Häromdagen lade jag ut en omröstning på insta stories, där jag skrev att den här våren fått mig att börja inse hur en optimal livsmix (fördelningen jobb/fritid/ideellt arbete osv) skulle se ut för mig. Vill ni att jag bloggar om det, undrade jag – och för första gången någonsin fick jag 100% JA. Inte en enda av er som lade en röst tyckte att detta var för off topic för denna gamla inredningsblogg som allt mer handlar om annat.
Så kul att höra att ni vill att jag bloggar om sånt, för jag känner allt mer att bloggen också fyller en ny roll för mig nu – ett ställe att ösa ur tankar och sedan få reaktioner på dem. En grogrund för diskussioner och insikter, liksom. Som med inlägget om att ta betalt häromdagen. TACK för all feedback på det!
Så okej, livsmix! Den här våren har ju varit den första ”lugna” jobbvåren på evigheter. Efter att vi hade lämnat Klimatasken till tryck tog corona-krisen fart och vips blev kalendern ekande tom. Läskigt så klart, att plötsligt inte riktigt veta hur eller när pengarna ska komma in. Och ovant att inte ha massor av möten, deadlines och inbokade föreläsningar att hugga tag i varje vecka.
Dessutom ska ju alla som kan jobba hemifrån, så det har jag så klart gjort nästan varje dag. Så, där har ni förutsättningarna. Nu kommer lite insikter, huller om buller. Det blir långt, så hämta en kopp kaffe eller nåt?
(Och ja, innan ni börjar läsa – jag ÄR sjukt privilegierad som kan ägna denna märkliga tid åt att reflektera, istället för att kriga inom vården, ligga sömnlös över att min försörjning försvunnit eller att oroa mig för anhöriga som insjuknat. Det fattar jag. Det har ett pris – i form av en ekonomiskt minst sagt svajig tillvaro – men i stort är jag relativt förskonad från den här krisens konsekvenser än så länge. Texter som denna, och att volontära, är hur jag kan bidra just nu, så jag försöker göra det i den mån jag kan. Det betyder inte att jag inte fattar att jag är lyckligt lottad, och att jag inte känner enormt mycket med alla som drabbats hårdare än jag.)
1. Mer tid skapar mer tid
Foto: Kien Do
Eftersom jag dels plockat bort restiden till kontoret, dels haft mindre att göra, har jag haft tid att ta tag i diverse stök. Rensat förrådet och klädkammaren, organiserat badrumsskåpet och sålt prylar vi inte behöver som bara står i vägen. Och vips fick jag ÄNNU MER tid över. För när allt går att hitta, när fler saker har sin plats och det är luftigare runt om mig – då försvinner ett helt gäng tidstjuvar av bara farten. Det finns fortfarande stök här hemma så klart (inte minst i DATORN som jag inte tagit tag i ännu), men sakta men säkert faller bitarna på plats. Och det blir liksom lite lättare att andas.
Lärdom: Håll koll på livets, hemmets och vardagens tidstjuvar och plocka bort dem om det går. Så värt!
2. En känsla av att vara on top of things
Jag har också försökt hålla jämna steg med vardagsstöket, det vill säga lagt undan ren tvätt snabbare än jag brukar och ta tag direkt i problem (som att lämna in dotterns cykel på lagning när bromsarna började kärva). Och plötsligt började min permanenta känsla av att alltid ligga tre steg efter att försvinna.
I vanliga fall brukar jag nämligen känna att jag inte hinner hålla jämna steg med livet. Tvätthögarna växer, det är alltid något barnrelaterat som är trasigt/urvuxet/borttappat, tänkta projekt av typen bakning skjuts upp och skjuts upp på grund av att något annat är mer akut – och vips är någon ingrediens för gammal och svinnad och så går inte ens baket att genomföra. Men när det finns mer luft i schemat så hinner aldrig kaoset torna upp sig. Det blir hanterbart.
Lärdom: Ha inte mer att göra än att vardagen rullar. Mycket stress på jobbet = minst lika mycket stress hemma.
