Minns ni det här inlägget? Jag hittade ju mina drömmars hörnskåp till köket på en nätauktion, och fick kriga för att få det – trots uppenbara åldersskavanker. Och att det syns att skåpet är gammalt är jag mer än okej med, livets patina är ju bland det finaste som finns! Och jag ville ju dessutom ha något som gav mitt nya kök lite historia och själ. Plus – kolla hur vackert!
Det som däremot inte nämns i det gamla blogginlägget (men kan anas på bilderna) är att dörren till skåpet slagit sig så pass att det inte gick att låsa skåpet. Vilket innebar att dörren gled upp av vinddraget så fort någon passerade skåpet. Och gissa hur många gånger per dag någon passerar ett köksskåp? Just det. Så allt jox jag förvarade i skåpet visades upp för alla som passerade. Hela tiden.
Så i ett helt år har jag funderat på hur jag kan lösa detta dilemma. Och så för ett par veckor sedan fick jag lösningen serverad! För då hörde Stockholms Hantverksförening av sig, ni vet de med satsningen #HållbartHantverk som jag skrev om i Hållbara svepet i våras. De arbetar ständigt med att synliggöra all makalös kompetens som finns bland allt från skomakare och sadelmakare till tapetserare och möbelrestauratörer, och frågade om jag kanske hade någon illa tilltygad möbel som någon av alla skickliga hantverkare kunde få sätta tänderna i? Och jo, det hade jag ju!
Så jag lastade skåpet i bilen, och åkte hit! Och nu kommer ett av mina längsta blogginlägg någonsin, eftersom jag vill berätta allt som utspelade sig här.
Här mötte Ella och Hanna mig, för att visa mig sina yrkesknep – och rädda mitt skåp!
Skåpet – före
Hej skåpet! I den här härliga miljön ser du ju inte så illa ut, men vi kan ju kika lite närmare kanske?
En bit faner saknas på hörnet, och under skivan börjar det också lossna diverse bitar. Gulp.
Den svängda dörren har inte bara slagit sig så att den inte längre går att låsa, den har också börjat dela sig. Det här går inte åt rätt håll, med andra ord.
I nederkanten har vi lite mindre dekorativ patina, ett gäng rejäla repor.
Och den fantastiska intarsian ovanpå har börjat buckla sig, och är dessutom både matt och flammig efter år av diverse – säkerligen felaktiga – städprodukter. Här ser ni också hur stor glipan mellan dörr och karm är. Inte konstigt att låset inte längre når.
Dags att fixa!
A och O för någon som vill försöka reparera gamla möbler är att inte överskatta hur bra minnet är. Att spara och märka upp alla skruvar, beslag och riktningar är verkligen viktigt, för att det inte ska bli problem när allt ska sättas ihop igen.
Japp. Det här är exakt vad det låter som. Vilket är lite läskigt, men samtidigt är det ju en naturlig produkt som dessutom är en restprodukt från slakt. Och att det inte är ett modernt, syntetiskt påfund tycker gamla möbler väldigt mycket om.
Limmet smälts, och det här är ingen fancy specialmaskin för möbelrestauratörer – utan en begagnad flaskvärmare för nappflaskor!
När limmet har exakt rätt konsistens är det dags att limma ihop den spruckna dörren.
Här någonstans började jag känna att mitt lite skruttiga skåp på riktigt hamnat på möbelsjukhus. Lim i spruta, för att komma åt i alla trånga utrymmen.
Här är det bra att vara två, för limmet torkar snabbt och det gäller att både hinna limma överallt och att sedan klämma ihop dörren tillräckligt fort.
Så! Plexi för att skydda skåpet från märken av tvingar och klämmor, så att det inte uppstår nya skador av arbetet.
Sen har vi den lilla biten som saknas på hörnet. Här gäller det ju att lappa med något som är så snarlikt originalet det bara går. Ser ni att skåpet lagats tidigare också? Den yttersta biten innan skadan är lite annorlunda än resten! Alla såna små ledtrådar får mig bara att gilla skåpet ännu mer. Så fint att det varit med om så mycket att det fått lagas i omgångar – och att det hamnat i goda händer gång på gång.
