Den här gången ska det handla om ditt ansvar, mitt ansvar och någon annans ansvar.
Nyligen fick jag det intressanta blogginlägget Jävulskt trött på navelskådande klimatkamp av Hanna Lidström i min facebookfeed. Jag tycker att den är superintressant, och jag håller med om mycket i den. Som att det krävs ”tågräls och skatter och lagar och skit” för att faktiskt skapa ett mer hållbart samhälle. Helt enig om det, det går alldeles, alldeles för långsamt att förlita sig på människors välvilja och dåliga samvete. Inte en chans att vi når klimatmålen om vi inte samtidigt tvingar in oss bortskämda nutidsmänniskor i vettigare vanor.
Däremot håller jag inte med om själva ursprungstanken till blogginlägget. Det baserar sig på denna KIT-film om Anna och hennes försök att skapa ett zero waste-hushåll, en ambition som Hanna tycker är felriktad eftersom ”Det är lätt att misstänka att att klä in ett fritidsintresse i en rökridå av klimataktivism är en strategi för att lindra sitt eget dåliga samvete, eller framhäva sig själv som en underbar person.”
Alla de system som redan finns idag för att minska klimatpåverkan, som återvinningsstationer och pantmaskiner, bygger på att människor förstår varför de finns, tar sig tiden att använda dem och därmed tar sitt ansvar.
Så här tycker jag. Vi behöver absolut systemlösningar, lagar och lösningar som omfattar så många människor som möjligt. Det kommer som sagt inte att gå att förlita sig på att tillräckligt många ska tänka som Anna och själva ta ett megaansvar för sin klimatpåverkan.
Men – återigen. Varför slå ner på de som ändå försöker? Måste det ena utesluta det andra? Alla de system som redan finns idag för att minska klimatpåverkan, som återvinningsstationer och pantmaskiner, bygger på att människor förstår varför de finns, tar sig tiden att använda dem och därmed tar sitt ansvar. Få nya system fungerar friktionsfritt om det inte samtidigt sker en förändring på individnivå.
I väntan på lagarna, systemlösningarna och möjligheterna (när kommer de egentligen?) måste vi ju ändå börja ta ett individuellt ansvar också, tiden rinner iväg. Under mitt riksdagsbesök blev jag medveten om hur otroligt svårt det är att skapa förändring på riksnivå. Det innebär inte att vi inte ska försöka, men varför inte också börja gräva där man står (och där det är lättare att påverka)?
Foto: Ryoji Iwata
Hanna skriver att ”Jag har svårt att tro att alla ska sitta i köket och röra runt i sina hemmabygda (sic) komposter är ett effektivare sätt att lösa klimatkrisen på än att försöka organisera kompostering i sin bostadsrättsförening eller kommun.” Och det har hon förstås rätt i, det är klart att kommunal kompostering är ett snabbare sätt att skapa förändring. Varje person som orkar ta engagemanget vidare utanför hemmets fyra väggar gör skillnad i en större skala än vi någonsin klarar av att fixa på hemmaplan.
Men – alla har inte möjlighet att dra ett sånt megalass vid sidan om familj, arbete och livet. Är det inte att sätta ännu högre krav på individen, att säga ”du får ta ansvar, men det är bara om du tar ansvar för både dig, familjen, grannarna och kommunen som det räknas”?
Dessutom kan de stora, samhällsomfattande systemlösningarna bara påverka koldioxidutsläppen till en viss nivå. (Om man inte inför total klimatdiktatur och förbjuder all oekologisk mat, lagstadgar antalet plagg och prylar vi får köpa per år, tvingar alla att åka kommunalt och så vidare – och det är nog inte realistiskt att tro att världens demokratier skulle finna sig i det.)
Det finns flera olika sätt att räkna hur mycket vi svenskar släpper ut, och det är inte helt okomplicerat att räkna på den genomsnittliga svenskens klimatpåverkan. En siffra jag hörde från en intervjuperson så sent som för ett par veckor sedan angav av varje svensk släpper ut 8–14 ton koldioxid per år. Av dem är bara 2 ton genererade av samhället och svåra att påverka på individnivå, det vill säga vägbyggen, sjukvård, skolor och så vidare. (Redan där är vi alltså uppe i målsättningen på max 2 ton per person och år …)
Att flytta ansvaret helt från individ till samhälle funkar liksom inte, det krävs både och.
Resten är det vi som genererar genom våra val av mat, uppvärmning, transporter och konsumtion. Så att flytta ansvaret helt från individ till samhälle funkar liksom inte, det krävs både och. Vi måste lagstadga bort det som är riktigt dåligt för miljön, lagstadga möjligheter för det som är bättre för miljön och sedan motivera individerna att förändra sina vanor on top of that.