3. Själ och hjärna mår bra när kroppen mår bra
Foto: Kari Shea
Självklarhet på självklarhet här, men jag hoppas ni står ut. Jag är en närmast obotlig periodare när det kommer till träning. Jag får feeling och kör stenhårt i några veckor, sen tappar jag motivationen eller tiden och vips har jag inte tränat på tre månader. Nu när jag har få tider att passa har jag passat på att träna nästan varje morgon efter att ha lämnat barnen. Powerwalk, löpning, ett styrkepass hemma i källaren – vad som har känts mest peppigt. Inga krav på prestation eller resultat, utan helt och hållet som ett unn. Och plötsligt har det blivit vad jag hoppas är en ny vana, snarare än en kortlivad period.
Förutom att jag så klart känner att kroppen mår bra av det så är jag också övertygad om att detta har fått mig att klara den här våren på ett bättre sätt. Jag känner mig hjärnstark, så att säga – bättre rustad för karantän, avsaknad av social samvaro och oro för ekonomi. Jag har också fått bekräftat att jag mycket hellre tränar på morgonen än på kvällen.
Lärdom: Försök hålla kalendern fri den tid på dygnet som känns bäst (i mitt fall morgonen), så att det finns tid för träning.
4. Ideellt arbete ska helst rymmas inom arbetstiden
Att jag (precis som alla andra) mår bra av att engagera mig ideellt visste jag egentligen redan, jag har ju jobbat ideellt med så väl Vi gör vad vi kan som Klimatklubben i olika omgångar sedan 2015. Men efter mitt första arbetspass på Förklädesfabriken insåg jag något viktigt. Min erfarenhet av ideellt arbete är att det ska klämmas in utöver allt annat (heltidsjobb, fritidssysselsättningar, familjeliv), vilket ofta innebär kvällar och helger. Det är svårt att hitta ro i arbetet på det sättet, och det blir ganska mycket ”släcka bränder” över alltihop. Svårt att planera framåt, svårt att organisera arbetet och framför allt svårt att släppa det och vara ledig sen.
Nu jobbade jag ideellt i någon annans regi, i ett pass klockan 10-14, och sedan var mitt engagemang avslutat för dagen. Lika givande, och mycket lugnare!
Lärdom: Gör plats för, och schemalägg, det ideella arbetet på arbetstid, så att hjärnan får vila mellan passen samtidigt som arbetsveckan känns meningsfull.
5. Jobbet är inte allt
Foto: Mikael Cho
Ja, förlåt, det blir en hel del självklarheter här som sagt. Men eftersom jag valt yrke efter passion (skrivandet), så har jag alltid gärna jobbat mer än vad kanske nöden kräver. Jag har ofta varit på jobbet 9-18, trots att jag väljer mina egna arbetstider, och inte sällan har jag rivit av ett par timmar till på kvällen dessutom.
Nu när jag helt enkelt inte har lika mycket att göra har jag övat på att vara ledig mer. Istället för att sitta framför datorn och lite planlöst försöka tvinga fram arbetsuppgifter har jag passat på att gå promenader. Ta en digital AW med vänner. Lägga pussel. Baka. Eller rensa i något skåp. En eftermiddag såg jag The Biggest Little Farm, mitt på arbetsdagen, och skrev av det på inspirations- och utvecklingskontot. Jag fick inte ens dåligt samvete.
För jag tänker att förr eller senare kommer världen att börja snurra på nytt och vips är kalendern full igen. Den här våren blev liksom unik i sitt slag, och vad vill jag minnas från den? Att jag satt vid en skärm hela dagarna utan att tjäna pengar? Eller att jag experimenterade mig fram i hur mitt liv skulle kunna bli mer balanserat? Ja, ni fattar.
Lärdom: Kan vi gå ner lite i tid (och ändå betala hyran) är det oftast en god idé att göra det. Jag själv mår bättre av att kunna unna mig att vara spontan, lite extra ledig eller att vila ibland än att tjäna mer pengar.
6. Färre kostnader innebär större svängrum
En konsekvens av att inte åka in till kontoret, inte ha tusen möten, inte ha resor inplanerade för att föreläsa i andra städer? Färre inkomster, javisst, men också färre utgifter. Uteluncher har bytts mot restfestlådor vid köksbordet. Mötesfikorna försvinner när alla möten är digitala. Jag har inte bokat en tågbiljett på flera månader. Lägg därtill fritiden där i princip allt som kostar pengar – dagsutflykter, biobesök, museer, utställningar, restaurangbesök – är bortplockat på grund av smittrisken. Plötsligt finns det lite mer pengar kvar i plånboken (vilket är tur med tanke på att inkomsterna minskat i samma takt förstås).
