Nej, jag vill inte göra ditt liv sämre

Ibland funderar jag över ett missförstånd som verkar florera i samhället. Det om att alla vi som visar engagemang i klimat- eller miljöfrågor skulle drivas av att ta ifrån andra människor vad de har. Göra deras liv sämre, begränsa deras frihet, missunna dem semestrar, ta ifrån dem bil, prylar, resor, kläder och allt annat som verkar göra livet värt att leva. Att vi skulle njuta av att det blir dyrare att tanka bensin, äta kött eller flyga, att vi skulle finna tillfredsställelse i att skamma, förbjuda och göra människors liv krångligare.

Inget kunde vara längre från sanningen. Vi gör det ju av rakt motsatt skäl. För att vi vill att alla människor – såväl klimataktivister som klimatförnekare och alla däremellan – ska kunna leva ett långt och tryggt liv, äta gott, njuta av vänner, familj och fritidsintressen och helt enkelt ägna sin tid åt roligare saker än att rusta sig för översvämningar, fylla på krislådor eller försöka hantera en vardag i ett samhälle dit miljoner människor på flykt sökt sig för att överleva.

Med andra ord – vi vill ha kvar allt som är viktigt på riktigt för oss människor. Fast på ett annat sätt, eftersom det tyvärr visat sig att vi inte kan likställa njut och unn med fossilbilar, flygresor, Black Week och en uppdaterad höst-, vår- och sommargarderob varje år längre. Vi testade ju det, men kalkylen höll dessvärre inte och vi fastnade i en lyxfälla av utsläpp. Skuldsaneringen pågår nu, och på samma sätt som någon som levt över sina tillgångar måste styra om sina vanor så de ryms i plånboken måste vi alla ställa om vår livsstil så att den ryms på planeten. Det är inte kul att höra, det kommer att ta tid att vänja sig och det krävs både vissa uppoffringar, mycket tålamod och en insikt om att det kommer att vara värt det.

Men sen kommer det att bli bra igen. På många sätt bättre än innan till och med.

Tänka om kring hur vi löser vardagen, eller hantera konsekvenserna av klimatkrisen. Vad kommer att vara jobbigast? Foto (på översvämning i grannlandet Tyskland): Mike Baumeister/Unsplash

Vi tar ett dagsfärskt exempel.
Det ger mig exakt NOLL tillfredsställelse att läsa hur missnöjd någon är över Stockholms stads nya förslag om höjda avgifter för boendeparkering. Jag njuter inte ett dugg av att höra hur människor kanske måste tvingas tänka om, hitta garage utanför innerstan eller lägga mer tid på att få iväg barn till aktiviteter med hjälp av kollektivtrafiken istället. Jag fattar ju att det är jobbigt och krångligt att tvingas förändra något som funkat bra ur ett individuellt perspektiv, och jag går inte igång på att någons vardagslogistik måste stöpas om i en för dem ny och obekant form.

Självklart önskar jag att vi hade hittat hållbara lösningar redan i början av industrialiseringen, så att vi aldrig hade hamnat här – och att folk kunde behålla sina invanda, bekväma mönster för alltid. Att jag hade kunnat lägga min tid på annat än att vara en jobbig jävel. Och jag fattar så klart också att exempelvis bilnormen är mycket stark, att vi är vanedjur och att i princip all ofrivillig förändring åtminstone till en början därför kommer att upplevas som en försämring och en uppoffring.

Men, jag vet ju också att människan kan hantera förändringar. Vi är skitbra på det! Vi vänjer oss snabbare än vi tror vid även drastiska förändringar (hej pandemin), och även om det inte alltid är kul så är vi duktiga på att göra det bästa av en situation. Att digitala AW:s uppstod för att vi inte kunde ses live gjorde inte umgänget mindre värdefullt, tvärtom. Och nu, när vi är ute på andra sidan, har vi dessutom fått ett nytt sätt att umgås med människor som bor för långt bort för en spontan AW. Inget ont som inte för något gott med sig. Det allra, allra mesta går att vänja sig vid, särskilt om det faktiskt får positiva konsekvenser i det långa loppet.

Därför hoppas jag innerligt att innerstadspersonen (eller personeRNA – för de är tydligen många om man ska tro media) ska upptäcka fördelarna med färre bilar i stan när den stökiga förändringsfasen är över och alla har fått vardagen att funka igen, fast på ett annat sätt. Att de spar pengar, att gatan de bor på blivit tystare när färre grannar har bil, att luftkvalitetskartorna över kvarteret visar en klar förbättring, att det visade sig vara ganska skönt att slippa greja med försäkringar, parkeringstillstånd, besiktningar och däckbyten. Att det känns tryggare att släppa ut barnen på gatan, att fågelsången plötsligt hörs från parken, att det öppnar en ny uteservering runt hörnet nu när inte lika mycket yta upptas av bilar – eller vad som nu kan hända om vi bara vågar fatta de lite obekväma besluten och sätta förändringssnöbollen i rullning. (Allt detta kommer ju inte ske bara genom dyrare boendeparkering, men många bäckar små …)

Jag vill verkligen inte ställa till det för någon. Jag lovar. Tro mig, det är ganska sällan roligt att vara den som ska peka ut elefanten i rummet, som får framstå som politiskt korrekt och präktig, som tar rollen som partypooper när ingen annan gör det. Det är faktiskt svintråkigt, och jag hade mycket hellre lagt min tid på annat.

Jag vill bara att så många som möjligt ska förstå att klimatkrisen inte kan vändas på annat sätt än att vi alla hjälps åt. Att så många som möjligt kan tänka sig att lyfta blicken från den egna naveln och acceptera att inte allt det som nu ska hända kommer att vara perfekt från dag 1. Att vi tillsammans måste gå med på att ge det här tid, stå ut med att vissa grejer kanske till och med behöver flera försök innan de faller på plats och att allt kommer att gå både snabbare och mer smärtfritt om vi drar åt samma håll.

Jag vill bara att vi alla ska enas om att inga politiska beslut som kopplas till utsläppsminskningar ska ses som personliga påhopp, utan tvärtom – som räddningsplankor och skyddsnät. För det är ju det de är.

Jag vill inte göra ditt liv sämre. Jag vill bara övertala dig att utforska alternativen, för din egen skull. Vi miljömuppar är garanterat alltid på din sida, även om det tydligen inte känns så.

Det var bara det.