Jag lyssnade på ett spännande avsnitt av Klotet nyligen. Det heter Jakten på det klimatsmarta boendet, och blev faktiskt mer intressant ju längre jag lyssnade (starten var lite svag, men ge det tid). Avsnittet är egentligen från i höstas och sändes i repris nu i januari, så en del av er har säkert redan hört det – men som gammal inredningsbloggare blev jag i alla fall peppad att ta upp ämnet!
Framför allt var det Pernilla Hagberg, forskare i hållbar omställning vid KTH, som förmedlade fakta som fastnade hos mig – och hon fick mig också att googla vidare på hennes forskning efter avsnittet, så det här blogginlägget är en mix av det jag hörde i Klotet och det jag läst mig till.
Modernt hus, med eller utan grönt bling. Foto R Architecture/Unsplash
Pernilla pratar mycket om problemen med nyproduktion, och att det ofta handlar om att klä in ganska konventionella hus och traditionella byggen i ”green bling” – alltså synliga, gröna lösningar som tilltalar en medveten målgrupp. Problemet med det är att allt fokus läggs på de små frågorna som är lätta att synliggöra, typ källsortering, snålspolande toaletter och så vidare – snarare än att forma bostäder och hela bostadsområden optimalt för klimatsmarta beteenden och en planetvänlig, lågutsläppande livsstil.
Alltså – sopsortering och snålspolning är bra, men ännu bättre är det att exempelvis bygga husen anpassade efter maximal användning av solpaneler, se till att de boende har längre att gå till bilen är till kollektivtrafiken och utrusta området med exempelvis förpackningsfria butiker så att det inte uppstår så mycket avfall som måste sorteras. Inget parkeringsgarage i källaren alltså, utan hellre en bra bit bort utom synhåll – och en busshållplats direkt utanför huset. Hellre ett perfekt lutat tak mot söder som fångar all sol än en flådig takterrass. Och 15 minuters-staden passar ju också bra in här – läs mer om den i det här inlägget.
Enligt Pernilla är det 3 saker som avgör hur klimatsmarta boenden vi har.
1. Minimalt med nyproduktion
Vi borde lägga mer krut på att energieffektivisera och utnyttja alla byggnader som redan finns, än att ”börja om från början” och bygga nytt. Foto: The Bialons/Unsplash
Det spelar egentligen mindre roll att vi numera bygger väldigt energisnåla hus, om vi fortsätter att smälla upp nya bostäder på löpande band istället för att använda de bostäder som redan finns smartare. Vi är ett land fullt med både ödehus, sommarstugor som används någon vecka per år och lokaler som skulle kunna konverteras till bostäder – plus generellt väldigt stora bostäder som skulle kunna delas upp i fler hem.
2. Mindre boyta per person
Tiny house-tänket har något! (Förutom att det nog alltid är klimatsmartare att inte göra en separat byggnad per person, utan hellre flera små lägenheter som kan dela på centrala system för värme, vatten och avlopp förstås.) Foto: Nachelle Nocom/Unsplash
Den här är lite kontroversiell, men intressant att prata om tycker jag!
Sedan 1974 räknas man som trångbodd i Sverige om inte varje person i hushållet har ett eget rum (bortsett från vardagsrum och kök, samt att två sammanboende vuxna kan dela sovrum). Svenskarna har som en följd av det 42 kvadratmeter boyta i snitt idag, det vill säga att vi räknar med att en familj med två vuxna och två barn ska ha en bostad på 168 kvadratmeter. Det är … ganska mycket.
Det finns inte heller någon övre gräns för hur stora bostäder vi får ha, vilket förvisso skulle vara svårt att driva igenom så klart – men som också gör att små lägenheter ibland slås ihop till en stor (så att en familj bor där istället för 3 eller 4). Och att en rik person utan problem kan bo själv på 500 kvadratmeter eller mer istället för att ett sånt hus huserar flera familjer. Lägg därtill normen numera att ha väldigt öppna planlösningar, istället för som förr där alla rum var ganska små och man därför kunde byta plats på sovrum och vardagsrum till exempel. Pernilla Hagbert berättar att vi i princip skulle behöva halvera antalet kvadratmeter per person i snitt, för att verkligen bo klimatsmart.
Här pratar Pernilla också om att vi borde prata mer om energiåtgång och utsläpp per person i bostäder, snarare än som nu när vi mäter energiåtgång och CO2-utsläpp per kvadratmeter. Nu kan ju en person bo själv i ett splitternytt, megastort hus – och ändå anses bo klimatsmart så länge utsläpp och energiåtgång per kvadrat är lägre än snittet. Galet!
3. Större möjligheter att dela på resurser
Dela på utrymmet för tvätten har många av oss erfarenhet av. Inte att hänga tvätt mellan husen, men däremot att dela tvättstuga med varandra. Klimatsmart som sjutton, mer sånt! Foto: Alessandro La Becca/Unsplash
Det här var vi ju bättre på förr, med tvättstugor, bakstugor etc. I den BRF från 1940-talet jag bodde i innan vi flyttade till villa var lägenheterna för små för att rymma gästrum för de flesta. Däremot fanns det en liten etta i föreningen som man bokade när man behövde. Så smart, i jämförelse med att bygga varje lägenhet lite större än nödvändigt!
