Stockholm.

Stockholm i mitt hjärta. Illustration av Christian Geijer/KIT.

Stockholm är min stad. Jag brukar säga att jag är norrlänning. För det är jag, född i Sundsvall med föräldrar med rötterna i Ångermanland och Norrbotten. Men Stockholm är min hemstad sedan över 17 år tillbaka, och det har nog aldrig känts så tydligt som idag.

Jag har mitt kontor på Kammakargatan. En tvärgata till Drottninggatan. Från kontoret, nerför gågatan, över Kungsgatan och ner mot Sergels torg är en väg jag går varenda vecka. Särskilt på fredagar. Fast inte just idag.

Istället satt jag just den här fredagen på ett kafé några hundra meter därifrån och åt en sen lunch, då allt plötsligt hände på en gång. Telefonen började ringa. Polisbilar dånade förbi utanför fönstret. Nyhetsflashar. Ambulanssirener. Oroliga telefonsamtal och upprörda röster omkring mig.

Stockholm är min stad. Jag och tusentals andra kunde inte ta oss hem som vi brukade idag. Istället vandrade vi tillsammans längs innerstadsgator tömda på alla bilar, genom tysta parker, över broar, förbi stillastående genomfartsleder och beväpnade poliser för att ta oss hem. Det tog flera timmar. Sällan har en solig vårpromenad genom stan en fredagseftermiddag varit så känslosam. Varm i hjärtat av all hjälpsamhet, alla erbjudanden om sängplatser, ett varmt mål mat, en sängplats, en hämtning på förskolan, en skjuts, en utlånad cykel, en fika i väntan på en möjlighet att ta sig hem.

Men också. Så ledsen för alla människor vars liv för alltid förändrades idag. Som förlorade någon. Som nu lever i ovisshet över om någon de älskar kommer att klara sig. Som blev vittne till detta ofattbara och nu måste leva med minnena. Som skadades. Som miste livet.

Det var bara slumpen som gjorde att jag verkar ha klarat mig helt, trots att det var så hisnande nära. Mina nära och kära är vad jag vet i säkerhet, jag är hemma och har pussat sömniga barn i pyjamas godnatt. Vän efter vän markerar sig säkra. Vi klarade oss.

Men idag kom terrorn nära. För nära. Stockholm är min stad.