På besök i Gense bestickfabrik

För någon månad sedan var jag på dagsutflykt till Eskilstuna över dagen. Jag hamnade nämligen bredvid Genses marknads- och produktchef Monica på designmiddagen som hölls för Paola Navone, och lagom till efterrätten när vi hade snöat in lagom mycket på besticksnack så kom vi fram till att det enda rätta var att jag kom och hälsade på i fabriken.

Alla foton: Maria Soxbo/Husligheter

Sagt och gjort, jag satte mig på tåget med kameran i högsta hugg och tillbringade en dag i denna anrika fabrik – så himla spännande och lärorikt. Resultatet har ni kanske sett i någon dagstidning, det har publicerats både här och var, men det är klart att jag vill visa bilderna här i bloggen också!

Verktyg som används för produktionen av barnserien Äventyr som baserats på HC Andersens sagor.

Prägling av knivskaft. Verktyget pressas ihop med en kraft av cirka 100 ton.

Gense fyller hela 160 år i år och har alltid varit baserat i Eskilstuna, sedan 1944 ligger man på just denna adress. Under de 160 åren har mycket hänt, inte minst gjorde rostfria bestick entré på 1930-talet och blev genast en gigantisk succé eftersom det gjorde livet lättare att slippa putsa besticken. Perfekt då när allt fler kvinnor äntligen kom ut i arbetslivet och ville ha ett lättskött hem.

Tre olika steg av barnbesticket Måns. Först utklippt plåt, sedan valsad plåt och sist färdig sked – innan smärgling och polering. Ett steg saknas på bilden, formutklippet som ser efter valsningen.

Det känns som att tiden har stannat när man vandrar runt i fabrikslokalerna …

Den rostfria produktionen outsourcades på 1970-talet så numera är det ”bara” silver- och nysilverbestick som tillverkas här i Eskilstuna. Men tvärtemot vad jag hade gissat så är det faktiskt fortfarande silverbesticken som står för huvuddelen av intäkterna! Jag fick också lära mig skillnaden på silver (kallas 830, det vill säga 83% silver och 17% koppar) och finsilver (en silverfri legering mellan koppar, zink och nickel), samt att man faktiskt inte kan se skillnad på bestick i silver eller nysilver med blotta ögat (om man inte kikar på stämplarna) eftersom båda sorterna försilvras med ett tunt ytskikt av silver på slutet.

En kniv består av tre delar; två skafthalvor som löds ihop och ett knivblad av rostfritt stål. Här är det skafthalvor av modellen Chippendale som produceras.

Knivskaft på väg in i ugnen för att lödas ihop.

Här i blogginlägget kommer bilderna lite huller om buller och många ”steg” i tillverkningen saknas i bildflödet, men på plats fick jag se steg för steg hur besticken kommer till. Det är ett fascinerande hantverk som tar många år att lära sig och som är långt ifrån automatiserat, det krävs människohänder i princip vartenda steg. Precis den typen av hantverk som vi kanske inte längre förstår att uppskatta just för att vi lätt får för oss att allt numera tillverkas maskinellt?

En av de gamla maskinerna, den äldsta på Gense, med många decennier på nacken och fortfarande i allra högsta grad i bruk.

Valsverket har rullat i princip varenda arbetsdag sedan 1936! 

Jag lånade Monicas hand för att visa en perfekt avvägd sked – vackert, inte sant?

Mitt studiebesök har gett mig en ökad förståelse för vilka hantverk vi har i Sverige och hur viktigt det är att de inte gått förlorade. Jag fick dessutom lära mig att det faktiskt inte alls är särskilt krångligt med silverbestick – de går fint att diska i maskin (så länge knivarna står för sig så att inte knivbladen i rostfritt repar silvret) och att man faktiskt inte behöver putsa silverbestick heller så länge de används ofta. Värt att ha koll på, inte minst när man snubblar över gamla svarta silverbestick på loppis. Putsa upp och använd, så håller de sig fina!