Man kan ju tro att prick allt jag läser har med hållbarhet och klimat att göra, men riktigt så enspårig är jag inte. (Åtminstone inte varje dag!) Men, eftersom väldigt mycket ändå på något vis kan kopplas till hållbarhet så drar jag ofta paralleller till det jag håller på med – även om jag läser om något helt annat. Och lite på det temat vill jag gärna lyfta några personer som just nu inspirerar mig väldigt mycket, inom helt andra områden. Häng med!
Sofia Wood – att hitta större mening
Kan man sadla om – igen? Sofia Wood har gått från modevärlden till auktionsvärlden till livet som kokboksförfattare och influencer. Men ingen sväng i karriären har varit som omvälvande som den hon gör just nu – när hon pluggar till sjuksköterska. Hon tampas med att dels ha mycket mindre tid att röra sig med för att skapa content till att faktiskt ifrågasätta hur intressant hennes liv är just nu när hon mest varvar skola, bibliotek och hemmet. Men det märks i kommentarsfältet att jag inte är den enda som verkligen tycker om att följa hennes vardag som nybliven student igen, det är något helt annat än vad de allra flesta stora konton på internet handlar om.
Och för egen del tycker jag framför allt att det är så otroligt inspirerande att läsa om hur meningsfull Sofia själv tycker att denna förändring är! Jag tror så stenhårt på att vi människor mår väldigt bra av att känna mening med vårt liv, vår vardag och det vi gör – det är ju en av de främsta anledningarna till att jag nu jobbat nästan helt ideellt med Klimatklubben i 4,5 år vid sidan av mitt vanliga jobb. För jag känner att det är viktigt, att jag gör skillnad och att jag mår bra av det. Och precis samma känsla får jag när jag läser Sofias blogg just nu – att hennes tid känns mer meningsfull nu:
Jag kommer hem till O’Boy-kladdiga diskbänkar och ingen hinner vika undan tvätten utan den ligger kvar till nästa dag och blommorna har blommat ut men jag är så tillfredsställd. Det är så intressant och jag känner att det finns en mening med allt och det är precis, precis såhär det ska vara just nu.
Henrik Wahlström – att blanda trams och allvar
Går att det att driva med IKEA och barnböcker, göra parodier på samtiden i Lego, göra en humoristisk dialektskola på skånska, kritisera tjejtidningar, göra en följetong till ett upphittat litet dockhuvud i soprummet – OCH samtidigt folkbilda svenska folket i psykiska sjukdomar? Ja, faktiskt – för Henrik Wahlström har bevisat att det går alldeles utmärkt.
Henrik lever själv med bipolär sjukdom och delar med sig av sina personliga erfarenheter både till andra med samma diagnos, till anhöriga och till alla oss andra som alldeles säkert har personer omkring oss som försöker hantera olika psykiska diagnoser eller depressioner. Det i sig hade förstås varit ett livsviktigt konto oavsett, men tack vare att Henrik också generöst strösslar sitt konto med ”trams” (hans ord) så har kontot vuxit till över 147 000 följare. Många är säkerligen där bara för att Henrik är rolig – men det spelar ingen roll. Alla vi som följer får också större kunskap om alla de psykiska sjukdomar som är så vanliga och samtidigt nästan osynliga i samhället av bara farten.
Tänk om fler stora influencers använde sina gigantiska plattformar till att samtidigt sprida kunskap om en samhällsfråga? Oavsett om det är klimatfrågan, feminism, förtryck, funkisfamiljers villkor, rasism, ätstörningar eller något av alla tusentals andra viktiga frågor så skulle så många fler nås om informationen spreds genom populära influencers. Det går att göra kommersiellt, populärt innehåll och verka för något större samtidigt. Mitt konto är pluttigt i jämförelse, men jag är ändå glad över att jag valt att använda den plattform jag ändå har till att försöka sprida inspiration och information kring en stor samhällsfråga. Och det som inspirerar mig hos Henrik är just att han har kul på jobbet – han får utlopp för sin kreativitet och humor, utan att göra avkall på syftet med kontot. Bravo!
På kontot lyfter han också många, många andra samhällsfrågor – som rasism, feminism och klimatet. För att han kan – och vet att han når många. Henrik är dessutom upphovsperson till en symbol, Uppochner, för människor som lever med eller har en accepterande inställning till psykiska sjukdomar – något som faktiskt saknades innan.
En av mina starkaste upplevelser från det gångna året är utan tvekan att se hur min lilla uppochner-symbol har gått från att kännas som ett naivt och överdrivet optimistiskt försök att skapa en symbol som jag själv hade behövt tidigare i livet, till att spridas visa kring och faktiskt uträtta precis det jag skapade den för. Vittnesmålen jag fått in från er om hur symbolen gjort skillnad är helt otroliga!
Elin Lervik – att visa fler sidor än den perfekta
Vid första anblick lever Elin Lervik det perfekta livet. Ett magiskt hem som hon och formgivarmaken Alexander helrenoverat på det mest stilsäkra vis, en drömmig lägenhet i Italien, ett coolt jobb som konsult inom kommunikation (och tidigare presschef på Svenskt Tenn), huset fullt av barn och djur, en populär podd – som i sin tur ledde till bokkontrakt, och så vidare. Det skulle väldigt lätt kunna vara ett konto man mår dåligt av att följa, för att få saker i ens eget liv kan mäta sig med Elins vardag, karriär och fingertoppskänsla när det gäller inredning.
Men! Tack vare att Elin också delar med sig av allt annat – det som inte är lika instagramvänligt och bildskönt – så är Elins konto framför allt mänskligt. Vi får veta att hon börjar grina av frustration på tennisträningen för att det är så svårt, att hon varit på en av sina ”ganska krystade dater” med maken Alex, att familjens gulliga kaniner rymmer, förökar sig och dör om vartannat, att jobbuppdragen ibland tryter rejält och att hon under det senaste året fått en ADHD-diagnos. Inget av detta hade hon behövt dela med sig av – det hade gått utmärkt att bara visa den vackra ytan. Men infall efter infall outas på instagram och i podden, och även om få av oss har Elins tempo och förmåga att ”get shit done” så är det väldigt lätt att relatera till alla de där topparna och dalarna som det faktiskt innebär att vara människa.
Jag tror att vi i allmänhet borde släppa garden lite. Bjuda på våra tillkortakommanden, blotta våra svagheter, be om hjälp, berätta om våra omöjliga och möjliga drömmar, erkänna att vi inte alltid vet vad vi vill eller vad vi är bra på och helt enkelt vara människor. Skulle inte det göra det betydligt lättare för medmänskligheten, solidariteten och empatin att växa sig stark i samhället igen?
Jag kände länge att jag var konstig som behövde vara ifred så mycket. Eller – att nästan konstant längta efter att få vara själv, utan att faktiskt vara det. Det är som om jag läcker energi tills den punkt att all energi tagit slut. Då MÅSTE jag vara ensam för att fylla på med mig själv.
Tack Elin, Henrik och Sofia för att ni delar med er – ni inspirerar mig!
Har ni som följer mig fler tips på människor som ger er mening i scrollandet, följandet, skärmtittandet? Tipsa gärna!
