Igår hängde jag traditionsenligt på Antikmässan, som sedan säkert femton år är ett av mina personliga vårtecken. Det var lika mysigt som vanligt, men jag insåg också att jag blir en allt mer kräsen konsument för varje dag som går.
Det fanns MÄNGDER med underbara ting, möbler och prylar där (kika på min instagram i stories-mappen Antikmässan!), men med ett enda undantag bestämde jag mig för att allt fick förbli tittgodis. Jag känner allt mer att jag inte behöver äga en massa saker, jag kan njuta av och uppskatta dem ändå. För att jag ska slå till måste det vara något som verkligen träffar mig i hjärtat. Och det gjorde ett enda föremål.
Foto: Maria Soxbo
En målning av svenske konstnären Edmund Bade från 1948. Jag såg den på långt håll, gick närmare, fick höra mer om den och dess upphovsmakare, funderade lite till, återvände och så blev den min. Kanske bidrog det att jag precis hade tittat på en annan tavla som föreställde en manlig konstnär som avbildade en poserande kvinna. Med den i färskt minne blev det så skönt att se en avporträtterad kvinna som själv skapade något, istället för att passivt bli avbildad (och då var ändå den andra tavlan också väldigt vacker).
Edmund Bade var gift med Ingrid Lovisa Hagström Bade, som också var konstnär – så det är ju högst troligt att tavlan föreställer henne. Hon gick Tekniska skolan i Stockholm (numera Konstfack) 1924–1930 och var bland annat illustratör och kostymformgivare. Och kanske också skulptör då? 1948 borde hon ha varit 40 år, och det känns ju som att det stämmer med kvinnan på tavlan.
Nu ska denna talangfulla 1940-talskvinna i sin tur få inspirera mig, och jag hade ju faktiskt en oljemålning på min loppislista inför mässan. Dock är denna nog för stor för köket (och inte ett stilleben), så den ska få hänga någon annanstans. Så glad över mitt fynd!
