Ni vet ju hur mycket jag älskar att få gå bakom kulisserna hos ett företag, att få se hur tillverkning går till och hur mycket mänsklig handpåläggning som en produkt vi ser i butik faktiskt kräver. Tidigare har jag till exempel besökt Tisca och Gense – och lärt mig massor!
Alla foton: Maria Soxbo/Husligheter
Häromdagen var det dags att få besöka ett företag jag verkligen gillat länge – Iris Hantverk. Tillsammans med Helena, Anna María och Åsa besökte jag dem i Enskede och fick både se och prova på att binda en borste. Det fantastiska med Iris Hantverks tillverkning är att alla borstbindarna har någon form av synnedsättning, och så har det alltid varit – på väggarna fanns diplom från De Blindas Förening daterade tillbaka till slutet av 1800-talet!
Vi fick träffa Sara och Richard som driver Iris Hantverk, och sedan fick vi en snabbkurs i borstbinderi av Åke, som är klippan i borstbinderiet. Han är helt blind, och gör alltså allt sitt arbete utan hjälp av synen. Efter att ha testat att binda en borste kan jag bara säga ”hatten av, Åke”. Det är svårare än man kan tro! Här ovan ser ni Åkes arbetsstation, med en gammal maskin från 1950-talet laddad med hästtagel som ska bli bakpenslar.
Åkes flinka fingrar gör en hel pensel klar på bara någon minut. Fingertoppskänsla och greppstyrka i världsklass. Det tog liiiite längre för oss rookies, kan man säga. Man använder en tunn virknål som fiskar in metalltråden genom hålen i skaftet. Minsta lilla fnurra på tråden gör att den går av, så det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Anna María fick testa först, guidad av Åke. Så fantastiskt att han inte bara kunde lära ut hantverket till oss, han kunde också direkt avgöra om och vad vi gjort fel bara genom att känna på borsten.
Sen blev det min tur. Lite lättare att gå som nummer två, eftersom jag tjuvkikade när Anna María fick göra sin borste också. Men att det krävs många års arbete för att ha samma flyt i arbetet som Åke är lätt att förstå.
En perfekt avvägd mängd tagel ska ner i alla hålen i borstens kortände, och förankras ordentligt med metalltråden.
När borsten är klar ska borststråna jämnas till så de blir lika långa. Då används ett sånt här skjutmått för att ställa in längden.
Sen kapas borststråna till rätt längd i den här maskinen. Här är det Helena som ger sin borste en sista finputsning.
Och så här ser borsten ut när den är klar! Att man ser tråden är också beviset på att den är handgjord. I en maskingjord borste skjuts borsten in i hålen och limmas fast, vilket förstås gör att det går att rycka loss enskilda strån. En handgjord borste är betydligt mer robust (och har en helt annan känsla).
Iris Hantverks skickliga borstbindare gör en hel mängd olika typer av borstar, och med olika material. Totalt är det långt över 100 modeller.
En annan variant på borste, och buntar med tagel. Taglet är inte svenskt, det finns ingen som tar tillvara på tagel från svenska hästar, utan det köps in från bland annat Mongoliet. Men tillverkningen sker alltså i Stockholm, och träet i borstarna är svenskt.
Otroligt mysig dag, och en fin känsla att få med sig en borste hem som man själv bundit. Nu ryker min gamla brödpensel i plast, den har fått en mycket finare ersättare.
Tack Iris Hantverk för att vi fick komma och se hur allt går till!
Oj vilket fantastiskt hantverk!
Visst är det! =)