En resa i tid och rum tillsammans med Falu Rödfärg

Mitt roliga samarbete med Falu Rödfärg rullar vidare, och i tisdags tog jag tåget till Falun för att besöka Falu Gruva och se hur färgen faktiskt blir till. Så enormt intressant besök, som jag förstås vill ta med er på via bloggen! Det här blir nog nästan rekord i bilder för ett enskilt blogginlägg, tror jag …

Alla foton: Maria Soxbo/Husligheter

På bilden ovan ser ni bocken Kåre, eller åtminstone en symbol för honom. Han betade i skogarna i Dalarna på vikingatiden, och när han kom hem till gården på kvällen en dag så var hornen alldeles röda. Bonden som ägde honom blev nyfiken och följde efter honom nästa dag, och upptäckte att jorden på en viss plats var alldeles röd. Det blev starten för Falu Gruva.

Idag besöker omkring 250 000 människor gruvområdet varje år, varav 50 000 går ner i gruvan. Bredvid ligger Falu Rödfärg, här ser ni kontorsbyggnaden (!) i förgrunden och den illröda lilla färgfabriken i bakgrunden. Allt omgivet av prunkande syrener – ett ganska ovanligt fabriksområde, eller vad säger ni?

Vi började med en rundtur i gruvan, med underbara guiden Ulla som svarade på tusen frågor med en ängels tålamod. Här är besöksentrén till gruvan, och alla de mystiska symbolerna ovanför porten (varav ni säkert känner igen ett par) står för alla de olika malmer som brutits i gruvan. Koppar förstås, men också bly, zink, guld och silver till exempel. Symbolen längst till höger står för rödfärgen!

På väg ner i gruvan möttes vi av den här vyn. Gruvan var otroligt aktiv på 1600-talet, över 800 man arbetade i den varje dag och Falun stod för 70% av Europas kopparproduktion. Bland annat fick slottet Versailles ett koppartak härifrån! Men 1687 hände det som inte får hända – gruvan rasade in och Stora Stöten, den enorma gropen på bilden, uppstod. Dagbrottet är 100 meter djupt, och i botten finns ytterligare 95 meter av rasmassor. Då kan man förstå hur enorm gruvan var!

Hur gick det för de 800 gruvarbetarna då? Jo, tänk – raset skedde på midsommarafton, så gruvan var faktiskt helt tom.

Det är förstås bara en liten bit av gruvan som är öppen för allmänheten, det skulle vara för krångligt att hålla flera mil av gångar säkra för turister. Men det är en spännande tur under jord, man får böja sig ordentligt här och var för att komma fram i gångarna (att det en gång i tiden gick hästar där är svårt att förstå). Och guiden Ulla släckte vid ett tillfälle ljuset för att vi skulle få en känsla för hur det var att vara gruvarbetare för flera hundra år sen – och tappa facklan. Kompaktare mörker har jag aldrig upplevt.

Många delar av gruvan är uppbyggda av trä. En femtedel av hela Dalarnas skog gick åt för att bygga trappor, gångar, stötta tak, snickra ihop facklor och så vidare. Som ni ser på trappan ovan bär många av trätrapporna spår av enormt slitage förstås, men faktum är att träet fortfarande är friskt flera hundra år senare. Det beror på att vattnet i den fuktiga gruvan innehåller höga halter av järnvitriol, ni vet det där som man kan måla obehandlade träfasader med så att de grånar snyggt istället för att gulna? Det är ett väldigt effektivt konserveringsmedel – så effektivt att julgranen från ifjol fortfarande står grön och grann i en av gångarna. Så effektivt att en gruvarbetare som omkom i gruvan på 1600-talet såg ut att ha dött samma dag när han till slut hittades – 40 år senare.

Det här gula är egentligen grunden till rödfärgen kan man säga. Sedan skapas den röda färgen genom att man bränner stendammet i höga temperaturer. Så varför behöll man inte färgen gul? Helt enkelt för att den inte är stabil nog innan den bränns. Gulmålade väggar blev flammiga med tiden.

Det finaste med Falu Rödfärg är att det egentligen är återbruk av bästa sort. När man fortfarande bröt malm i gruvan så fick de allra yngsta arbetarna, de som var omkring tolv år, inte gå ner i gruvan. Istället satt de uppe på marknivå och sorterade stenarna. De som innehöll mycket malm lades i en hög, de som inte var värda så mycket lades i en annan. Såna här enorma slagghögar finns på flera håll på gruvområdet, och är alltså egentligen ”skräp”. Men på alla brottsytorna på stenarna bildas ett fint ”damm”, som har så mycket färgpigment att det är perfekt att koka färg på!

Att koka Falu Rödfärg är en process som görs i cykler under året, man anpassar sig till årstiderna helt enkelt. Från november till april ungefär görs förarbetet. Man tar in stenar från slagghögen, spolar av dammet från dem och lägger tillbaka de största stenarna i en annan hög. Tjugo år senare är de redo att sköljas av igen!