Visst, det är mycket som är positivt med allt jag räknade upp, och jag längtar efter att få testa en ny restaurang, unna barnen ett biobesök eller mig själv en konsert med vänner. Men när allt sånt inte går får man ju vara kreativ och försöka fylla vardagen med annat mysigt, som sällan kostar pengar. Skogsutflykter med matsäck. Spelkvällar. Digitala AW:s. Sånt som borde få stanna kvar i mitt liv även när detta är över. Och jag inser att det finns en frihet i att ha färre utgifter, vilket också Clara skrivit klokt om.
Och återigen, jag vet att det är ett privlegium att kunna fundera i dessa banor. Men jag tror inte heller att jag är den enda som har en ganska kostsam livsstil trots att den inte är extravagant. Ett ganska vanligt liv, men som kräver en relativt hög lön. När den lönen sänks finns det en lättnad i att se över utgifter och plocka bort onödigheter – och dessutom upptäcka att man klarar sig bra utan dem.
Lärdom: Kanske är det dags att sätta mål om att krympa kostnadskostymen för gott?
7. Sikta på en optimal livsmix
Foto: Valeriia Bugaiova
Ja, nu är vi här. För allt ovan har jag också kokat ner till vad jag tror kan vara en bättre livsstil för mig. Är ni beredda?
Jag tror att min optimala livssituation skulle vara att jobba någonstans mellan 60 och 70% av heltid. Alltså att tex jobba 5–6 timmar om dagen istället för 8–10. Det skulle innebära att jag skulle kunna planera in några timmars ideellt arbete varje vecka, som ett fyratimmarspass via någon organisation eller en timme om dagen med Klimatklubben till exempel. Det skulle också innebära att jag skulle kunna hålla i min nya vana med att röra på mig varje morgon, utan problem. Och det skulle innebära att det är lättare att känna sig i kontroll över vardagen, när det finns tid att både ta hem barnen tidigare från fritids ibland, ta en paus med en god bok när solen plötsligt dyker fram på altanen och att hinna baka de där bullarna inför helgens utflykt.
Kanske 65% jobb, 20% extra fritid och 15% ideellt arbete är optimalt?
Det här kräver förstås att de 65% jobb betalar tillräckligt väl för att jag ska kunna avstå från övriga arbetstimmar, och den ekvationen har jag väl kanske inte löst helt än. Och den går nog inte att lösa prick nu heller. Plus, jag vet inte om det går att kombinera med vår livsstil helt och hållet.
Men om detta är mitt mål, då har jag ju en tydlig strategi – färre, men bättre betalda uppdrag och/eller passiva inkomster, för att kunna finansiera min nya livsbalans. Det kanske går? Just nu känner jag mig i alla fall megamotiverad att sikta högt – och även om jag inte når ända fram lär jag ju vinna på att försöka.
Hur tänker ni?
ÄLSKADE detta inlägg!!! Jag ser mitt ideala liv som något liknande, jobba mindre, mer passiva inkomster och verkligen se över konsumtionen.
Vi ska sälja villan och flytta till lägenhet, så nu rensar vi och skalar ner! Är orimligt lycklig över detta!
Men hurra! Vilken härlig känsla det måste vara när ett så stort beslut känns RÄTT! Just nu är jag tvärtom orimligt glad över att vi bor i hus pga det gör karantänvåren lite enklare att hantera, men ekonomiskt är det förstås smartare att göra som ni planerar!
Hej Maria,
Spännande att läsa din analys!
För snart två år sedan lade jag alla spelkort på bordet och synade dem ordentligt. Jag var inte utbränd men trött på att vara trött, att inte hinna/orka det som är viktigt för mig. Jag ville träffa familj/vänner mer, kunna odla mat och laga den, vara mer utomhus och komma igång med träningen. Jag ville känna mig piggare och ha mer energi.
Nu ska även här tilläggas att detta skrivs av en priviligerad person som är väl medveten om, och tacksam för, det varje dag.
I alla fall, jag började vrida och vända på siffror, fundera på vilka spelkort som var viktiga och vilka som skulle bort.
Jag gjorde en plan. Heltid plus som chef skulle bytas mot annan roll och halvtid. Lägenheten i storstaden skulle säljas för permanentboende i vårt torp på landet, 2h från tidigare basen och 30min rätt ut på vischan från en medelstor svensk stad. Tid skulle frigöras, kostnader (och inkomster) skulle minska!
