Vad är egentligen radikalt?

Stjärnbagaren och omställningsaktivisten Sebastien Boudet skrev ett så pricksäkert inlägg på Instagram häromdagen, och jag kände att jag måste skriva av mig lite jag också.

Foto från Sebastiens instagram.

Här är ett litet utdrag ur hans text:

Vi lever i en tid där det är radikalt att bry sig. Radikalt att inte blunda. Radikalt att inte kompromissa med naturens gränser. Men är det verkligen jag som förändrats – eller är det världen som sprungit så långt ifrån det självklara att sanningar nu känns farliga?

Det här träffade mig rakt in i hjärtat. För jag känner ju av precis det han beskriver, att det är jag som ses som radikal och extrem. På det privata planet – för att jag inte flyger. För att jag inte köper nya saker om jag inte verkligen måste. För att jag inte äter kött. Det är inte normalt i det samhälle vi lever i just nu.

Men också på det professionella planet – för att jag kritiserar regeringens ansvarslösa klimatpolitik. För att jag ifrågasätter företag som pumpar ut fast fashion och fossilreklam. För att jag använder mina kanaler för att lyfta klimatfrågan, istället för att lägga upp bilder på shoppingfynd och vita stränder. (Eller jo, det sistnämnda kan ju faktiskt hända – fast loppisfynd och stränder på tågavstånd då.)

Mina vänner i klimatbubblan beskriver samma känsla. Att elefanten i olika rum inte är att den genomsnittliga svensken lever som om vi hade fyra jordklot och att vi är på väg mot en framtid med 3 graders uppvärmning – utan att det plötsligt klivit in en extremist genom dörren. Det vill säga jag, eller någon i mitt gäng. Vi är alternativa, udda, extrema och radikala. Konstiga. Fast det enda vi vill är att vi ALLA ska ha en beboelig planet. Är den tanken verkligen så extrem och radikal?

Borde inte det som ses som extremt vara att medvetet fortsätta gasa rakt mot stupet?

En bild från Lesbos som jag lade upp 2015. Då kraftsamlade stora delar av svenska folket för att hjälpa till under flyktingkrisen. Idag känns det närmast otänkbart att få det gensvaret, när allt fler partier vill begränsa invandringen och stänga gränserna. Foto: Paula Stenström Öhman

Jag är livrädd för den glidande normaliseringen av det som faktiskt var otänkbart för inte så länge sen. Och det gäller inte bara klimatfrågan.

När jag växte upp och lärde mig om förintelsen följdes det av ”vi får aldrig glömma” och ”det får aldrig hända igen”. Idag går högerextrema partier framåt i hela Europa, inklusive i Tyskland. Sverigedemokraterna styr i princip regeringens arbete, och en av världens mäktigaste män – Elon Musk – heilar på presidentens invigningsfirande och dyker upp på skärmen på högerextrema AFD:s möte i Tyskland. I Gaza pågår ett folkmord sedan över ett år tillbaka, och världen står handfallen och låter det hända. Vi gled sakta men säkert från att lära av historien, till att upprepa den – trots att vi har facit.

Genom historien har mänskligheten gång på gång enat sig för att protestera mot olika orättvisor. Mot slaveri, förtryck och diktaturer, för frihet, jämlighet och jämställdhet. Vi svenskar har en historia av att engagera oss politiskt, av att demonstrera, strejka och organisera oss. Men när vi behövs som mest verkar vi ha glömt hur man gör. Det är sjukt nog otrendigt att ta ställning, stå upp för de svagaste, säga ifrån. Så många som säger ”jag är inte politisk” – men allt, allt, allt är politik. Inklusive att inte vara politisk. Att vara tyst är att ta ställning för förtryckarna.

Det finns en ironi i att vi aldrig haft tillgång till så mycket kunskap – och samtidigt aldrig gjort så lite med vad vi vet. All världens vetenskap är ett klick bort, och forskarna når ut med sina varningar och uppmaningar hela vägen in i våra sociala medie-flöden. Ändå står vi där, tysta och handlingsförlamade. Låter så mycket gå förlorat, istället för att kämpa med näbbar och klor.

Det är som att vi glömt vad det är att vara en samhällsmedborgare. En medmänniska. Att bry sig är inte radikalt, det är att vara med och bestämma vilken framtid som väntar. 

Och ju tystare vi blir, desto mer radikala upplevs de få som höjer rösten. Och då blir det väldigt lätt för onda krafter att utmåla dem som ett hot. Vi ser det redan nu, där klimataktivister portas, bötfälls, fängslas – för att de använder sin yttrandefrihet för att försöka värna om allas vår framtid. Stödet till civilsamhället stryps, så att det blir allt svårare att organisera sig och göra motstånd. Vi kan inte låta tystandet bli normaliserat, yttrandefriheten och demokratin nedmonteras. Vi måste agera – innan det är försent.

Vilken framtid väntar? När ska vi som kollektiv engagera oss i det – på riktigt?

Som Sebastien skrev:

Att inte vara radikal 2025 – det är för mig det verkligt extrema. Att hålla tyst, att inte välja sida, det är att bli medskyldig till brotten mot oss alla. Mot fåglarna. Insekterna. Barnen. Framtiden.
Jag står här. Inte som provokatör. Utan som påminnelse. Det är inte farligt att känna starkt. Det som är farligt är att sluta känna!

Jag håller med om varje ord. Hur känner ni?