I fredags hade jag och mina Nordinary-kollegor ett planeringsmöte på Snickeriet, och sen tog jag och Helena tunnelbana och buss ut till Millesgården för en inspirationseftermiddag. Man får passa på som frilans att dra nytta av att man faktiskt kan besöka utställningar på dagtid ibland, och slippa helgträngseln. Alla vi i Nordinary har William Morris mönster Willow Boughs i våra hem, Helena i form av vaxduk, jag och Monica som tapet, så klart att vi ville besöka utställningen också.
Foton: Maria Soxbo/Husligheter
Jag är nästan löjligt förtjust i Millesgården, det är så rasande vackert där. Bara rabatterna gör mig alldeles lycklig.
Så mycket fint att titta på!
Vindrufsig och glad i de vackra omgivningarna.
Först käkade vi dock – och att Millesgårdens restaurang inte har rött kött på menyn är ju ett plus för oss som är lunchvegetarianer/flexitarianer. Den här svamppastan var fantastisk!
När man byter miljö kommer man nästan alltid på bra idéer. Jag kläckte helt plötsligt en kul idé inför julen här, som Helena sen hjälpte mig att förfina. Förhoppningsvis blir den verkligheten – återkommer i frågan!
Helena – inte i fokus här men i allt annat. Så kreativ, så generös, så bra bollplank, så rolig!
In i utställningen så. Detta yviga porträtt förvånade mig, jag föreställde mig en väldigt proper och perfektionistiskt klädd herre, i linje med hans detaljrika mönster. Älskar att han inte alls såg ut så! Lägg märke till citatet också, han verkade vara före sin tid i mycket och aktivist på väldigt många sätt. Det får mig att älska hans mönster ännu mer.
Så vackert så det gör ont – det här enorma broderiet är helt makalöst fint.
Och så ”vårt” mönster då, tryckt färg för färg. Spännande att se det växa fram.
Utställningen är full av skisser, och det tackar jag för. Så spännande att se den ”nakna” idén bakom ett mönster, och sen som färdig produkt. Bilden till höger är kakel!
Ett annat exempel på ett motiv som växer fram.
Mycket förvånade mig i utställningen, som att Morris också gjorde möbler! Hade ingen aning. Och om det förvånade mig så kan man väl säga att …
… hans fascination för Island (!) också överraskade. Han har bland annat sett till att isländska folksagor fått brittiska översättningar.
Men mönstren står i fokus förstås, och det går knappt att se sig mätt.
Fint också att familjen var minst lika före sin tid och involverad i verksamheten. Detta är dottern May Morris, som också var en mönstertalang.
William Morris blev bara 63 år, och dog av vad läkaren kallade ”att vara William Morris”. Och det måste ju ha slitit på kroppen att vara så oerhört produktiv, engagerad och ambitiös i allt från politik till författande och inredning. Sverige är faktiskt den största marknaden just nu för hans mönster, det gläder mig att vi är så många här som uppskattar hans livsverk. Lite sorgligt däremot är att han drömde om att skapa vackra hem åt alla, oavsett samhällsklass, men att det var svårt att genomföra det i praktiken på hans tid och därför var det ändå bara överklassen som hade råd med Morris design.
Ut igen, och nu över till Annes hus, en rosa byggnad som ritats av Carl Milles bror Evert och som är döpt efter Millesgårdens sekreterare och värdinna Anne Hedmark som också bodde i huset i många år.
Normalt kan man bara gå in i den första hallen och sen spana förbi repen in i de fina salongerna. Så det gjorde vi den här gången, men när jag var här för ett par år sen fick jag möjlighet att gå in på riktigt och till och med äta afternoon tea i huset.
Huset är normalt inrett som det var när det begav sig, med Josef Frank och Estrid Ericssons design. Nu var det däremot förstås kompletterat med Morris – som passade perfekt in.
Jag stod i för knasig vinkel för att fånga detta, så jag lånar en bild av Emma Sundh som var på en särskild visning av utställningen och alltså fick gå bakom repen. Tyckte det var så fint att tapetsera upp en liten skrivbordsfondvägg på det här sättet!
Efter en så här mönstersprakande eftermiddag såg vi mönster överallt, som i barren och bladen på vattenytan i den fina dammen.
Eller på muren där alla klistrar fast sina entrémärken på vägen ut. Så fint!
Jag kan varmt rekommendera ett besök på utställningen om ni är i Stockholm i höst eller vinter, det var otroligt inspirerande och har gjort mig till ett ännu större Morris-fan än jag redan var. Och tack Helena för perfekt utställningssällskap!