Och då tycker jag att förebilder som Anna, som både tar ett personligt ansvar genom att krympa sin och familjens klimatpåverkan och dessutom bloggar och ställer upp på intervjuer för att just motivera, inspirera, informera och intressera oss andra att också dra vårt strå till stacken behövs.
Vad tycker du?
Vill du läsa mer? Här är några lästips!
Om man gör lite rätt får man inte göra fel alls.
Om att få ångest, inte inspiration, av texter om hållbarhet.
(Alla mina reflektionsinlägg hittar du här!)
Har du några bra tips på lunch/dinner/efterätt vad man kan fira sin födelsedag, ngt speciellt och litet, speciellt med mysig stämning.
Hej Katja, menar du en restaurang? I Stockholm?
Vilken inspirerande film av Anna, stor tummen upp för den! Några saker som slår mig när jag läser Hannas text: vad är ”systemet” om inte individerna som lever i det och som systemet ska tjäna? Och betyder inte det att om majoriteten av individerna efterfrågar produkter och tjänster som är miljöanpassade och hållbara kommer systemet att anpassa sig (av den enkla anledningen att det drivs av ekonomisk tillväxt). Förändring börjar alltså hos individen i systemet, och ju fler som antar nya beteenden och konsumtionsmönster ju snabbare kommer de större förändringarna att ske! Så jag säger Heja er som vill undervisa, underhålla och inspirera<3
Ja precis – om ingen visar på en vilja att förändras så blir det oändligt mycket svårare att skapa nya system för saker. Konsumentmakt kan flytta berg, så varför inte utnyttja den!
Någonting är bättre än ingenting tycker jag. Däremot har jag märkt lite konstiga resonemang hos bekantskaper som ”jag har inte köpt kläder på en månad så nu kan jag unna mig en resa till Thailand”. Hallå? Man måste dra ner på både och. Inte belöna den ena miljöåtgärden med en miljövidrighet.
Verkligen! Annars får ju åtgärderna ingen effekt alls.
Bra skrivet! Såhär säger min man hela tiden: det måste vara billigast att göra rätt: dvs köpa eko, åka kollektivt mm, så lagstiftning behövs. MEN – alla bidrag ska välkomnas med öppna armar och inte tas som exempel på att en inte gör tillräckligt! Och det är väl en av drivkrafterna med att leva hållbart – att döva sitt dåliga samvete för hur en har agerat tidigare? I alla fall är det så för mig…
Precis så! Massor av subventioner som gör att de miljövänliga alternativen blir mer prisvänliga (och det kan bekostas genom att de sämsta alternativen blir dyrare om de inte kan förbjudas helt), men därtill måste det förstås vara toppen med ALLT man gör för miljön. Många bäckar små gör ju faktiskt skillnad – det inser man ju om man tänker åt andra hållet. Tänk om alla svenskar skulle slänga en enda plastmugg i naturen varje dag – 10 miljoner plastmuggar per DAG. Många muggar små blir ett plasthav!
Anna har inspirerat mig väldigt mycket, och gör…Nu har jag inte läst vad denna Hanna har skrivit.. men som sagt inspirationen jag får av Anna gör att jag gör mer nu än vad jag gjorde innan jag började läsa hennes blogg….och nu läser jag boken Zero Waste, och den pratat jag om till höger och vänster…så blir fler inspirerade och börjar tänka efter… och många bäckar små heter det ju…
Pingback:Hanna Lidström! Det är sådana som du som gör att det finns sådana som jag. – Annas kemtvätt
Riktigt bra replik!
Alla initiativ behövs, ingen kan göra allt själv eller förväntas dra hela lasset, vi måste alla hjälpas åt för att komma någon vart!
Kan dock inte hjälpa att jag känner ett litet mått av medhåll i Hannas text, det ÄR lätt att tro att jag gjort tillräckligt med min återvinning, ekomat och miljötänk. Men en gillatumme på facebook och ett inlägg i en miniblogg kanske ändå inte raserar några murar och räddar någon planet? Att inte bli bekväm för att man gjort något alls utan att fortsätta kampen tänker jag är en poäng! Om detta var Hannas poäng hade hon dock tjänat på att göra den mycket mer peppande och uppmuntrande istället för att skriva ner någon annans uppenbart goda initiativ.
Ja, men precis så! Självklart ska man aldrig tro att det lilla man gör räcker (eller ännu värre – kompenserar så att man kan miljöbova ännu mer på något annat plan), men jag tror verkligen på engagemang, inspiration och uppmuntran i den här frågan istället för att klaga på varandra. Bara en sån sak som att väldigt många miljöåtgärder, som att odla själv, cykla/åka kommunalt och att köpa secondhand, faktiskt blir en rejäl besparing ekonomiskt är ju en perfekt morot även för många som inte är så intresserade av miljöfrågan.