Det är inte alla förunnat att kunna kalla sig ”ägare”. Det finns miljoner människor i världen som i princip inte äger någonting. Antingen på grund av fattigdom eller andra systemfel som rasism, diskriminering, förtryck eller ojämställdhet.
I vår del av världen däremot är det fullkomligt självklart för de allra flesta att äga saker. Många saker. Visst, vissa saker anser vi att vi äger fast det egentligen inte stämmer (hej högt belånad bostadsrätt) – men på det stora hela är normen att äga. Äga en bil som står parkerad 97% av tiden. Äga fler klädesplagg än kroppen hinner bära. Äga en borr som bara kommer att användas 18 minuter under hela sin livstid. Äga skridskor som används max en gång om året, äga den senaste smartphonemodellen bara för att den finns, äga sommarstuga som står tom 47 veckor om året.
Jag är som alla andra ett barn av min tid, och tycker om att omge mig med saker jag uppskattar. Jag gillar att ha en trave stickade tröjor i olika färger att välja mellan när vintern gör ovälkommen comeback, även om det säkerligen skulle räcka med en. Jag gillar att strössla vardagsrummet med ljuslyktor, ljusstakar och andra ting som inte egentligen behövs och jag gillar att äga fler tekoppar än jag har händer att hålla dem med.
Hur stor affisch skulle du behöva?
Men jag gillar också tanken på att inte äga. Jag sålde av hela min skivsamling så fort det stod klart att Spotify tillät mig att spela alla mina skivor när jag ville, var jag ville. Samma med alla dvd-filmer jag samlat på mig – varför ska de ta upp plats i mitt hem när de finns tillgängliga i diverse streamingtjänster? Jag älskar att Hygglo låter mig hyra en slipmaskin av en granne så jag slipper köpa en. Jag drömmer fortfarande om en lånegarderob med festkläder att dela med mina vänner så att jag kan bära något jag aldrig burit förut utan att samtidigt gynna den smutsiga modeindustrin. Och det finns något alldeles magiskt med konceptet Airbnb som jag känner att jag utforskat alldeles för lite.
Så, hur ska man navigera mellan lusten att äga och lättnaden att slippa?
Jag har landat i att det för mig handlar om vad jag är villig att ta personligt ansvar för. Om jag nu envisas med att vilja äga en borr (fast jag egentligen bara behöver ett hål någon gång då och då) – då ska jag vara villig att ta ansvar för den. Se till att den förvaras rätt, underhålls, repareras om den går sönder, får ett så långt liv det bara är möjligt och kanske helst också kan lånas/hyrs ut till andra när jag inte behöver den själv. Gör jag allt detta, då kan jag med gott samvete förbli ägare till borren. Om inte borde jag nog sälja den till någon bättre lämpad.
Och det tänket kan ju appliceras på allt. Oavsett värde. En billig fast fashion-tröja har knappt något värde alls i samhällets ögon, men om jag nu ska äga den så kommer den också med ett ansvar. Den behöver få längsta möjliga liv för att produktionen av den ska vara berättigad (och det är ändå tveksamt). Oavsett om jag köpt den ny eller begagnad så är det så länge jag äger den faktiskt bara jag som just nu kan påverka hur långt liv den får, och därför är ansvaret mitt. Samma med köket, lakanet, den antika möbeln, decilitermåttet i plast och iPhonen.
Allt kan så klart inte gå över till en delningsekonomi – vardagen blir krånglig om inte alla kan använda paraplyer när det regnar, kastruller vid middagstid och sängar på natten. Men väldigt, väldigt mycket mer än det vi delar på idag kan bli tillgängligt för fler – om vi bara vill. Vi kan bli användare snarare än ägare – och frigöra tid, energi och pengar på kuppen.
Vi lever en historisk tid, hörni! Vi håller på att omdefiniera människans syn på ägande – det är stort och spännande och jag tror det kommer att skapas mängder av möjligheter i det skiftet. Arbetstillfällen kommer att uppstå, communities byggas och ringar på vattnet att skapas.
Det är häftigt! Och roligt! Vi får bara inte glömma bort att det vi fortfarande väljer att äga forfarande också kommer med ett ansvar och att det ansvaret är större än någonsin. Det är rättvist, fint och viktigt, tycker jag.
Vad tycker ni?
Väldigt bra inlägg! Jag äger så himla mycket grejer, det är helt sjukt egentligen hur mycket man äger som aldrig används. Jag har börjat sälja sånt som bara ligger och hoppas någon annan använder det. Har också skänkt bort saker när det varit för krångligt att sälja, hellre det än att slänga. Jag har börjat få lite panik när jag tänker på hur mycket saker det finns, överallt och hur mycket energi som går åt för att framställa allt. Är läskigt!
Visst är det helt galet! Har inte en ANING om hur många saker jag äger, bara det är ju helt knas egentligen.
Vi har fixat ett ta och ge skåp på jobbet, perfekt att lämna saker i. Ska iofs säga att jag tar hem en och annan sak också, men jag byter saker jag inte behöver till sådant jag har nytta av.
Perfekt med TaGe-skåp även för vuxna ju!
Äger också alldeles för mycket och gjort mig av med alldeles för lite av det jag använder alldeles för sällan, du påminner mig om att det var mitt mål för året att göra mig av med mer, var några månader kvar men måste sätta fart. Idén med låna festklänningar är ju glimrande! Särskilt som ännu en hyrestjänst precis konkat, så himla sorgligt. Gimme (är såå dålig på namn men tror de hette något liknande) som hyrde ut just festkläder och där man kunde hyra ut det vilket jag planerat efter att fått veta. Kanske ska starta en sådan okommersiell variant Absolut värt en tanke! Klänningarna måste ju få ut och dansa också
Ja, så himla deppigt med alla hyrtjänster som går under – det borde finnas ett stöd för dem till marknaden är mogen. (Plus, pandemin var ju inte optimal för dessa företag heller.) Och precis, klänningarna borde ju få dansa mer!