Nu har jag levt ”min nya livsstil” i ett år. Det är det bästa jag gjort! Visst, det innebär färre unn i form av restaurangbesök, konsumtion etc men hur lökigt det än kan låta så är jag tacksam på ett helt annat sätt nu när jag har mer tid för reflektion och dagarna har ett lugnare tempo än när allt gick på slentrian i 110. När en trivs med sin vardag minskar behovet av att ständigt fly den (mvh har tidigare bränt en livstids flygutsläpp per år) och det blir enklare att vara nöjd.
Ursäkta uppsatsen, men bara kör och gör om du har möjlighet!
Tack för jobbet du gör och inspirationen du ger.
Allt gott!
Åh så inspirerande att läsa om din resa, tack för att du delar med dig! Och så härligt att höra att det blev som du tänkt dig också! Det jag är nyfiken på är om du pendelstation långt till halvtidsjobbet då, eller om du jobbar nära hemmet? För det är den invändning jag ofta hör från vänner som funderar på att flytta närmare naturen, att de är rädda för att 1) bli bilberoende och 2) inte tjäna så mycket tid i slutänden om de får långt pendlingsavstånd istället. Vore spännande att höra din erfarenhet!
Ja, jag är absolut mer bilberoende nu – en av de saker som faktiskt blivit sämre (och som jag även visste när jag valde att flytta). Jag har 4 km till närmsta busshållplats där det finns en landsbyggdsbuss som går ungefär en gång i timmen. Jag jobbar en dag hemifrån och två dagar från kontoret. Då tar jag bilen och passar på att uträtta ärenden, typ handla, träna etc. Jag hade en ambition om att gå/cykla till och från bussen men det har än så länge inte blivit verklighet. Finns inte mycket att skylla på, men bil sparar ca 2h restid per dag och underlättar annat fix.
Jag lyssnade (om än i efterhand pga förhinder m kort varsel) på klimatlunchen och uppskattar att ni lyfter rättvisefrågan kring bil i stan vs bil på landet. Har funderat en hel del på det och hur subvensioner, skatter etc skulle kunna styras för att främja landsbyggden samtidigt som bil i stan skulle kunna kosta mer. En känslig fråga för många men intressant och viktig.
Vad roligt att du såg Klimatlunchen! Och ja, det ÄR ju en rättvisefråga och superviktig att lyfta, tycker jag. Inte minst att bygga ut laddinfrastrukturen på landsbygden och kanske skapa subventioner för elbilsköp i glesbygd, samtidigt som fossilbilar i stan borde kosta mycket mer.
Fint att ditt nya liv funkar, och det låter som en bra lösning med hemmajobb i kombination med jobb/ärenden. Hoppas livet fortsätter att utvecklas i den riktning du hoppas på, och tack för att du delar med dig!
Det låter väldigt klokt tycker jag! Dock så gäller det förstås att pensionsspara klokt.
Min moster som jobbat sedan hon var 18 på dagis/förskola, om än ”bara” runt 70% är nu 62 och utsliten i kroppen efter alla år med att lyfta/klä på barn. Hennes pension kommer att hamna på runt 13 000 innan skatt.
Ännu hellre tycker jag man ska hålla igång debatten och rösta fram partier som tänker i de här banorna och till exempel lägger fram förslag på lagstiftningar om 6 timmars arbetsdagar och höjda löner till de yrkesgrupper som nu visar sig vara oumbärliga. Heja dig som lyfter den här frågan, 8 timmars arbetsdag var ju också helt otänkbart en gång i tiden 🙂
Ja, o ja – bra input! Jag är svinnoga med att pensionsspara, vilket förstås hänger ihop med att jag driver eget och hela det ansvaret ligger på mig. Men jag vet ju också att det är en farlig fälla, kanske främst för kvinnor som driver eget och missar – eller inte tycker sig ha råd – att pensionsspara. Jag ska ta upp det i ett kommande inlägg om ekonomi tänkte jag!
Håller med dig helt, fint skrivet! Kvalitén på arbetet om man jobbar 60-70% borde även bli effektivare? 🙂
Själv sitter jag på kontor och känner hela tiden att jag är ”färdig” med arbetsdagen runt klockan 15, men tvingas då sitta kvar och stirra in i datorskärmen….
