Jag är inte den enda som uppmärksammat att Santa & Coles vackra Cestita dyker upp precis ÖVERALLT just nu. Vilket ledde till en intressant diskussion om hajpade designpryttlars livslängd – om något man själv drömmer om att investera i plötsligt står i var mans hem, vill man fortfarande ha det då? Nej, tycker Frida som stryker just Cestita från önskelistan efter den senaste tidens överexponering.
Santa & Coles Cestita. Foto: Pressbilder
Jag tycker tvärtom. Visst svider det lite för egot att inse att man inte alltid är så originell i sin smak, men hyllad design och designklassiker har ju nått sin status just genom att vara BRA design. Inte konstigt att många stylister använder Cestita och andra lampdelikatesser för att pimpa rum med, inte konstigt att var och varannan väljer att äta frukost sittande på en Myran-stol, inte konstigt att fredagsbuketten gör sig så bra i en Dagg-vas. De är ju snygga! Det tycker jag fortfarande, trots att Myran överexponerats å det grundligaste under de senaste 5–10 åren, trots att Dagg (som således står kvar på min önskelista) nästan älskats sönder i bloggosfären och trots att Cestita alltså syns överallt.
Tremånadersregeln kör även jag med, det vill säga jag väntar alltid med dyrare köp minst ett par månader för att vara säker på att det inte är någon kortlivad förälskelsefluga utan en långlivad kärlek. (Därför hamnar varken mässingsananaser eller koraller i min shoppingkorg – de ser coola ut på bild just nu, men har ingen potential i längden för mig – och säkert inte för de flesta av er andra heller.) Och självklart kollar jag om det finns exemplar på secondhandmarknaden innan jag slår till på en ny.
Poängen är att de där prylarna som verkligen fångat mitt hjärta, de fortsätter jag att drömma om oavsett hur många varv de cirkulerar i bloggsvängen. Jag ser det som att min personliga smak ska ”hålla” för eventuell överexponering och om kärleken består tre månader senare (när blogghypen svalnat) så kvittar det verkligen hur många andra som fallit för samma grej. Saker jag verkligen älskar måste ju kunna vara lika fina oavsett om det bara är jag som gillar dem eller om ALLA gillar dem. Och faktum är ju – om kärleken består även efter att något blivit totalt överexponerat så borde det vara äkta kärlek, right?
Vad tycker ni?
En fågel har viskat i mitt öra att Cestitas senaste överexponering i SE är ett fall av högst medveten produktplacering av deras agentur/ÅF…. Kanske sunt med en viss skepsicm då?
.: Skicklig (om än kanske lite övernitiskt) jobbat av agenturen i så fall. Men vad ska man egentligen vara skeptisk mot? Inte lampan i sig, den är ju snyggt formgiven oavsett hur matad vi blivit med reklam om den.
Jag gav mig in i den diskussionstråden hos Frida på Trendenser – skoj att lyfta fram sådana här frågeställningar tycker jag. Intressant och självrannsakande! I grunden har jag svårt för ängslighet och att man efter ett tag reserverar sig och lite ursäktar sig när man bloggar om något som synts på många andra ställen. En klassiker är en klassiker är en klassiker tycker jag. Om man har ett stort designintresse så väljer man förhoppningsvis efter hjärtat och viljan att leva länge med en sak – inte genom att vända kappan efter vinden när nästa ”it-sak” träder fram på arenan, då den gamla förpassas in i skuggan. Är det ”finare” att vara först på bollen än att köpa senare och då riskera att betraktas som en lam ”follower” utan egen smak? Jag skall inte förneka att ögat behöver vila ibland i vår värld som översållas av visuella intryck i massor av kanaler – men klassikerna består över tid tycker jag – och det är det som är viktigast för min egen del i mitt eget hem.
Weronica: Jag håller med dig fullkomligt, jag har lite svårt för det där att plötsligt rata något bara för att det syns överallt och blivit lite mer mainstream (om man nu kan säga så om dyra designergrejer). Är det fint så är det fint, oavsett om 1 eller 1 000 000 äger det.
Jag håller med dig, min uppfattning om Cesta håller i sig oavsett vad andra tycker. Jag såg lampan första gången i slutet av 80-talet och gillade den redan då men det var på tok för mycket pengar för mig då. Köpte den nu i höstas och är mycket nöjd, även om det förstås hade varit roligare att ha köpt den på 80-talet och haft nytta av den sedan dess. Sedan känns ju Cestita bara som en blek kopia av Cesta eftersom den är rangligare och i plast, även om den onekligen är en mer behändig storlek. Så för mig är det Cesta som är klassikern, inte Cestita.
