Idag hälsade jag på Nina som driver kontot @villa_tumba på instagram. Hon flyttade för ett år sen in i en 1960-talsvilla som hockeyspelaren Sven Tumba och hans fru Mona lät bygga. De bodde bara där i omkring åtta år, det är istället en annan ägare som haft huset i över 50 år innan Ninas familj flyttade in, men Nina och Mona (som numera är änka) har fått kontakt och det är så himla fint, tycker jag. Tanken var att jag skulle intervjua dem tillsammans, men sjukdom ställde till det för Mona så istället tog jag och Nina en fika i hennes fina hus och lärde känna varandra.
Foton: Nina/@villa_tumba
Vi pratade om en massa olika saker – vad vi jobbat med tidigare (med olika grader av ohållbarhet), hur vi ser på vår påverkan genom sociala medier och vår tillvaro som egenföretagare. Det här är ju det bästa med sociala medier, alla nya vänner och bekanta man kan få!
Och så pratade vi förstås om Ninas hus, som hon sakta men säkert återställer i sin forna glans. Gipsväggar försvinner och originalpanelen tas fram, lappas och återställs. Elementskydd som målats vita blir trärena igen, och får ny, hel rottingväv. Fuktskadad parkett med färre år på nacken ersätts med samma typ av sten som finns i andra delar av huset, så att de röda trådarna knyts ihop igen. (Här kan man se ett exempel på före och efter.) Nina sätter absolut sin egen prägel på huset, och är inte på något vis slaviskt trogen 1960-talet eller så. Livet ska också funka med små barn och en modern tillvaro med hemmakontor och så vidare. Men ramarna, grunden, huset respekterar hon och de originaldetaljer som finns kvar bevaras för framtiden så länge de fortfarande är funktionella. Så rimligt och bra, tycker jag!
Träpanelen till vänster fanns dold under gipsväggar, och är nu tillbaka. Alla skruvhål har lagats.
Jag bor själv i ett hus från 1932. Där är extremt få originaldetaljer bevarade tyvärr, och det finns ingen dokumentation kring vad som hänt med huset genom åren. Jag hoppas verkligen att varje nybyggt hus också uppmuntrar de första ägarna att göra just det, att dokumentera, vårda och berätta om huset för framtida ägare. Mitt hus är snart 100 år, jag vet bara en tiondel av den historien (och att det före oss bodde en annan barnfamilj i huset). Det gör mig så glad att ett hus som Ninas fått en bättre chans att berätta sin historia och fått bevara sin själ.
En av mina favoriter när jag kikade runt, hallgarderoberna! Så smarta och snygga!
Följ gärna Renoveringsraseriet förresten! Förutom att man blir mycket bättre på att notera spännande portuppgångar, gamla balkonger och träfönster så förstärks också instinkten att protestera mot Big Bags, rivningscontainrar och slit-och-släng-mentalitet. Det vi sätter in är ju nästan alltid sämre? Billigare producerat, svårare (eller omöjligt) att underhålla och med kortare livslängd. Det känns så dumt, kortsiktigt och … faktiskt kostsamt. För både plånbok och planet.
Som jag sa när jag var hemma hos Nina och hon visade mig originalkaklet i badrummet – ”att få den kvaliteten idag skulle kosta skjortan, så behåll det så länge du kan”.
Så, några tips:
- Försök dokumentera ditt hems historia. Både det du själv gör under din tid där, men också om du hittar dokumentation från förr.
- Var rädd om originaldetaljer. De är det finaste huset har.
- Se kvaliteten i det som finns. Det mesta från förr är av solida material och av hög kvalitet. Plus – har det hållit så här länge (60 år i Ninas fall) så kommer de förmodligen hålla länge till.
Tack Nina, för fika, snack och rundtur!
