man på och låter sig förföras av dessa fina tillrättalagda bilderna.
Det är problematiskt att vår samtid aldrig kan vara nöjda. Att vi också är så ängsliga att låta saker vara som det är att man istället i sin iver och renoveringshets bara river ut istället för att tänka till och känna av. Oftast renoveras det innan man ens har flyttat in och känt efter hur ett hus används. Nej, jag har varit slav under det där fenomenet för länge – och efter att den typen av intryck försvann, så försvann också ängsligheten och mitt hem känns nu mitt och hemtrevligt för att de gör vi som har gjort det så med grejer VI tycker om och inte vad som blivit promotat på sociala medier.
Tror fler behöver hitta tillbaka till sin egen känsla och smak – lätt att tappa bort sig själv i hetsen att uppnå något ideal som finns på sociala medier.
Håller med dig om allt du skriver, det är ett samtidsfenomen att vi tappar bort oss själva i inspirationsflödet. Håller också med om att det blev fel fokus i och med att texten tyvärr innehöll ett par felaktigheter (som nu är rättade), men tänker att frågan är intressant att diskutera.
Artikeln innehåller grava felaktigheter. Om jag förstått rätt så har Petra polisanmält dem för uttalanden i artikeln. De belyser ett intressant problem, men att sprida vidare en så dålig artikel är inte etiskt rätt. Jag tycker du ska ta bort inlägget.
Felaktigheterna är rättade, enligt Byggnadsvårdsföreningen.
Och nu fick jag lätt panik när Johanna B sitter med jättegamla ritningar till sitt nyinköpta hus och funderar på vilka väggar som är bärande.