Ingen tycker att det är kul att vara klimataktivist

Jag vet inte hur det är med er, men på topp 3 roliga saker jag kan tänka mig att göra står inte att 1) bli utsatt för hån och utskällningar, 2) hotas med våld eller 3) riskera att bli åtalad. Jag förstår inte hur någon person skulle vara funtad för att söka sig till den typen av risker frivilligt och för nöjes skull. Ändå verkar många tro att det är därför klimataktivister som använder civil olydnad agerar som de gör.

Inget kunde vara längre från sanningen.

Denna vecka kan vi läsa om hur klimataktivister från Återställ våtmarkerna klättrat upp på skeppet Vasa. Något som förstås väckt känslor – Vasaskeppet är en nationell klenod, och förstås en skör sådan efter 300 år på havets botten. Det blir väldigt lätt att kritisera aktivisterna, fördöma allt de gör och säga att de valt fel väg att gå.

Men då glömmer man att inget annat har fungerat hittills. Miljörörelsen har funnits sedan 1960-talet, klimatrörelsen sedan slutet på 1980-talet. De första politiska partierna som fokuserade på miljöfrågan grundades för över 50 år sedan. Den första större klimatkonferensen på global nivå skedde 1979, och FN:s första klimatmöte ägde rum 1992. Det har skrivits debattartiklar och insändare, samlats in namnunderskrifter och klimatstrejkats i decennier – miljoner människor världen över har tack vare Greta gått ut på gatorna och krävt att politiken ska ta klimatfrågan på allvar. Sociala medier har möjliggjort att både organisering och kunskapsspridning blivit lättare. Civilsamhället agerar numera megafon åt den samlade forskarkåren och spridit budskapet om vad som står på spel, hur akut läget är och vad som måste göras.

Och ändå ökar utsläppen i världen fortfarande, när kurvan borde gå tvärt neråt. 

Foto: Luis Quintero/Unsplash

Jag tror vi lugnt kan konstatera att världens klimatoroade medborgare har försökt allt som står i deras makt både en, två och hundra gånger de gångna 60 åren. Och då var utgångsläget aldrig särskilt lovande – på ena sidan står alltså vanliga människor, på den andra en massiv fossillobby med miljarder dollar och åtskilliga politiker i rockärmen. Någonstans i mitten står media – som ibland gör sitt jobb med att granska makten och rapportera om det största hot mänskligheten någonsin ställts inför, men som oftast muntert rapporterar om ”rekordvärme”, tipsar om billiga charterresor och fokuserar på fel saker.

Är det verkligen så konstigt att klimatrörelsen börjar utforska andra sätt att få upp frågan högre upp på agendan?

Jag förstår att ingen vill att ambulanser ska fastna i trafikstockningar på grund av motorvägsaktioner, att skidhjältar som åkt nio mil ska snubbla på mållinjen på grund av aktivister med banderoller eller att det älskade Vasaskeppet ska få skador för att klimatfrågan ska hamna på löpsedlarna. Det vill inte klimataktivister heller.

Just därför har de en plan för hur de ska släppa fram utryckningsfordon vid vägaktioner, hoppar ur spår när skidåkarna kommer och rekar exakt var personalen sätter sina fötter på Vasaskeppet så att de försiktigt kan gå samma väg. Klimataktivisternas främsta syfte är ju att skydda allt vi håller kärt, inte förstöra det. Men genom att utöva civil olydnad där man på förhand förstår att det kommer att väcka uppmärksamhet hamnar klimatfrågan i media, och ju oftare dessa budskap syns i tv-inslag och tidningsartiklar, desto större chans att trycket på politikerna till slut får vågskålen att tippa över.

Aktivisterna tar oerhörda risker. De blir ofta rätt brutalt behandlade av vakter och poliser. De blir utskällda både på plats och i kommentarsfält. De får motta dödshot och riskerar både åtal, böter och fängelse. De vinner garanterat inga popularitetstävlingar, och priset de får betala blir ofta orimligt högt.

Därför får vi aldrig glömma att de gör allt detta för allas skull. För min, för din, för deras egen, för allas våra barn och barnbarn. För ekosystemen och hela planeten.

Det är klart att man kan få tycka att de valt fel sätt att utöva sin aktivism på. Men då ska man komma ihåg tre saker.

1. Vad hade du själv valt för väg som hade varit mer effektiv? Om du vet en sådan, varför använder du den inte?
2. Ju fler som aktivt deltar i klimatrörelsen, desto mer kraftfulla blir de ”vanliga” metoderna som opinionsbildning, demonstrationer och namninsamlingar. Hur mycket bidrar du till det?
3. 3) Forskningen visar att civil olydnad faktiskt ger effekt. Det som händer är att kortsiktigt kan just dessa aktivister, denna organisation, få kritik och dåligt rykte, men parallellt växer sympatierna för frågan och ofta får andra, mindre kontroversiella, organisationer fler medlemmar – för att det blir lättare för en bred allmänhet att känna sympati för dem.

Klimataktivister handlar inte i blindo. De är väldigt pålästa, både om klimatfrågan i stort och om vilka metoder medborgare genom historien använt sig av för att driva förändring. De försöker inte bli populära – då hade de inte valt civil olydnad som verktyg, tro mig. De försöker agera i en kris, och gör vad de anser att nöden kräver.

Alla behöver inte hålla med om deras tillvägagångssätt, men alla behöver förstå att alla dessa aktioner görs – och alla dessa risker tas – för allas vår skull. Är vi inte villiga att hjälpa till utan väljer att låta krisen eskalera utan att lyfta ett finger – ja, då är det minsta vi kan göra att inte håna, hota och hata de modiga medborgare som gör mer än sin beskärda del.

Och slutligen – det finns varken motorvägar, skidlopp eller Vasaskepp på en död planet. Vad är viktigast?

Foto: Ronan Furuta/Unsplash