Carl Larsson-gården och Lilla Hyttnäs – ett hem byggt av kärlek

I helgen gjorde jag och två vänner en roadtrip till Dalarna, ni som följer mig på Instagram hann nog se en och annan story från resan. Målet var Lilla Hyttnäs framför allt, men vi hann också med Dalarnas museum, god mat och loppisar. Otroligt härlig helg!

Skylten över dörren. Foto: Maria Soxbo

Det var första besöket för oss alla tre på Carl Larsson-gården, och jag måste säga att det verkligen överträffade mina förväntningar. Det tog en stund att samla tankarna, och eftersom man inte får fota inomhus under de guidade visningarna så har jag bara ett par pressbilder inifrån – men jag skulle ändå vilja skriva några ord om mina intryck.

I mina ögon är Lilla Hyttnäs ett hem präglat av kärlek. Kärleken mellan familjemedlemmarna i form av vackra porträtt på barnen som pryder innerdörrarna och fina budskap  (”Älsken varandra barn ty kärleken är allt”). Det märks att det här är en familj som tyckte om att tillbringa tid tillsammans, och att hemmet speglar just den här familjen och ingen annan.

Så fint att varje utbyggnad har sin egen prägel. Tydligare ”årsringar” har jag väl aldrig sett. Foto: Maria Soxbo

Men också kärlek till hemmet som plats, genom att det är så oerhört tydligt att det är ett hem man bott i länge (inget ”renovera, sälja och göra en stor vinst” här inte). Ett hem som fått växa i takt med att familjen växer, från det lilla torp det en gång var till en pampig byggnad på 400 kvadrat. Att varje utbyggnad fått synas och ha sin egen prägel. Och att det är så personligt – det hade varit väldigt svårt för en annan familj att flytta in här, eftersom Larssons satt så många spår och anpassat hemmet så efter sina egna vanor.

Den vackra matsalen. Ganska mörk eftersom det inte är så högt i tak och ganska små fönster, men samtidigt så mysigt och ombonat att äta här tillsammans. Man har upptäckt att det är tio lager av olika röda nyanser på stolarna, innan familjen hittade rätt. Kanske inte det mest hållbara att måla om så många gånger, men samtidigt fint att de visste att stolarna var helt rätt och skulle stå kvar för alltid – bara de hittade rätt färg att ge dem. (Foto: Carl Larsson-gården)

Jag tycker att det är underbart, inte minst i dessa tider när vi lär oss att avstå från att välja för ”konstiga” saker när vi renoverar eftersom det kanske inte kommer att tilltala spekulanter om vi ska sälja senare. Visst, det finns en teoretisk hållbarhetspoäng i att välja vitt standardkakel, eftersom fler borde kunna leva med det valet än om vi hade valt illgrönt och mönstrat. Samtidigt finns det ju tyvärr en norm som innebär att vi ska sätta ”vår egen prägel” på varje hem även om vi inte tänkt bo där så länge, vilket innebär att även två år gammalt och helt tidlöst standardkakel riskerar att ryka. Och då kanske det inte spelar någon roll? Det kanske till och med är tvärtom – att om vi väljer helt efter eget hjärta och inreder för oss själva istället för marknaden så vill vi bo kvar längre?

Liiite sol fick vi under vårt besök, och då fick fasaden och trädgården lite extra lyster. Foto: Maria Soxbo

Jag älskar också att huset verkligen präglats av både Karin och Carl. Visst, det är ju få familjer som har lyxen att bestå av inte bara en utan två talangfulla konstnärer, men desto finare att de så uppenbart har arbetat tillsammans för att skapa detta kärleksfulla hus.

Karin projektledde alla stora ombyggnationer (efter Carl ofta var ute och reste), ritade möbler (en funkisgungstol innan funkisen ens uppfunnits!) och skapade textilier som broderade kuddar och dukar, vävda dynor, draperier och mycket annat. Och Carl målade förstås – bårder, porträtt, girlanger och dekorationer på både väggar, dörrar och tak. I Karins sovrum finns till exempel en underbar, målad bård som Carl gav Karin i namnsdagsgåva – den bästa typen av present. Tänk att få växa upp i ett hem där mamma och pappa lagt så mycket tid och omsorg på att göra det hemtrevligt, personligt och ombonat. Det ligger så mycket kärlek i det.

Förmaket, ett av de mest kända rummen som vi känner igen från Carl Larssons tavlor också. Egentligen så stolliga färgval – rosa väggar, illgröna lister och blåvita möbler. Och ändå passar det så väl ihop. Paret Larsson hade verkligen en otrolig känsla för färg och form.

Vad tar jag med mig härifrån? Kanske främst att det finaste som finns är att åldras med sitt hem. Att hinna få rötter på en plats, istället för att vandra som en rotlös snittblomma från adress till adress. Vi mår kanske bättre av att hinna känna att detta är hemma – på riktigt? Att hinna få många minnen från en plats att kunna dela med oss av till nästa generation.

Låta familjen hinna få rötter på en plats, precis som träden i trädgården. Foto: Maria Soxbo

Jag tar också med mig att våga lite mer, att färg gör så mycket för att ett hem ska kännas levande och att kreativitet är något fantastiskt att visa upp. Visst, det är skillnad på att äga sitt hem jämfört med att hyra, och på ett fristående hus och en lägenhet när det gäller hur mycket frihet vi har – men det man också kan ta med sig är att Lilla Hyttnäs också präglas väldigt mycket av alla personliga textilier och målade möbler. Allt behöver inte handla om att riva väggar och helrenovera kök.

Den högra delen av huset (inte hela, men delar av det) utgjorde originaltorpet. Foto: Maria Soxbo

Och så tar jag med mig att inget ska tas för givet. Bara två veckor innan mitt besök rörde sig vattenmassorna närmare och närmare Carl Larsson-gården, och Frivilliga resursgruppen ryckte in för att hjälpa till med sandsäckar. När vi var där upplevde vi fortfarande att det var väldigt höga vattennivåer, men inte på samma läskiga nivå. Det vi gör med klimatet hotar inte bara hus vid havets stränder, det kommer också att göra skyfall och översvämningar vanligare inåt landet. Och platser som Carl Larsson-gården hoppas jag ska få finnas för alltid.

Tack Lilla Hyttnäs, för all inspiration! Foto: Maria Soxbo