Nytt år och vips har halva 2010-talet passerat. Ibland undrar jag hur framtidens inredare kommer att snacka om det här decenniet. Kommer vi att framstå som så härligt Kinfolk-charmiga, kreativa och stilsäkert avslappnade som vi själva tycker att vi är? Kommer folk som köper 2010-talsvillor i framtiden att ivrigt googla avsomnade designbloggar för att kunna inreda tidstypiskt? Eller kommer vi retroaktivt att minnas dessa år som åren då hipsterängsligheten tog över totalt?
Kommer folk som köper 2010-talsvillor i framtiden att ivrigt googla avsomnade designbloggar för att kunna inreda tidstypiskt?
De senaste veckorna har bloggare efter bloggare slagit fast att det är dags att slå hål på ”det perfekta hemmet”-bubblan. Att det inte är vettigt på en fläck att renovera bort småbarnsåren eller maxa lånegraden för att kunna konsumera sig till ett hem värdigt fyra hypotetiska uppslag i ett inredningsmagasin. Att trendhysterin har gått för långt när uppstylade och plotterstrippade mäklarannonser dikterar hur vi ”bör” inreda.
De har förstås rätt.
Foto: Mäklarbild Alvhem
Och för en renoverande småbarnsmamma med bolån av stockholmsstorlek och pinterestboards fulla av mäklarbilder så känns det ju rätt skönt att man kanske duger även om man aldrig når ända fram. De flesta av oss har ju trots allt hemmet fullt av nödlösningar, oavslutade projekt och budgetstyrda kompromisser sida vid sida med de där grejerna vi verkligen älskar.
Som inredningsbloggare sväljer jag gärna en sked av den självrannsakande medicinen i hopp om att inspirera på ett lite sundare och mer balanserat sätt.
Men parallellt med alla ångestdämpande blogginlägg så kan man just nu också läsa sig till att det vi trott att vi har gjort när vi ställt farmors skrivbord sida vid sida med IKEA-soffan, designerlampan och de missmatchade loppisfynden inte alls är att inreda personligt. Bara för att vi hittat en perfekt nyans av grågrönt på en Pinterestbild föreställande en skål med päron så är vi inte unika när vi målar om sovrummet med päronfärgen istället för stockholmsvitt. Bara för att vi har fyndat ett gäng Öglan-stolar och målat om dem så har vi inte uppfunnit hjulet.
Allt vi har gjort är att falla handlöst för en väldigt härlig inredningsstil som i brist på bättre ord fått benämningen Den personliga stilen.
Och bara för att vi köpt en brevpress i form av en ingjuten maskrosboll och ställt den på en boktrave med perfekt patinerade, läderinbundna romaner och börjat unna oss en fredagsbukett med eukalyptus och tistlar så skiljer vi oss inte från mängden. Allt vi har gjort är att falla handlöst för en väldigt härlig inredningsstil som i brist på bättre ord fått benämningen Den personliga stilen. Så ta det inte personligt, men din – och min – personliga stil är rätt opersonlig.
2015. Vi har fem år kvar. Fem år att släppa sargen, vända trenden och ta ut svängarna tillräckligt för att förhindra att 2010-talet riskerar att gå till historien som skämskuddens decennium. Eller ännu bättre – erkänna att vi hittat en stil vi trivs med, sluta skämmas för det och sen börja leva i våra hem istället för att bara drömma om hur vi ska inreda dem. Först då kan 2010-talet bli det personliga decenniet.
Vill du läsa mer? Här är några lästips!
Vad definierar ett hem för dig?
Skapar vi snyggkök utan funktion?
(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)
Det där är ju jättesvårt. Jag kan inte ens på rak arm beskriva det förra årtiondet. 00-talet, vad tar vi med oss från det?
Nilla: Nej, visst är det svårt? Vi är FÖR nära i tiden, det går inte att lyfta blicken riktigt. Modemässigt kände jag likadant för 1990-talet till för några år sen, nu har jag inga problem att lista 1990-talsmode. Jag tror vi kommer att kunna se tillbaka på 00-talet och spåra trenderna i slutet på 2010-talet.
Hmmm,detta ÄR ju intressant, men är ju en debatt som kan bli hur lång som helst.Jag tror att vi kanske borde slappna av och vara lite mer medvetna om att vi FAKTISKT BLIR PÅVERKADE av det vi ser och inte göra en så stor ” big deal ” av det, acceptera att vi kanske gillar ” samma , lika ” , samt sluta eftersträva att vilja vara så himla annorlunda hela tiden och kanske acceptera att vi trivs i flock och att vi gillar att ha gemensamma nämnare 😉 samt försöka att inte känna en så stor köphets varje gång vi ser något vackert , eller avundsjuka när någon kan köpa det vi inte har råd med. Kunna känna en större tillfredställelse för det vi har och sluta titta på det vi inte har. Samt , kanske inte bara andas och leva inredning, renovering,ommöblering osv….( om man nu gör det ) …..utan kanske strunta i att köpa den där nya fina soffan man sett och vill ha och åka iväg på en resa i stället 🙂 Säkert bättre behållning och den gamla soffan kanske duger i några år till 😉
Detta rör ju kanske inteinrednings- bloggarna, jag vet inte hur ni skulle kunna förändra er, ni ska ju skriva om inredning 😉 jag tycker nog att ni är bra som ni är och att det är upp till oss läsare att filtrera, men det är ju endast min persoliga åsikt 😉
Jag är en inredningsnörd, har även jobbat med inredning i olika omgångar och i olika former, jag har inte en blogg ( men har haft två inredningsbloggar för några år sedan ) och bor inte längre i Sverige sedan många år tillbaka och här ( i Rom, i Italien ) så är det inte alls så här stort intresse runt inredning . På gott och ont 😉
Kram på dig och tack för en bra och intressant blogg <3
Monica i Rom
monica: Jätteintressanta tankar och jag håller med dig om mycket! Människan är nog ett flockdjur, och det är ju inte mindre värt än att vara individualist! Man får ju inte glömma att gemensamma preferenser också ofta är grunden till vänskap – min bästa barndomsvän och jag bondar med jämna mellanrum över loppisrundor där vi letar efter exakt samma saker! 🙂