Sedan sorteras stenarna, gruset och dammet i en lång process i det här huset, tills man har det man behöver – ett gult vatten uppblandat med enormt finkornigt pigment. Det leds sedan in i ett annat hus, där det sedimenteras. Vattnet försvinner, kvar är bara färgpigmentet. Så här års däremot görs inget av det arbetet, så den här delen av fabriken står tom.

Pigmentet tas sedan in i bränneriet, där det leds genom ugnen som syns till höger i bild (det tjocka röret). Här hettas pigmentet upp till den röda färgen. Och ja, hela fabrikslokalen är pudrad med rött pigment. Otroligt fascinerande, och snyggt! Jag gick loss helt med kameran:

Taket (i en udda vinkel) är helt vanlig, metallfärgad plåt, men under årens lopp har den blivit faluröd.

Allt, allt, allt är lika rött – till och med slangarna.

Visst är det vackert på något vis?

När pigmentet är färdigbränt måste det nyans-kontrolleras. Man mortlar pulvret så fint som möjligt, och gör sedan en ”skål” i pulverhögarna så man får en slät yta att jämföra mot. Det krävs erfarenhet för att avgöra om nyansen är den rätta …

Sen kokas själva färgen, och den består av färgpigment, vatten, järnvitriol, linolja och vetemjöl (!) precis som den alltid har gjort. Eftersom moderna tider kräver det har man också tillsatt lite tencider (för hållbarheten) och biocider (för att förhindra att färgen möglar i burkarna, numera är det ju inte säkert att vi målar direkt som man gjorde när man köpte färg från byns egen färgkokare). Den här roboten hjälper till, men det händer att han stjälper också. Splattret på väggarna är från en dag när han ballade ur lite och kastade omkring 200 liter färg på väggarna innan någon fick stopp på honom …

Alla färgkok målas på provbitar som en sista kontroll, och här skymtar också Faluröd Svart. Falu Rödfärg, originalet som är en slamfärg, finns bara i fyra nyanser. Ljusröd, Röd, Svart och Grå. Sen har Falu Rödfärg också tagit fram en mer traditionell fasadfärg och en knut- och foderfärg som finns i fler nyanser (framtagna tillsammans med en byggnadsvårdsexpert på Skansen).

Sen hälls färgen upp i burkar, med lite olika budskap på locken. Är inte detta otroligt häftigt ändå? Varje år lämnar två miljoner färg Falu Rödfärgs fabrik. Trots det, och trots att Falu Gruva lade ner all verksamhet 1992, så räcker pigmentet i alla slagghögar till de närmaste 100 årens färgproduktion. Magiskt, eller hur?

Janne på Falu Rödfärg som visade mig runt berättade att någon en gång sagt ”När du rör i en burk Falu Rödfärg, rör du i den svenska folksjälen”. Visst är det fint? Och sant – vem har inte en relation till den faluröda färgen som finns på så många svenska torp? Det var dock inte där den hamnade först, den allra första (bevisade) beställningen av rödfärgspigment gjorde kung Johan III år 1573. Han ville måla slottets trätak rött för att efterlikna Europas alla lyxiga koppartak.

Jag är inte uppvuxen i ett falurött hus själv, men för mig doftar den klarröda färgen ändå sommarlov, jordgubbstårta, barndomsidyll och fina traditioner. Sen tycker jag också att det är otroligt häftigt att Falu Rödfärg inte fastnat i det förgångna, utan fortsätter att utvecklas och hamna i nya sammanhang. Kommer ni till exempel ihåg ”drömhuset” som Hemnet lanserade år 2015, där man hade kokat ner alla sökningar på Hemnet till det optimala boendet? Falurött, förstås – men i väldigt modern stil!

Den här vackra stenen hittade jag på golvet inne i gruvans restaurang Geschwornergården, en otroligt snygg och modern byggnad som målats faluröd. Strax utanför området ligger också ett nybyggt Coop, som även det är byggt med träpanel – för att inte strida mot områdets världsarvsklassning. Och panelen är förstås röd!

Jag njöt varje sekund av det här besöket, och rekommenderar varmt både att måla med färgen och att besöka gruvområdet. Så mycket svensk historia och kulturhistoria som finns samlat här! Så fint också att Falu Rödfärg de senaste åtta åren tagit hem all produktion och numera görs alltså färgen från ax till limpa inom ett par hundra meter. (Förr fick färghandlarna köpa pigment och blanda sin egen färg, vilket gjorde att vi fick helt olika färg om vi köpte den i Stockholm eller Göteborg. Numera är det bara färg från Falu Rödfärg som får kallas så.)

Tack för en magisk dag, Falun!

Translation: I spent the day in Falun and Falu Rödfärg, and learnt a lot about Swedish history as well as paintmaking.