Vad bra det går med mitt varje dag-bloggande! (Not.)
Egentligen tycker jag illa om att be om ursäkt för tystnad i sociala kanaler – tillfällig frånvaro i bloggar och på instagramkonton är ju helt naturligt på grund av livet och allt vad det för med sig. Så jag ber inte om ursäkt (ni kanske inte ens märkt att det blev tyst …), utan förklarar bara att en vecka i Tyskland (då jag inte hann blogga alls) följt av en vecka av att försöka komma i kapp med allt jag inte heller hann när jag var i Tyskland (vilket gjorde att bloggen åter fick stryka på foten) nu övergått i näst sista jobbveckan innan semestern. Och den är ju inte heller direkt luftig i schemat, särskilt inte med tanke på att vi också haft skolavslutningar, ska på studentfirande och roddar med en vattenskada i Gotlandshuset som ska lösas innan vi reser dit.
Och mitt i allt detta fick jag en så konstig känsla av att vilja stoppa tiden. Inte för att hinna jobba hårdare, tvärtom. I år var det typ fem minuter ”mellan hägg och syrén” (de slog i år ut nästan samtidigt där jag bor). Nu är syrenen snart överblommad, det är 25 grader varmt och alldeles för torrt förstås – men samtidigt ljuvligt sommarväder. Stadsgatorna är kantade av uteserveringar, kvällarna börjar bli ljumma och det är tomt på gymmet. Och jag KAN inte missa allt detta underbara, trots att jag har mycket att göra. Jag vägrar. Jag har ju inte ens hunnit bada än.
Känslan av att juni rinner mig ur händerna fick mig (nästan) att längta tillbaka till pandemin. Då hade jag en period så lite att göra att jag hann gå en mer än timslång promenad varje morgon i både maj och juni, och så fort vattnet var varmt nog i sjön avslutade jag med ett dopp och låg och självtorkade på bryggan. Innan ens arbetsdagen hade börjat. Borde inte livet alltid vara så? (Privilegierat, jag vet. Men upplevelsen av att gå avslappnad in i semestern istället för med andan i halsen var verkligen något jag vill sträva att uppnå igen.)
Så. Jag har massor att göra, men cyklar till jobbet för att maxa tiden utomhus. Tackar ja till AW:s och kusinträffar, bokar in spontanmiddag med en vän och prioriterar en sen och långsam lunchdejt utomhus i solen med en annan innan vi drar åt varsitt håll på semestern. Jag njuter av en glass efter avslutat jobbmöte, tar in tvätten som doftar sommar och släpper ut en virrig humla ur köket. I krukan på altanen mognar solgula små tomater, en av kvarterets mest skygga katter tillåter sig att klappas en stund och det doftar grill, nyklippt gräs och färska jordgubbar i hela kvarteret.
För även stressiga juni är LIVET, och kanske den ljuvligaste månaden vi har. Vi får inte blinka bort den, visst?
Juni. Foto Maria Soxbo
Och i norr är det aldrig mörkt och man vill ahaldrig gå och lägga sig och missa det ljuvliga men inser att man måste sköta sig och det är en dag i morgon också.
Haha! Ja!