Precis så kände jag ofta när jag var fastanställd! Visst, det finns alltid en risk med att gå ner i arbetstid som anställd, att man förväntas jobba in tiden och få mindre lön för samma arbete (eftersom det ofta är svårt att ta in någon annan på bara 20-40%), så det finns ju fällor. Men jag håller med – de dagar jag vet att jag har färre timmar att jobba blir jag verkligen mer effektiv!
Mycket bra att tänka på och anamma. Tack!
…fast arbeta ideellt inom arbetstiden? Det gäller ju bara er som har eget, vi andra får nog snällt göra det utanför ordinarie arbetstid.
Ja, självklart är det lättare för oss som driver eget, men har man möjligheten att gå ner i arbetstid (som mycket av det här inlägget handlar om) skulle ju ideellt arbete kunna ske på kontorstid även för er som är anställda.
För även om det i teorin enklare för mig, som sätter mina egna arbetstider, att jobba ideellt på dagtid så har jag ju också ensamt ansvar för företagets framtid. Jag måste ju dra in varenda krona själv, både till min egen lön och alla företagets omkostnader. Och det tar tid. Så om inte jag också går ner i arbetstid måste jag ju sköta företaget på kvällar och helger istället.
Med andra ord – både du och jag måste gå ner i arbetstid för att kunna jobba ideellt på kontorstid – och det är svårt, men jag tror det är ett fint mål att ha. =)
Superintressant! Känner likadant, och önskar jag var så modig som Hanna. Känns dock inte rätt mot 14-åringen i familjen att flytta ”ut i skogen”. Men när det bara är jag och maken kvar hemma, då ser jag framför mig ett helt annat liv. Med husdjur och mer tid till det jag egentligen vill göra.
Inser själv hur knäppt det låter som jag kommer att säga nu, men hursom: känner mig nästan lite avundsjuk på de som inte kan jobba och/eller självisolerar. Underbart med lite påtvingad vilopaus (SJÄLVKLART förutsatt att alla är friska och man inte behöver oroa sig för ekonomin)!
Själv jobbar jag hemma sedan någon månad, men om något har jag ännu mer att göra än vanligt. Visst, jag spar in restiden till jobbet (c:a 1 timme tur/retur) men den äts upp så gott som varje dag av ökad arbetsbelastning (som delvis beror på ett en kollega nyss slutat).
Har så många gånger vid medarbetarsamtal försökt ta upp frågan om att kanske gå ner lite i tid, om så bara 10 % för att kunna gå tidigare ett par dagar i veckan (inbillar mig att jag då skulle bli mycket duktigare att träna regelbundet). Men reaktionen från min chef blir att det är inte en bra idé, risk att den som sitter på budgeten (jobbar på mellanstor myndighet) tycker att min tjänst inte behövs eller kan skäras ned permanent med mindre pengar till vår enhet som följd etc. Och visst vill man tro att man behövs på jobbet, men som Emilia säger – man blir effektivare när det behövs. Och även om jag vet att vi skulle klara oss ekonomiskt nu med lägre inkomst så oroar jag mig för pensionen.
Men om jag var modig, eller om det inte var ett problem att gå ned i tid och sedan återgå till 100 % om det behövdes, då skulle jag vilja jobba halvtid. Kortare dagar OCH vara ledig en dag mitt i veckan – kunna ta det där volontäruppdraget mellan 13 och 15 som inte funkar när man har fasta tider dag/heltid, kunna ta en halvdag för lite mer tidskrävande projekt hemma eller bara göra något kreativt och kul.
Ju mer jag tänker på det, desto mer fel känns det att sitta framför en dator 8-17 varje dag. Och ja, det är absolut dags för 6-timmarsdag nu.
Åh, håller med dig om så mycket! Och jag förstår din avundsjuka, jag har flera vänner som jobbar heltid (hemifrån) och snarare har mer att göra än normalt på grund av att krisen skapat nya behov och mycket ska hanteras. Jag känner mig väldigt lycklig lottad (så länge jag håller ut ekonomiskt i alla fall), och får nästan lite panik över att jag inte utnyttjar denna ”paus” tillräckligt smart, haha. Jag VILL landa i bra beslut och en fantastisk plan för framtiden, men det är så klart ursvårt när så mycket är osäkert och när man plötsligt ger sig själv i uppgift att fundera på livsavgörande saker med noll varsel. Tack för fin läsning!