(Jag är för övrigt inte så lite frustrerad över att skåpet helt saknar historik, auktionshuset hade ingen bakgrundsinfo alls. ”1800-tal” är allt jag fick veta. Men via möbelverkstaden fick jag veta att det mest troligt kommer från södra Europa, kanske Italien eller Frankrike.
Här slängs knappt något. Alla små rester från tidigare projekt eller från möbler som inte gått att rädda tas tillvara, eftersom de kan komma till användning. I lådor finns mängder av faner i olika nyanser.
Denna blir ju perfekt!
Lagom stora bitar (två stycken för att det ska bli tillräckligt tjockt) filas till, och limmas fast.
Och så fler klämmor!
Nästa moment blev att plocka loss låset, för att se om det går att ersätta det med ett annat, gammalt lås med längre låskolv som ”når” trots att dörren slagit sig.
För ja, det finns några sådana här!
Det gäller att spara allt, för vem vet när det kommer ett låst skåp utan nyckel till exempel?
Och här tar vi en liten paus från skåpet, för här lämnade jag Ella och Hanna till sitt detektivarbete. Limmet behövde torka, de behövde få gräva i alla gömmor och så skulle ju skåpet rengöras och poleras. Till exempel fick jag denna bild skickad till mig från Ella:
Ajaj, stackars skåpet, så många krämpor du hade!
Men – jag hade faktiskt inte bara med mig ett skåp!
Stolen – före
Jag ville nämligen gärna visa hur en möbelkonservator kan hjälpa till även med lite vanligare problem än sydeuropeiska 1800-talsskåp som inte går att låsa. Som en ranglig pinnstol, till exempel! Såna finns det ju gott om i svenska hem.
Hade jag hunnit förbi vårt hus på Gotland hade jag släpat hem våra rangliga, knarriga pinnstolar därifrån och låtit dem läggas in på detta underbara vårdhem. Men nu befann sig de stolarna alltså långt hemifrån, så jag frågade Emma om hon möjligen hade någon instabil pinnstol? Och well, som hon levererade. Att kalla denna stol för ”instabil” måste vara årets underdrift.
Maskätet trä som till slut ger upp, och vips är stolen trebent.
Dessutom hade en av tvärslåarna knäckts. Och det jag älskar med att få prata med proffs som Hanna och Ella är att de faktiskt också kan visa varför något hänt! Ser ni den lilla svarta pricken? Den avslöjar att tvärslån gjorts av en bit trä med en kvist i.
Att ta tillvara på resurser är ju alltid bra, men kanske skulle just denna bit använts till något annat där den inte utsattes för samma belastning. Kvistar gör nämligen träet lite svagare.
All in all en vacker gammal stol som tappat prick all funktion, eftersom den inte längre gick att sitta på. All heder åt Emma som aldrig ger upp på något, utan sparade den i hopp om att kunna reparera den någon gång. Och nu är det någon gång!
Dags att fixa!
Innan stolen plockades isär märkte Hanna upp alla delar noga. Vilken ryggpinne sitter var, och hur ska den vara vänd för att hamna rätt sen. Tips till alla hemmafixare alltså, märk alltid upp allt!
Det maskätna fästet för benet går inte att rädda som det är, utan istället sågade Ella och Hanna bort det som var förstört och bygger upp en ny ”tapp” (som delen som sticks in i sitsen heter) av friskt trä.
Noga uppmärkta, och förberedda, stolsben. Det fina med denna stol var att det inte alls var något modernt lim någonstans. Stolen har alltså inte råkat i händerna på nutidens sämsta produkter, utan det var lätt att få bort de gamla originalresterna och ersätta med nytt lim av rätt sort.
Sen formas tappen till så att den matchar originalet!
Maskarna hade gått loss även på sitsen, och dessa små minihål går faktiskt utmärkt att fixa själv även för en amatör som jag. Lösningen stavas Baowachs, och är ett slags lagningskitt.
Det finns i hur många nyanser som helst, och det går dessutom att blanda dem med varandra.
Denna blir ju perfekt!
Mjuka upp och rulla en tunn korv av kittet …
… peta ner i hålet, och …
… skrapa bort överflödet. Vips, ett hål mindre!
Så, nu lämnar jag även stolen i Hannas och Ellas trygga händer, för nu ska det svarvas och limmas och torkas och putsas.
En vecka senare – resultatet!
Kolla, det går att sitta på stolen igen! Livets patina och all charm är kvar, men nu är också funktionen återställd.