Samma med tvättstuga, som vi också hade där – och även om det är bekvämt att ha tvättmaskin inne i bostaden kanske vi snarare borde bearbeta normen att vi tvättar plagg efter bara en dags användning istället för när de är smutsiga? Mindre än 10% av tvätten i våra tvättkorgar behöver tvättas, och ju mindre tvätt vi har desto mindre jobbigt blir det att inte ha tvättmaskin inne i lägenheten. (Plus att vi minskar vattenåtgång och får kläderna att hålla längre på kuppen – och kan ägna vår tid åt roligare saker än tvättberg!)
Och så lite självrannsakan …
Den bästa sortens sommarstuga – tältet! Kan användas av olika människor på olika platser varje dag, gör inga permanenta spår i naturen, kräver relativt lite resurser att tillverka, går att hyra, låna och dela. Heja tältet! Foto: Tommy Lisbin/Unsplash
Här ska det så klart tilläggas att jag själv bor i villa. En ganska liten förvisso, på 111 kvadratmeter + 50 i biyta, så vi i familjen har omkring 28 kvadrater boyta var istället för 42. Vi har också tvättmaskin, som inte delas utanför vår familj.
Och framför allt har vi ju också en sommarstuga. Även om vi oftast hyr ut den ett antal veckor per år hade det naturligtvis varit betydligt smartare att låta någon bo där permanent, och själva hyra en stuga de veckor vi vill använda den.
Så jag är definitivt en del av problemet! Men det behöver ju inte hindra mig att prata om de här frågorna, tänker jag. Jag tror absolut att jag skulle kunna bo och leva mer optimerat, och att det nog på flera plan skulle upplevas positivt! Jag är inte där än, inte redo att släppa vårt gotländska paradis och inte heller redo att flytta till mindre lagom till att mina barn blir större. Men vem vet, en dag kanske polletten trillar ner ordentligt? Tanken på ett enklare liv tilltalar mig absolut redan nu.
PS! I avsnittet pratar man också om att EU vill ”klimatrenovera” alla bostäder i hela EU, för att få ner energiåtgång och utsläpp. Byggnaderna står idag för 40% av energiförbrukningen och 36% av utsläppen i EU. Efter 2030 ska det därför bara byggas nollemissionsbyggnader (fast – vi borde ju inte bygga så mycket alls!), och ALLA hus ska vara nollemissionsbyggnader till 2050. Utmanande!
Jag var helt säker på att jag kommenterat detta inlägg, men det verkar inte ha kommit igenom.
Hur tänker man att det praktiskt ska gå till? Ska man tvångsombygga alla stora hus över hela landet? Vem sak betala? Ska alla tvingas bo i flerfamiljshus?
Jag bor i en stor villa på landet (för att jag inte älskar grannar), huset är över 100år gammalt. Ska jag då förstöra huset och bygga om det till flerfamiljshus? Vem ska betala det? Hur bra skulle jag må av det? Vad händer med alla våra fina gamla hus då? Ska vi förstöra all vår historia? Gör vi inte mer klimatpåverkan om vi ska bygga om alla hus till flerfamiljshus n att bara låta dem vara och ta hand om dem på ett bra sätt?
Det doftar väldigt mycket kommunism över hela tanken, alla ska ha det likadant. Mår alla verkligen bättre av det?
Hej Katarina, du har helt rätt – du skrev en kommentar tidigare och jag svarade till och med på den, men så bytte jag webbhotell och det vi skrev hamnade nog precis i skarven mi bytet och försvann tyvärr på vägen. Nytt försök!
Nej, man ska inte tvångsförvandla alla stora hus, men det finns ju så många fler vägar att ta sig an att vi borde bygga färre nya bostäder och utnyttja det som finns smartare. Exempelvis har jag läst någonstans att det finns 200 000 ödehus i Sverige, bara en sån sak. Och i många städer är det ju populärt att konvertera gamla industrilokaler till bostäder, vilket är ett jättebra sätt att ta hand om det som finns – men då kanske man inte bör bygga ett fåtal stora, exklusiva lägenheter utan fler mindre och gärna flexibla boenden som kan lätt göras om i antal sovrum etc.
Vi ska förstås också bevara vårt kulturarv och ha byggnadsvård som en ledstjärna (anser jag), men vi måste också våga tänka omställning även när det gäller äldre byggnader. Det innebär inte att slita ut vackra gamla fönster och ersätta med moderna engångs, utan att renovera de gamla fönstren och kanske isolera dem med en extra ruta energiglas för att göra bostaden mer energieffektiv (något som också de boende tjänar på om elkostnaderna sjunker). Solpaneler finns numera i form av takpannor vilket inte ger ett lika fult intryck, och den utvecklingen tror jag vi bara är i början av.
