… hade jag fått i uppdrag att inreda ett kafé eller ett pensionat med hållbarhet i fokus. Då hade jag åkt runt från loppis till loppis, och så hade jag räddat alla de där ensamma glasen som aldrig kommer att bli sålda – just för att det finns bara ett.
Glasen som är så vackra, perfekta och dessutom ett hållbart val – men som inte är värda något eftersom de inte står i sällskap med åtminstone tre, gärna fem och allra helst sju till elva glas till. De där ensamma glasen som lyckats undvika att gå i kras under otaliga middagar, fester och frakter, och som nu står där som ensam segrare. Men som ingen vill ha.
För vad ska man med ett enda vinglas till?
En ensam överlevare på en loppis i Karlstad. Foto: Maria Soxbo
De glasen skulle jag köpa, och så skulle jag fylla vitrinskåpen på kaféet eller pensionatet med alla dessa olika, sköra överlevare. För att visa gästerna att perfektion inte behöver mätas i kompletta set.
Och kanske skulle jag göra likadant med alla udda eller fåtal vita tallrikar, koppar, kannor, såssnipor, skålar, assietter och fat. De där utan dekor, som kanske saknar stämplar och som också går att räkna på ena handens fingrar – eller färre. De skulle jag samla ihop till en stor, kärleksfull och genomtänkt servis där allt passar ihop – men ändå inte. Kanske skulle jag våga mig på att ge dem en makeover också, något litet och subtilt – kanske i kaféets eller pensionatets signaturfärg? Eller klassiskt blått?
I ett annat liv är det mitt jobb att rädda åtminstone en bråkdel av allt det som redan är producerat, av alla resurser som redan finns – men som ingen vill ha. I ett annat liv får jag hitta en användning för alla dessa skatter och nosa upp en mottagare som ser skönheten och värdet i att bryta mot normerna. Vad skulle jag kalla mig då? Återbruksmäklare? Resursräddare? Skattletare?
Jag vet inte. Men i ett annat liv skulle det nog vara mitt drömjobb.
Älskar dina inlägg och så tacksam för ytterligare (nu har jag två) bloggar som jag längtar efter inlägg hos. Tack!
Åh vad fint! TACK!
När jag läste detta kom jag att tänka på att mina föräldrar alltid har haft en salig blandning av glas. Visserligen inte för att de köpte ett och ett på loppis, utan för att det genom åren har gått sönder ett här och ett där och de har tyckt att det varit onödigt att slänga dem som finns kvar. Jag skämdes alltid över det när jag bodde hemma, för ”alla andra” hade ju bara matchande glas. Nu många år senare tycker jag istället att det är så bra att de alltid stått emot den normen!
Verkligen, underbart ju!