Generellt är jag vetgirig. Jag vill ha koll, känna mig påläst, veta tillräckligt för att kunna avgöra om ett påstående är sant och kunna ge mig in i en debatt med hyfsat på fötterna. Men ibland väljer jag faktiskt bort kollen, för min egen sinnesfrids skull. Igår sändes en klimatdebatt med det provocerande namnet Har vi råd att rädda klimatet? i Svt.
Den debatten valde jag medvetet bort, jag såg den varken live eller i efterhand. Dels för att jag inte begriper hur det kan ligga i Svts uppdrag att ens möjliggöra en debatt där mänsklighetens överlevnad ställs mot ekonomiska intressen (inga andra arter än människan har ju ekonomiska intressen, så det går ju liksom på ett ut?), dels för att jag visste att jag bara skulle bli frustrerad, arg och besviken om folkvalda politiker står i TV och sätter prislappar på frågor som går långt bortom ekonomi.
Det har satt sig i ryggmärgen, den där känslan av att ”detta kommer inte att ge mig något att se”. Och tyvärr handlar mitt val att avstå nästan alltid om politiska debatter. Det blir förstås orättvist mot de politiker och partier som sätter klimatfrågan högt på agendan och pressar på för skarpare klimatpolitik, men just nu är de i minoritet. Vilket gör att en politisk debatt kring klimatet verkligen inte gynnar min tro på framtiden alls.
Sara Nilsson Lööv skrev så bra på instagram kring debatten (som hon orkade se halva av, innan hon stängde av):
Låt nästa debatt utgå från frågan: Hur ska Sverige nå sina klimatmål, alternativt sina åtaganden enligt Parisavtalet.
Och de som inte har något att säga om det behöver inte bjudas in.
Och den som dissar någon annans förslag får bara göra det en kort stund, sen måste den komma med egna förslag på hur vi når målen.
Och om någon säger att något inte går för att det skulle väcka motstånd hos folket – ja då släpper man inte bara det utan diskuterar att folket är/uppfattas som en bromskloss och hur man ska komma runt det.
Och så har man en programledare som inte fnittrar utan med sin uppsyn återspeglar att vi befinner oss i en existentiell kris.
Jag kunde verkligen inte hålla med mer, och om Svt (eller för all del någon annan kanal) bjöd in till en debatt efter Saras recept skulle jag utan tvekan välja att titta. Men tills dess väljer jag bort. Tar in försommaren, planterar lite i altanens krukor och skriver av mig frustrationen i det här blogginlägget istället. Det känns faktiskt som det enda rätta, tills medier och politik tar sig an klimatkrisen på ett rimligare sätt.
Hur resonerar ni?
Foto: Maria Soxbo
Den förhållningen borde vi ha på alla politiska debatter, inte bara miljön. Tyvärr är politiska debatter nuförtiden endast en stund i tv där man kan skylla på den andre.
Lite så känner jag också – tyvärr.
Håller fullständigt med dig. Och undrat också vad SVT håller med dig. Samtidigt visas också ett i lägg, tror det var SVT väst om en tjej som det tydligen är så synd om för hon blivit blockerad av ett fastfashionföretag, tror det var Nelly, då hon köper 5-10 nya plagg per månad och sen returnerar 92% av dem, istället för att lufta fram det sjuka i att dels handla så mycket nyproducerade plagg varje månad, vilken klimatpåverkan klädindustrin har och också problematiken kring returer av kläder istället för ett tycka-synd-om-reportage som bara gjorde mig, och många andra, väldigt upprörda
Ja, jag hörde om det reportaget, helt klart underligt vinklat. Sen lyfte ju SVT samtidigt en egen undersökning om returer, och intervjuade faktiskt just mig om detta i Morgonstudion häromdagen – så ibland blir det rätt!