Det är lätt hänt att det blir lite av en domino-effekt efter en flytt. Något förändras, och plötsligt får en känslan av att hela bohaget måste bytas ut – bara för att ett nytt hem liksom innebär en nystart. Jag har själv råkat ut för det i vår senaste flytt, även om det där berodde på en så konkret grej som att många av våra 1960-talsmöbler helt enkelt var för långa för 1930-talshusets små väggsnuttar. Då var det behov (av att kunna öppna dörrar även när möblerna flyttat in), men lite oftare är det nog ändå begär. Att börja på ny kula liksom. Samma sak kan hända om vi hittar en ny älsklingsmöbel. Borde då inte allt runt omkring bytas ut, för att matcha den nya favoriten?
Här vill jag gärna påminna om kloka Estrid igen, som en gång för alla slagit fast att goda ting inte kräver förändring. Att det är bättre att ett hem växer fram över tid, istället för att utgå från en väldigt bestämd plan som sedan riskerar att kullkastas så fort en oväntad kärlek flyttar in.
Plus – jag tänker att alla hem blir mer intressanta om de får vara åtminstone lite brokiga! Och för att testa min egen teori här (och för att jag behövde varva bokföring och administration med något kreativt …) gav jag mig själv i utmaning att stilkrocka vilt utifrån Bukowskis auktioner.
Alla foton: Bukowskis
Strama stolar i flätad rotting och krom från sent 1900-tal, de borde väl hållas i en minimalistisk miljö, right? Äh, jag tänker att de bruna partierna i det blå allmogeskåpet från 1806 plockar upp rottingnyansen perfekt istället.
Alvar Aaltos lackerade björkhyllplan från andra halvan av 1900-talet är så långt från krusiduller och dekor det bara går. Just därför skulle jag inte tveka att ställa dit en dosa med lock från 1800-talets Kina.
Sjuan-stolarna har haft flera storhetsperioder, just nu är det inte riktigt en av dem. Men vackra är de, och visst vore det lite roligare att matcha dem med något långt från midcenturystilen? Jag ställer dit ett målat 1800-talsbord – perfekt!
Ett konstverk av Wassily Kandinsky (1866–1944) matchat med ett bord designat på 1960/1970-talet, långt efter konstnärens död. Båda gamla, men ändå från helt olika stilepoker.
Och sprillans nya TAF-stolar designade för Nationalmuseums nyöppning, i kombination med ett arkivskåp från 1900-talets början. Nytt möter gammalt, målat möter ”naket”, stramt möter hemtrevligt.
Nu börjar det inte ens kännas som stilkrockar längre, eller hur? Och! Faktum är att jag nog hade tyckt att det var det finaste hem jag någonsin besökt om alla dessa möbler funnits i samma hem också – stilkrock deluxe!
Vilken är er favoritstilkrock hemma?
Kul inlägg och fina stilkrockar.
Underbart inlägg, älskar hur stillkrockar skapar personlighet, har lätt motsvarigheten till alla exempel ovan här hemma, 1700-talsslåp och vitoljade lilla Åland, en stor antik, orientalisk matta i vackra gröna nyanser som gör sig förträffligt mot alla våra skandinaviska möbler i ljust trä och teak, gamla tennljusstakar med färgade ljus på stram stenskiva och så vidare
Wow, men vad fina alternativ!