Här hemma i familjen går jag i princip som vegetarian numera, eftersom jag inte har ätit rött kött eller fågel sedan 2019. Min dotter rättar oss då, ”mamma är PESCETARIAN” säger hon nöjt – eftersom hon har lärt sig det svåra ordet (och sett mig äta sill). Jag själv? Jag säger fortfarande att jag är en köttätare – som i princip aldrig äter kött.
Veganskt smör, för det funkar för mig precis lika bra som ”vanligt” på mackan. (Däremot mjuknar det snabbt, så det är smartare att servera i skål än på platta, lärde jag mig …) Foto: Maria Soxbo
För jag tror inte riktigt på att sätta förbud för sig själv. Det är ursvårt att leva upp till köpstopp, att bli vegetarian eller vegan över en natt (om man ätit mycket kött hela livet) och så vidare. Precis lika svårt – eller svårare – än att gå från 0 till 150 med träningen efter nyår. Sätter vi mål som kanske inte är omöjliga, men känns omöjliga, så är risken stor att vi misslyckas att nå dem. Misslyckas vi att nå våra mål ger vi ofta upp och återgår till våra gamla vanor (istället för att ta nya tag nästa dag).
Sätter vi mål som kanske inte är omöjliga, men känns omöjliga, så är risken stor att vi misslyckas att nå dem.
Jag tror istället på att bädda för långsiktiga förändringar, genom att ha målsättningen att till exempel äta veganskt och vegetariskt så ofta det går. Då känns inte middagen hos släktingen som man glömt bort att briefa om sina nya kostvanor som ett misslyckande, när man inte vill vara oartig och tacka nej till lammgrytan som står på bordet. Då finns det utrymme att köpa ett nytt, smart kylskåp med hög energiklass när det gamla pang bom dör helt oväntat, trots att ens målsättning är att alltid köpa secondhand i första hand (för just vitvaror är bättre att köpa så moderna som möjligt).
Vegetarian-sonens absoluta favoriträtt – halloumilasagne. Inte vegansk alltså och tyvärr ganska hög klimatpåverkan på grund av osten – men smarrig som tusan och bättre ur klimatsynpunkt än traditionell lasagne. Foto: Maria Soxbo
Efter att ha lagt om mina kostvanor så pass mycket som jag gjort kan jag skriva under på att det blir allt lättare med tiden (är aldrig sugen på kött nu), för vanan sätter sig. Jag HAR gjort undantag, senast i december 2019, i just släktsammanhang. Jag har heller inte satt något stopp alls på fisk eftersom jag fortfarande tycker att sill och potatis, stekt strömming och moules frites är bland det godaste jag vet. Men jag äter det otroligt sällan så att det känns som ren lyx när jag väl slår till, och väljer alltid vego före fisk i vardagen.
Och så har jag kommit kanske halvvägs med att byta ut mejerier mot veganska alternativ, där yoghurt, creme fraiche och mjölken i teet numera är utbytta, men jag fortfarande lagar mycket mat med ost – tyvärr (ost har superhögt klimatavtryck). Jag testar mig fram i vegandjungeln, och byter ut produkt efter produkt – utan att förbjuda något längs vägen.
Jag känner ingen stress eller press att undvika en viss mat till varje pris (och skulle kunna rädda en halvt uppäten varmkorv från dottern från att svinnas bort om jag behövde).
Detta funkar som en dröm för mig. Jag känner ingen stress eller press att undvika en viss mat till varje pris (och skulle kunna rädda en halvt uppäten varmkorv från dottern från att svinnas bort om jag behövde). Och nyproducerat är inte förbjudet även om det är allt mer sällsynt för mig. Nyligen köpte jag faktiskt något nytt – en iPhonehållare till min cykel för att lättare kunna använda GPS utan att bli en trafikfara på köpet genom att hålla telefonen i handen. Just då hittade jag ingen passande begagnad, och klimatvinsten i att kunna ta cykeln oftare fick uppväga nyinköpet.
Scones med vegansk PåMackan istället för cream cheese. Mums!
Ett annat exempel – jag flyger inte längre. Jag brukar signa upp mig på Vi håller oss på jordens Flygfritt-kampanjer årsvis, eftersom flygutsläppen känns omöjliga att motivera och det är en rörelse jag vill stötta. Men OM jag skulle behöva resa långt och snabbt någonstans (på grund av sjuk anhörig till exempel, där timmar kan vara avgörande) så kanske jag ändå tar ett flyg. Hittills, sedan maj 2018, har jag dock inte haft någon som helst anledning att flyga, och alltså är jag i praktiken flygfri. Utan förbud.
Testa att göra förändringen utan pekpinnar, förbud och ”stopp”. Strunta i högtidliga nyårslöften. Bara gör det istället!
Min poäng? Testa att göra förändringen utan pekpinnar, förbud och ”stopp”. Strunta i högtidliga nyårslöften. Bara gör det istället! Du kommer att märka att det går mycket lättare än du tror, att det känns mindre laddat när förändringen bygger på fri vilja och att ju längre du ”övar” desto lättare går det – även om du skulle snubbla ett par gånger längs vägen. Stoltheten över att klara något är trots allt en riktigt bra morot.
Vad säger ni? Funkar ni bättre med förbud och hårda regler, eller funkar ni som jag?
Håller mestadels med… men den gången man står och väger fördelar mot nackdelar ska man nog påminna sig själv om varför man gick in i det hela och då förhoppningsvis behöver man inte tveka och kan då även bespara sillen livet 😉
Jag själv slutade äta kött då jag insåg att jag verkligen älskar djur, alla djur, och hur kan jag älska djur och samtidigt äta dem, det tillsammans med att på bästa möjliga sätt försöka minska mitt och familjens klimatavtryck äter vi 50/50 veganskt/vegetariskt.
All respekt för det förstås, är djuren det viktigaste ska du förstås inte äta sill heller. Även om jag tycker om djur är klimatfrågan viktigare för mig, och då är sill inte ett jätteproblem att äta ett par gånger om året. Sill har lägre klimatavtryck än exempelvis choklad,
Importerad sallad, mandel, grädde och ost. Så att jag äter ost är ett betydligt större problem än sillen – för mig. (Och för planeten.)