Om vatten, fred och annat vi tar för givet

Stora delar av världen har blivit helt obeboelig. Antalet väpnade konflikter är rekordhögt, och andelen människor som saknar rent dricksvatten eskalerar. 3,5 miljarder människor är på flykt världen över, och media fylls med artiklar om enorma flyktingläger och kaos vid gränskontroller.

En riktigt deppig framtidsdystopi som slår publikrekord på sommarens biografer? Nej, tyvärr inte. Detta är ett tänkbart verklighetsscenario på vår egen planet om 50 år. Då är mina barn 58 år. Jag är 94, och förhoppningsvis en relativt pigg mormor och farmor. Och omkring mitt framtida, åldrade jag och min lilla familj kan alltså 3,5 miljarder människor vara på flykt.

Det svartnar lite för ögonen när jag tänker på det. Och nu blev det här inte den peppigaste inledningen på ett blogginlägg någonsin, men snälla – läs vidare. Det här är viktigt.

En skvätt alldeles rent, klart vatten. En självklarhet för mig, men verkligen inte för alla. Alla foton: Maria Soxbo

Ibland känns det som att vi mest pratar om små utsatta områden långt bort när vi snackar klimatförändringar. Maldiverna. Tuvalu. Kiribati. Paradisiska öriken som ligger så lågt att havet riskerar att sluka dem. För oss som bor långt därifrån kanske det främst känns sorgligt att drömresmålens dagar är räknade, men dessa vita stränder och turkosa vatten är ju också människors hem – sen generationer tillbaka. Släktsagor kommer att ta en brutal vändning, när hela befolkningar måste emigrera till tryggare trakter.

Ett poddavsnitt som kändes att göra.

Men klimatflykt är också så mycket mer än att ens hemtrakt bokstavligen sjunker i havet. Klimatflykt kan vara en flykt från ett klimatrelaterat krig (Syrienkonflikten föregicks av en fem år lång torka som var den värsta på flera hundra år), från en naturkatastrof (orkaner och andra extremväder blir vanligare och svårare att förutse när klimatet förändras) eller från svält (för att skördarna slår fel när klimatet blir mycket varmare eller blötare).

Vi får sällan hela bilden presenterad för oss, men redan idag flyr många miljoner människor på grund av klimatkrisen. År 2050 beräknas antalet klimatflyktingar ligga någonstans mellan 250 miljoner och en miljard. Och om 50 år … ja.

Den fina illustrationen är gjord av Munira Yussuf, som skapat bilder som representerar organisationen Diakonias olika fokusområden. Naturkatastrofer och klimatfrågor är förstås ett av dem.

Det här försöker jag och Emma hantera i senaste avsnittet av Plan B-podden – Behövande, bekymmer & beredskap. Och där lyfter vi inte bara vårt eget ansvar som välfärdsnation som länge tullat på framtida resurser, utan tar också hem tanken på flykt till länder som Sverige.

För även om fattiga länder ofta drabbas först och värst av klimatförändringarna, så känner förstås klimatet varken av landsgränser eller inkomstnivåer. Bland de länder som räknas som mest sårbara finns till exempel också Japan och Tyskland, två rika välfärdsnationer. Australien förväntas drabbas hårt, Kanada är ett av de länder där förändringarna sker fortast just nu och i USA har de första klimatflyktingarna redan uppstått.

En droppe vatten efter nattens regn. Obetydlig för mig, livsviktig för någon annan.

Sverige då? Jo, i Sverige har uppvärmningen faktiskt redan spräckt Parismålen med råge. Medan världen som helhet ligger på 1,2 grader så har vi i Sverige redan nått 3,3 (!) grader. Rätt tur att vi hade det svalt som utgångsläge, visst?

Och här finns två scenarion. Vi fortsätter att värmas upp precis som övriga planeten med allt vad det innebär, eller så brakar vår centralvärme – Golfströmmen – ihop av påfrestningen och stannar. Då sjunker istället temperaturen med 5–10 grader här, och som jämförelse skiljer det bara 6 grader mellan nutid och den senaste istiden. En avstängd Golfström skulle innebära vintrar med -50 grader. Inte så mysigt, nej. Men frågan är vart vi skulle fly?

Ett poddavsnitt om klimatflykt och vad det egentligen innebär.

Förhoppningsvis rider Golfströmmen ut detta kaos, men konsekvenser lär vi märka ändå. Jag tror kanske inte att de höginkomsttagare som har råd med idylliska sommarhus i Falsterbo kommer att vilja kalla sig klimatflyktingar, men om inte de planerade skyddsvallarna gör sitt jobb så kommer de inte att kunna bo kvar på sikt. Klimatet skiter högaktningsfullt i vem som har hög status och mycket pengar eller ej.

Sverige är inte immunt. Och ju snabbare vi inser det, desto enklare blir det förhoppningsvis att se vår roll i det här. Både vårt ansvar i klimatkrisen, och vårt ansvar att hjälpa de som drabbas hårdare än oss själva av den.

En annan av Munira Yussufs bilder – och denna representerar människor på flykt.

I podden brukar vi försöka presentera dagens problem, och sedan skapa en vision av hur lösningar kan leda oss till ett bättre samhälle i morgon. Beskriva Plan B-livet, där vettigare normer styr och där vi både mår bättre och lever inom gränserna för en planet.

I det här avsnittet blev det svårt, eftersom den enda tänkbara lösningen faktiskt är att vända klimatkrisen. Gör vi inte det får vi istället förbereda oss för ett massivt flyktingmottagande på sikt. Det känns som att det förstnämnda är vettigare, på alla sätt och vis.

Tänk om jag var beroende av en glaciär för att fylla den här kannan? Och tänk om den glaciären sedan tynade bort?

Det vi kan göra här och nu, vid sidan om att engagera oss i klimatfrågan och kräva att politikerna tar ansvar, är att stötta organisationer som redan idag hjälper människor på flykt eller arbetar förebyggande för att människor ska kunna bo kvar. Fantastiska Diakonia som vi samarbetat med i podden gör precis det, genom till exempel ett växthusprojekt för att hjälpa människor i torra Somalia att odla mat eller ett vattenprojekt för se till att människor i Peru som drabbas av vattenbrist när glaciärerna smälter får lära sig gamla tekniker för att ta vara på vatten.

Jag är så stolt och glad över att få samarbeta med en så viktig och vettig organisation, och numera är jag själv månadsgivare för att bidra till att de kan jobba ännu mer förebyggande. Kanske vill ni som läser också hjälpa till? Här kan ni bli månadsgivare (supersmidigt att signa upp sig för valfritt belopp från 50 kronor och uppåt), och vill ni hellre swisha en engångsslant kan ni göra det till 90 33 044.

I podden kan ni höra fler röster än våra prata om klimatflykt och katastrofer.

Lyssna gärna på podden också förstås! Förutom Helena Lind från Diakonia så har vi också pratat med fantastiska Shora Esmailian, författare till boken Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld. Det hon har att säga borde alla höra.

Tack för att ni lyssnat på podden också! Vi har gjort totalt 12 avsnitt den här säsongen, och nu blir det ett litet sommaruppehåll – men, vi har faktiskt spelat in ett litet gäng kortare bonusavsnitt som släpps med jämna mellanrum hela sommaren. Håll utkik!

Och ta vara på vattnet, hörni. Även i Sverige har vi problem med lågt grundvatten och torka heta somrar. Bara för att vi har tillgång till rinnande vatten ska vi inte slösa med vår allra viktigaste resurs. Inget vatten gick till spillo när jag fotade – allt vatten på bilderna dracks upp, lagades mat med eller gjorde nytta hos blommor.