När jag flyttade till Stockholm från södra Norrland fick jag snabbt lära mig att i huvudstaden skulle en inte bara göra karriär. En skulle göra TVÅ karriärer. På jobbet, och på bostadsmarknaden. Mitt utgångsläge för denna andra karriär? Inte optimal. Jag hade noll kontakter i stan, noll år i den bostadskö där många stått i decennier och om inte noll så rätt skralt med pengar på kontot. Jag och sambon löste vårt första boende genom att hyra en risigt planerad och rätt sliten lägenhet tio minuters bussresa utanför Södertälje. Vi pendlade i över en timme till jobbet varje dag och insåg nog båda att det skulle bli tufft att ens nå nedersta pinnen på den där karriärstegen.
För första gången sedan jag flyttade hemifrån håller jag inte ögonen ständigt öppna efter nästa bostad. Jag är … nöjd. Får en ens säga så i det här landet?
Men de hade ju inte fel, alla de som sa att även vi skulle börja klättra förr eller senare. Snart tjugo år och många lånade kronor efter att vi fick nycklarna till den där kantstötta Södertälje-läggan har vi betat av ett antal andrahandslägenheter, en bostadsrätt och till och med en första villa för att till slut hitta hem. Ett litet, skevt och anspråkslöst 1930-talshus utanför stan, med bergsknalle på baksidan och en sjö i slutet av gatan. Detta är vårt hem sedan fem år tillbaka, och för första gången sedan jag flyttade hemifrån håller jag inte ögonen ständigt öppna efter nästa bostad. Jag är … nöjd. Får en ens säga så i det här landet?
Inte hos mig (för så tjusiga pardörrar har vi inte), men i övrigt ganska likt. Men det är ju en bostad – ett skal – inte ett hem. Foto: Philipp Berndt/Unsplash
Trots att vårt lilla hus ständigt överraskar oss med krav på åtgärder av typen ”dränera om mig, tack”, ”öh, det regnar in här borta” eller ”ni vet att min varmvattenberedare sjunger på sista versen, va?” så är jag alltså NÖJD. Jag kommer hem, svänger in i vår ytterst blygsamma men insynsskyddade trädgård, öppnar den repiga dörren till vår ständigt råstökiga hall och tänker ”jag är hemma!”. Den känslan är svår att marknadsföra i en bostadsannons, men när den uppstår – då känner en igen den även om en aldrig känt den tidigare.
Vi borde se oss om i våra hem och uppskatta det vi har lite oftare, istället för att jämföra och leta fel. Det är svårt när allt i samhället hintar om att vi borde sikta högre, men det går.
När jag fortfarande var en Hemnet-knarkare av rang, ständigt på jakt efter nästa potentiella bostadsfix, så föreställde jag mig bostadskarriärstegen som oändligt lång med något slags överjordiskt drömhem på toppen. En paradvåning, en herrgård med snickarglädje, allé och utsikt över en sjö eller ett arkitektritat nybygge värdigt ett designmagasin kanske. Så blev det inte, det visade sig att jag blev nöjd med otroligt mycket mindre än så. Jag vet att vi är lyckligt lottade som ens har råd att äga vår egen bostad förstås. Men jag är också glatt överraskad över hur fint, tryggt och rätt det känns att inte ständigt sträva efter något större, nyare och mer exklusivt.
En gammal bild hemifrån oss. HEMMA. Foto: Maria Soxbo
Känslan av att vara nöjd har blivit en bristvara i vårt moderna samhälle. Jag känner den kring min bostad, men saknar den på många andra områden. Jag har landat i att det är en träningssak, och en känsla en måste underhålla för att behålla – lite som kondition. Vi borde se oss om i våra hem och uppskatta det vi har lite oftare, istället för att jämföra och leta fel. Det är svårt när allt i samhället hintar om att vi borde sikta högre, men det går. Jag lovar. För vad mer kan en begära än att faktiskt ha en dörr att stänga om sig?
Den här texten är ett utdrag ur min, Emmas och Johannas bok Gör skillnad: Från klimatångest till handlingskraft, där vi skrivit ett antal personliga texter om vår egen resa. Jag fick bostadskapitlet, och flera av de här insikterna kom liksom till mig medan jag jobbade med texten. Nu tänker jag på det väldigt ofta, och har en väldigt mycket mer förlåtande blick på mitt hem. Sovrumsgolvet är repigt och gulnat som tusan och skulle nog behöva slipas, men so what? Vi har en liten reva i innertaket i vardagsrummet, men hallå – den dör ingen av. Och så vidare.
Hur går det för er, lyckas ni se er omkring och känna er tillfreds och nöjda med era hem?
Verkligen tänkvärt. Jag är eller känner mig så träffad. Vet ju att jag inte ska jämföra eller försöka överträffa men ändå. Känner mig ständigt på jakt efter något och är aldrig nöjd. Tack för påminnelsen. Ska träna på det, att vara nöjd alltså. Kram Pia
Tack för att du läste!
Intressanta reflektioner som alltid! Jag kan både hålla med och inte. Självklart är det negativt att gå omkring och känna sig missnöjd och stressad över saker som borde fixas eller tas tag i eller känna pressen att förändra och förnya för sakens skull, på ett konsumtionshetsigt sätt. Där tror jag grundtrygghet, hållbara val från början och lite ’good enough’ hjälper en bra. Å andra sidan, när det gäller drömmar och inspiration kopplat till estetik har jag svårt att se mig själv stanna upp och vara nöjd på sättet som innebär att jag inte får förfina, vårda och utveckla det jag har. Kommer nog därför fortsätta måla om, klä om slitna dynor och slipa trägolven vid behov, på ett så hållbart sätt jag kan såklart, då det ger mig sån njutning. Mvh en inredningsnörd som gärna vill agera hållbart och hitta balansen i tillvaron
Oj, inser att min kommentar kan tolkas som kritisk och det var inte alls meningen, är ett stort fan av din blogg och dina kloka, välformulerade texter! Försökte bara beskriva mitt dilemma i frågan om att sluta sträva och istället känna sig nöjd med det en har (något jag kommit en bit med men absolut behöver öva mer på) och ändå hantera och på något sätt stilla suget efter inspiration och skaparlusten? Tack för en grymt bra blogg!
Haha, ingen fara! Jag håller ju med, och det är klart att det är få som nöjer sig för livet så att säga. Jag tänker att det kanske också handlar om att bara sänka takten? Inte måla om varje år, utan vart femte. Inte byta ut soffan förrän den är nedsutten och obekväm. Inte byta ut för att byta ut, utan för att verkligen förbättra. Agera fristående från trender eller vad andra gör, och tapetsera om för att man äntligen hittat den vackraste tapet man sett – eller för att barnet gått loss med tuschpenna på väggen … Och så vidare. Lite mer eftertanke, lite mer omvårdnad, lite mindre slitochsläng och ängslighet. Jag vet inte exakt var gränserna går och det ena övergår i det andra, men typ så?