Mitt bland Formex-intryck och trendrapporter landade den här bilden i mitt flöde. Nordiska museet delade en bild ur sina samlingar, en 103 år gammal bild på en kvinna ”framför sitt hem” i Värmland, enligt bildtexen. Hemmet i fråga är en liten fallfärdig stuga så nära gränsen till sammanbrott att det är ett under att det fortfarande stod när bilden togs. Kvinnan på bilden lever förstås inte längre, men hon hade kunnat vara min mormor eller farmor. Och rucklet på bilden var det enda hem hon kände till.
Vad är egentligen ett hem? Är det ett av våra grundläggande behov, det vill säga fyra väggar och ett tak som håller oss varma, torra och trygga? Eller har ordet kommit att handla mer om den kuliss som ska framhäva våra livsstilsval, där allt handlar om att upprätta hålla en fasad (och med det menar jag inte ytterväggar) mot omvärlden?
Foto: Jessica Fadel
När jag tänker på min uppväxt är det få möbler och prylar som gör sig påminda. Istället minns jag hur fina, men sura, körsbär vårt lilla träd gav, hur de ljusrosa pionerna blev så enorma att de tippade omkull på gräsmattan och hur solvarm hammocken blev på sommarlovet när jag parkerade mig där för att plöja Agatha Christie-deckare. Jag minns exakt hur solen brukade falla in genom altandörren på vardagsrumsgolvet, var pepparkakshuset brukade stå i december och hur det brukade dofta lite bränt om mammas symaskin när jag misshandlat den länge nog i mina försök att uppgradera Barbies garderob. Jag minns vilka lp-skivor vi hade, hur mammas vinbärskaka brukade smaka, vilka gigantiska snövallar som kantade infarten på vintern och hur kul vi hade runt pingisbordet i källaren. Jag minns hur mamma alltid stickade på något projekt, och hur glad jag blev när pappa kom hem efter många, långa veckor på havet.
Det jag inte minns är att jag någonsin jämförde mitt hem med någon av mina kompisars, eller skämdes för att ta med någon hem efter skolan. Jag minns inte någon strid ström av nya, trendiga kuddfodral som passerade revy – tvärtom, de flesta av de vi hade finns fortfarande kvar i min mammas soffa (och ja, soffan är också den samma). Jag minns inga renoveringar, förutom när mitt flickrum tapetserades om från en gullig barntapet med blommor på till det sena 1980-talets vita strukturtapet – för att markera att jag hade blivit stor nog att få välja själv – och när den lilla gästtoaletten i källaren målades om i mintgrönt för att bli min, när jag i tonåren flyttade ner i gillestugan.
Jag minns inte någon strid ström av nya, trendiga kuddfodral som passerade revy – tvärtom, de flesta av de vi hade finns fortfarande kvar i min mammas soffa
Mitt barndomshem definierades av helt andra saker än prylar, konsumtion och trender, och jag kan inte låta bli att undra vad mina egna barn kommer att minnas mest från sin uppväxt. Vad kommer att definiera deras barndomshem när de som vuxna ser tillbaka på det? Är det prydnadsföremål eller en doft av paj? Trendiga tapetbyten eller tid att ta ett kvällsdopp? Ständig koll på instagram eller snögubbstävling i trädgården? Vad sänder jag ut för signaler om vad som är viktigast?
Under de sex år vi bott i vårt hus har jag stört mig nästan dagligen på den decimeterlånga reva förra ägaren lämnade kvar i vävtaket i vardagsrummet. En för liten skada för att prioriteras, en för stor skada för att ignoreras.
Det läcker inte in, det drar inte, det kommer inte in skadedjur – det är bara … fult.
För 103 år sedan stod en kvinna och lät sig fotograferas framför sitt hem. Taket är ett plockepinn av nötta brädor, väggarna lutar åt alla håll, en stor del av hennes vakna tid måste gå åt till att försöka täta, laga och hålla sig och familjen varma. Hennes barn fick alldeles säkert en del tuffa barndomsminnen med sig i bagaget, men ytlighet var garanterat inte ett av dem.
Det är nyttigt med perspektiv. Eller vad säger ni?
Vill du läsa mer? Här är några lästips!
Skapar vi snyggkök utan funktion?
(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)
Jag kan med värme minnas min mormors hem, hur det nästan kändes främande när något nytt tittat in. Också tänkvärd bild, särskilt när man som jag bor i ett hus byggt inte långt efteråt i Vasastan i Stockholm.
Verkligen! Tack för att du läste!
Varken i mitt barndomshem eller mitt nuvarande har vi/jag renoverat ofta. Jag har bott i 14 år i mitt nuvarande hem och bytt tapeter en gång i sovrummet men det var p g a en vattenskada. Min mamma har soffmöblemang från samma år jag föddes, 1967 och en linnegardin från 1990 (som min moster vävt) men de är tidlösa. När min mamma inte finns längre kan jag fortfarande använda både möblemanget och gardinen. Man kan tala om kvalitet!
Plus att både soffan och gardinen har en historia du känner till, och att gardinen till och med är skapad av någon du känner. Så fint ju!
Du sätter verkligen orden på något som jag med funderat länge över..
Hoppas mina barn inte tänker tillbaka på sin barndom och tänker på hur mycket tid vi föräldrar lade ner på inredning och renovering
Ja, det är förstås inget som helst fel med att vilja ha det fint omkring sig, men jag hoppas vi kommer ihåg att ändå för vidare ”good enough” och konsten att trivas och vara nöjd till nästa generation. Barn gör ju bekant som vi gör, inte som vi säger, och inte minst med tanke på klimatfrågan är det ju viktigt vad vi förmedlar för inställning till konsumtion. Annars blir det ju lite som föräldrar som säger ”du är fin som du är” – och själva jojo-bantar konstant. Tack för att du kommenterar!