Jag tycker absolut INTE att alla ska ha det likadant (och är osäker på hur du utläste det av det jag skrev), alla familjer har ju olika behov och önskemål. Men just nu driver vi på en norm som handlar om att vi ska sträva efter att bo större och lyxigare ju mer pengar vi har, och det tror jag är en skadlig utveckling på alla sätt. Det skapar också en stress att belåna sig allt mer för att ha råd med det boende man ”bör” sträva efter. Den likhet vi däremot kan sträva efter är att skapa fler möjligheter att bo utanför städerna (dvs inte centralisera alla resurser till städerna, utan behålla skolor och vårdscentraler på landsbygden), att ta vara på alla hus och byggnader som redan finns (från övergivna industrilokaler till ödehus) och kanske sätta betydligt högre krav på bygg- och fastighetsbolag så att vi inte skapar enorma och väldigt dyra lyxlägenheter som bara ett fåtal har råd med mitt i en bostad- och klimatkris, utan att satsa på att skapa fler energieffektiva, smarta och mysiga boenden som kan anpassas efter familjens storlek, att skapa förmånliga regelverk för den som vill göra uthyrningsdelar i sina (lite för stora) villor så att fler kan bo i varje hus och husägaren då kan tjäna på det, och att generellt motarbeta bostadskarriärsnormen och urbaniseringen lite, så att det blir mer normalt att bo mindre och icke-centralt.
Då förstår jag lite mer. Bor själv granne med ett ödehus, men det är ju fortfarande någon som äger detta hus/tomt. Personen verkar dock inte ha intresse för varken att sälja (svårt då det är i så dåligt skick) eller att göra vid. Vi kan ju inte direkt tvinga ägarna att rusta upp, det kostar massor med pengar. I de flesta fall när det gäller ödehus måste du troligen också sanera och/eller riva och söka bygglov om du vill göra om till flerfamiljsbostad/utöka plattan. Vem ska betala det, för ska byggherren ta de kostnaderna kommer ju hyran i slutändan att bli därefter. Det kostar tyvärr lika mycket att renovera på landsbygden som i staden, men betalningsviljan är troligen lite lägre om du hyr på landsbygd mot stad.
Jag hade dessutom själv gjort allt i min makt om någon kommit och sagt att de ville bygga flerfamiljshus på tomten bredvid min, jag har ju valt att köpa mitt hus just av anledningen att jag gillar läget, att slippa höghus och många grannar.
Om fastighetsägarna ska tvingas att bygga hyresrätter och sedan inte få ta betalt för att de renoverat (hyreskostnaderna ska ju hållas nere så att alla ska ha råd), är det ett bidrag som ska täckas dessa kostnader då? Eller byggherrar ska helt enkelt göra det gratis?
Jag förstår liksom inte riktigt hur det ska finansieras och verklighetsförankras.
Jag har förstås inte alla svar här, utan vidarebefordrar främst vad forskarna säger måste ändras för att sänka utsläppen – och där är ”bygga mindre nytt” och ”bo mindre” två viktiga förändringar. Hur det här skiftet ska ske rent praktiskt däremot måste nog någon annan svara på. Vi lär alla behöva kompromissa lite mer än vi gjort för att lösa våra stora klimatproblem, men jag tror också det finns många vinningar och smarta lösningar som kan ge positiva effekter i allt detta också.
Jag jobbar med bostadsutveckling och känner att det finns en hel del saker att nyansera i inlägget. Visst att det låter bra och lätt i resonemanget i inlägget men…
Kvadratmeterpriset är ofta högre för yteffektiva och/eller små lägenheter så det finns redan ett start incitament för att bygga effektivt och få rum. Man letar ofta en funktion (t.ex 3 rok) och inte en yta (t.ex 65 kvm) samtidigt som ens budget är en fast summa. Så har man 3 mkr är man ganska ofta villig att köpa både en lgh på 55 och 70 kvm om funktionen är rätt.
Konvertering av gamla lokaler är otroligt svårt att få till yteffektivt då de inte är ritade med detta i åtanke. Vi har byggregler att förhålla oss till, och t.ex dagsljus brukar vara svårt i den typen av byggnader då de ofta är djupa. Därav att det ofta landar i större lägenheter, och ofta väldigt ytineffektiva.
Yta per person i snitt i Sverige borde hänga ihop med vår stora andel ensamhushåll? Bor man själv blir ju ytan större, eftersom man inte delar kök, vardagsrum och badrum med någon. Så det är ju helt rimligt att du med familj ligger under detta snitt, eftersom att ni delar flera ytor.
Det är ju lätt att säga att de som bygger ska göra hållbarare val, rita mindre lägenheter, delade tvättstugor etc men tyvärr hänger det ju på att någon är villig att köpa och betala för detta. Där är vi verkligen inte idag, så det ligger också ett stort ansvar hos både makthavare och konsumenter. Såklart ska byggbranschen bidra med sitt men om ingen köper produkten är det ju tyvärr svårt att få det att gå runt. Idealet vore ju om det kunde lösas så att det finns ekonomiska incitament för att driva vidare dessa frågor för samtliga inblandade, men det är ju kruxet med samtliga områden inom hållbarhet…