Jag läser ju boken Fartrusiga av Björn Forsberg just nu (ja, jag har nämnt den förut, men det tar lite tid att läsa ut den på grund av tjock bok, mycket att processa och lite ont om ro att läsa. Men oj så spännande den är!).
Bland annat har jag fått lära mig att när det svenska järnvägsnätet byggdes ut under 1800-talet så gjorde man ganska precis helt tvärtom mot för hur resonemanget hade gått idag. Istället för att bygga stambanor mellan de största städerna i landet för att människor skulle kunna ta sig mellan storstad och storstad så snabbt som möjligt drog man rälsen genom obygden och lade stoppen där inga städer fanns.
Varför? Det låter ju helt galet?
Den svenska järnvägen. I behov av upprustning och nya satsningar, men en historisk satsning med intressant bakgrund. Foto: Daniel Moqvist
Jo, för att det fanns en önskan på den tiden om att liksom vidga världen. Att kunna ta sig fram snabbare än häst och vagn var helt nytt på den här tiden, och det måste ha funnits en känsla av att allt var möjligt – att nästa äventyr liksom väntade runt knuten. Så det handlade verkligen inte bara om att åka från en känd plats till nästa bekanta bygd, utan tvärtom att skapa möjligheter för fler regioner att blomstra och bygga ett välstånd för människor. Med andra ord så fick inte järnvägen dras där exempelvis det redan fanns vattenvägar/båttrafik, utan järnvägen skulle alltid bryta ny mark.
Intressant, eller hur? Detta var bangeneralen Nils Ericsons påhitt, och jag kan bara förbluffas över hur rätt det tänket skulle vara idag. Istället för att centralisera allt mer och mer, så hade han en vision om att förändra Sveriges geografi och liksom skapa fler viktiga platser än de som redan fanns. Han förstod att järnvägen var en katalysator för utveckling på en geografisk plats, och det skulle inte bara vara förunnat de regioner som redan utvecklades på egen hand – utan bli en gåva till bygder som annars kanske aldrig hade tagit fart.
Järnvägen förändrade på så vis inte bara synen på den svenska geografin och dess avstånd. Den förändrade geografin som sådan. Nya stationssamhällen sköt upp som lupiner ur jorden landet över. […] Sverige hade inte upplevt något liknande sedan den skatteuppbördsligt kreative Gustav II Adolf i ett svunnet förflutet hade vräkt ut stadsprivilegier i alla väderstreck så långt riket sträckte sig.
Tänk om dagens politiker tänkte så? Om man valde att göra satsningar som får glesbygden att leva, istället för att sakta men säkert montera ner servicesamhället utanför våra största städer?
Tack vare bangeneralens principer så uppstod massor av nya stationssamhällen i Sverige, och runt dem valde förstås både familjer och företag att etablera sig. Så tack vare hur man drog stambanorna har vi idag platser som Katrineholm, Borlänge, Nässjö, Hallsberg och Alvesta. Med en annan än Nils Ericson vid rodret kanske Sveriges geografi sett helt annorlunda ut. Tanken svindlar.
Och jag önskar verkligen att fler av dagens makthavare hade samma visionära tänk, samma känsla för hur man vill skapa förutsättningar för ett gott liv för så många som möjligt – och inte bara de mest privilegierade.
Eller vad säger ni?