En fantastisk plan för framtiden ska man nog inte stressa fram på en vår! Tänker mig att det kan ta längre tid än så. Om jag tvingades avstå jobb några månader hoppas jag att jag skulle ta mycket tid till kompetensutveckling – lära mig något nytt, öva på något jag behöver bli bättre på etc. Och skaffa några nya, goda vanor (morgonpromenad, kvällsmeditation etc.)
Nya goda vanor jobbar jag hårt på, iaf träning! Och så funderar jag en hel del. Ja, det kan ju hända att en vår inte räcker, samtidigt hoppas jag komma tillräckligt långt för att ta ut en kompassriktning innan dagarna börjar fyllas mer igen. För jag vet hur svårt det är att dra upp stora riktlinjer när allt dagligt ska skötas parallellt.
Får jag komplettera med en svårighet som motvikt? Det sociala livet! För mig är jobbet så viktigt. De är mina närmaste vänner, trots att jag inte träffar dem utanför arbetet. Har liksom inte många andra. Märker det på sonen med, som nu har hemstudier. Han blir ensam! Är inte sån som tar för sig, blir inte medbjuden på fester. Det är en stor nackdel för oss, trots att jag håller med dig om alla dina punkter. Några kloka ord till tröst om det för en 45- respektive 16-åring? ♥️
Jamen så klart! Och jag håller med om att det här är en svår balansgång. Mitt första tips är att föreslå för kollegorna att ni ”ses” digitalt. En trefika, en kaffe efter lunchen eller en AW om ni har en sån relation – via zoom eller liknande. Det försöker jag köra med vänner, och det är superhärligt att se varandra och prata om ditten och datten. Föreslå för kollegorna om det känns okej, alla är ju i samma konstiga båt och min erfarenhet är att just nu är många svältfödda på roliga initiativ och tackar ja till allt! Om du bor nära nån kollega, kolla om de vill hänga med på en lunchpromenad! Visst, lite gränsfall kanske, men promenader med bekanta har jag unnat mig – känns ändå okej eftersom det är utomhus och man inte pratar mittemot varandra utan går sida vid sida. Så får ni både motion och lite social samvaro. (Känns det obekvämt att förslå för det sociala så kanske motionen är enklare att hänvisa till? Typ ”jag tänkte börja gå lunchpromenader för att få in mer motion och det är ju alltid trevligt med sällskap!”.
För sonen är det så klart kämpigt, det förstår jag! Om han ändå har vänner i klassen kanske motsvarande lösning kan funka för honom? Dvs ses online och snacka fotboll, gaming, musik eller vad han nu är intresserad av? Nu har jag så små barn att jag inte alls vet hur hemskolningen funkar (mina går som vanligt), men kan det också vara en idé för dig att kolla med klassföreståndare eller liknande om de kan uppmuntra till mer socialt häng online? Kanske helst genom grupparbeten (vilket skulle underlätta för de som inte är bekväma med att ta egna initiativ)?
Lycka till, och berätta gärna om du hittade en lösning som funkar för dig – det är säkert fler som är i samma sits! (Mig själv så klart inkluderad!)
Pingback:Vill vi tillbaka? - Emmasundh.com
jag har tänkt sen du skrev att jag skulle kommentera men så har andra saker kommit i vägen.. i alla fall, jag tycker att det låter jättebra! många fina tankar som ryms. Det jag tycker kan vara det svåra i att få till en bra balans är när stressiga perioder kommer. I mitt jobb (som egenföretagare) går det för det mesta att ha ett jämnt flöde, men nu har jag precis haft en superintensiv period i tre veckor med 14 timmarsdagar. Inte hållbart någonstans men jobbet ska ju liksom göras?! Har du några kloka tankar om det? Jag tänker att planering och framförhållning är en bra början men det räcker kanske inte alltid hela vägen. Heja dig, oavsett! /Stella
Det är supersvårt, jag håller med! Min strategi i såna lägen är att schemalägga en lugn vecka direkt efter den hektiska perioden. Alltså, till andra uppdragsgivare säger jag ”absolut, jag kan göra detta, med start det och det datumet” – vilket inte är direkt efter deadline utan en vecka senare. Visst, ibland går inte det, men oftast! Och då får man en veckas återhämtning då man hinner vila, komma i kapp hemma, kanske rensa mail och sånt som inte hunnits med.