Sofia: Enig med dig där, egentligen är det Cesta som är grejen just tack vare materialvalen. Ska man lägga mycket pengar på design så känns det bättre om det är så mycket naturliga, gedigna material som möjligt. Men Cestita är en fin kompromiss både utrymmes- och budgetmässigt. Grattis till köpet!
Bloggvärlden i ett nötskal skulle man väl kunna säga om hela cirkusen kring Cestitan.
Det är ju sällan av en tillfällighet som x antal bloggare unisont hyllar/inhandlar exakt samma produkt samtidigt.
Bloggvärldens tristare sida tycker jag, när det i stort sett bara handlar om reklam och konsumtion.
Tack för härlig veckosumering!
Inredningshjälpen/anette
Inredningshjälpen: Visst är det så, det blir rätt likriktat ibland när alla har koll på samma trender, alla faller för samma saker och alla shoppar loss på samma ställen. Det är då man får påminna sig själv om att bloggbubblan trots allt är rätt liten och att gemene man inte konsumerar riktigt lika mycket av det goda som vi gör … 🙂
Jag håller med dig. Är det äkta kärlek så spelar det ingen roll hur många bloggar produkten/möbeln syns på. Vettigt att vänta några månader, eller ännu längre (vissa saker kanske man behöver spara länge till..) för att se om det är något som kommer att hålla och gillas i längden.
Lampan längst ner till höger är så fin!
Sofia: Visst är det så, tremånadersregeln är ju verkligen inte bara för att kolla om kärleken består utan minst lika mycket för att spara ihop till det man vill ha. 🙂
Litet tips om sthlmsblogg med utifrånperspektiv! Kul (och vacker!) läsning om vår huvudstad sedd från tre spanska tjejers håll. In och kika! http://www.northernjournals.com/
Jag känner mig lite missförstådd i sammanhanget 🙂 Jag har ju såklart massor av saker hemma som redan är uttjatade och jag säljer inte dem eller slänger dem på tippen för att de är ”otrendiga” eller vanliga. Men när det kommer till vissa prylar så måste jag erkänna att jag påverkas av popularitetsprincipen. Det är ju inte kul att komma till en fest i samma klänning som alla andra, hur mycket man än har trånat efter den och gillar den själv. Och det är inte kul att ha samma kökslampa som alla andra på kvarteret. Jag kan erkänna den fåfängan. Någon kallade det ”ängsligt”, men jag skulle vilja säga att det är just ”ängsligheten” som får mig att avvakta lite när en inredningspryl blir en ”alla-springer-på-samma-boll-så-är-vi-home-safe-grej”. Hänger du med? Jag säger inte att jag är stolt över att känna att jag påverkas på det viset, men jag kan erkänna det 🙂
Frida: Förstår dig så klart till fullo! Och jag är så klart inte heller ett dugg immun, varken mot att tröttna på överhajpad design eller när det gäller att falla för nya flugor som plötsligt dyker upp överallt. 🙂 Jag tror att skillnaden mellan oss framför allt är att jag aldrig skulle avskriva något jag fallit för (varken klänning eller kökslampa) enbart baserat på att vår lilla bloggbubbla just prick nu svämmar över av bilder på just den. Särskilt inte om enda anledningen är just tillfälligt ökad publicitet. Jag ser mitt designintresse som mer långsiktigt än så – inom någon månad så är det ju något annat som tar över efter Cestita/Cesta som mest omskrivna designobjekt, och väntar man ytterligare någon månad så ser man åter lampan som den designfullträff det är.
Jag håller helt med dig om att avvakta lite, framför allt om kärleken uppstår i samband med att något blir omskrivet och inte innan dess, så att det inte bara är en tillfällig förälskelse. Men om man gillade något INNAN blogghajpen så är det mer ängsligt i mina ögon att stryka drömlampan från önskelistan än att hålla fast vid den, oavsett om alla man känner också vill ha/har den. Jag tror att jag och många med mig just reagerade på din formulering, ”Cestita-lampans död. I alla fall i mitt mindset”. Jag tycker liksom att riktigt bra design förtjänar mer än att avfärdas som en trendfluga baserat på några blogginlägg. I verkligheten är det ju trots allt väldigt få som faktiskt gör verklighet av drömmarna och slår till, eftersom det handlar om rätt mycket pengar. Hänger du med? 🙂
Pingback:Spegel, spegel på väggen där | Living by W
Intressant att följa. Jag förstår och håller med. Och visst är det svårt att inte bli påverkad. Och visst är det en litet fåtal men som upplevs som många fler.
Mycket intressant diskussion, både weronica, Frida och Maria!
Pingback:Bloggflugor | snabbmakaroner