Den nya tappen är alltså formad för att passa perfekt i tappkistan (kolla vad många nya ord jag lärt mig!), och den lilla bit som sticker ut har Hanna och Ella behandlat så att den ska se lika gammal ut som resten av stolen.
Den knäckta tvärslån är också reparerad, och den lilla skarven som avslöjar lagningen är bara ytterligare en årsring på den gamla stolen.
Sitsen är rengjord och har fått lite kärlek, utan att putsa bort det fina gamla utseendet.
Och mitt skåp då? Jodå, det är också klart!
De små reporna i nederkant är inte alls lika framträdande nu när team möbeldoktor har bättringslackerat där det behövs.
Det lite bubbliga faneret har limmats så att det inte riskerar att lossna och kompletterats där det behövs. Och så har hela skåpet fått sin lyster tillbaka!
Och låset då, hur gick det med det? Nej, den här gången gick möbeldetektiverna bet. Kombinationen av storlek på lås och hur speciellt det måste vara utformat för att nå att låsas trots skev dörr blev lite för svår. Men – skåpet håller sig stängt ändå!
För när möbelkonservatorer går bet på något, då försöker de hitta en alternativ lösning som gör så litet ingrepp som möjligt i möbeln men ändå löser problemet. I det här fallet – ett magnetlås i nederkant (där dörren är som minst skev)! Försiktigt ditskruvat, maskerat med lite brun färg för att inte den vita plasten ska lysa ilsket vit och sen dessutom dolt med en tillsnidad träbit som tar bort plastkänslan helt.
Alternativet hade varit att fortsätta jaga lås (utan att kanske lyckas), eller att försöka räta upp dörren genom att såga ur små kilar och på så vis försiktigt tvinga den rak igen. Det kan gå, men är himla riskabelt. Trä är ett levande material och har det väl börjat röra på sig riskerar det att fortsätta att göra det. Dessutom är ju just denna dörr smyckad med intarsia, och då finns risken att den inte håller för påfrestningen. Och att ge upp på ett skåp med kanske 150 år på nacken är ju inget alternativ.
Den här lösningen tillåter skåpet att fortsätta ha sina skavanker, men återställer den funktion som jag verkligen behövde. Perfekt!
Så – varför detta samarbete?
Jo, förstås för att hantverksskicklighet som den som Hanna, Ella och massor av andra har är något vi verkligen behöver i framtiden. Ska vi leva inom gränserna för en planet kan vi inte fortsätta med den slit-och-släng-mentalitet som präglat de senaste decennierna. Vi behöver ta hand om, vårda och reparera det vi har så att allt omkring oss får ett så långt liv som möjligt. Och då måste vi se till att dessa yrken överlever!
Det finns ynka två utbildningar inom möbelrestaurering i Sverige, men det som är glädjande är att intresset faktiskt är stort för dem nu! Hanna berättade att efterfrågan på hennes och Ellas typ av kompetens ökar. Så många har insett att detta väldigt analoga yrke faktiskt också är ett framtidsyrke, för så är det ju!
För egen del älskar jag också att få gå på studiebesök i miljöer som denna, där det doftar trä och där varje pryl har en funktion och används istället för att samla damm. Att få lära mig hur något går till är också bland det bästa jag vet.
I det här yrket kommer det visserligen en del nya innovationer (som framför allt gör arbetsmiljön mer hälsosam för de som jobbar), men fortfarande är det de beprövade metoderna, materialen och teknikerna som dominerar. Varför ändra på något som fungerar?
Jag älskar också kreativiteten med yrket, där det som funkar bäst ibland kanske började som en nödlösning. Här i verkstaden finns det förutom nappflaskvärmaren också sminkborttagningsrondeller, som används flitigt till allt möjligt!
Så mitt råd? Ta hand om dina gamla möbler, och ta dem till en ”doktor” när de mår dåligt. En stol eller ett skåp som redan har 100 eller 150 år på nacken är garanterat av en kvalitet som räcker långt längre än så. Med lite vård från de som verkligen kan sånt här blir stolen stadig för fyraåringen att stå på igen och skåpet kan ge ett modernt kök som mitt själ och historia.
Kanske har du någon möbel som dessutom bär en del av din historia? Arvegods, till exempel. Då förtjänar även en ranglig pall eller ett haltande bord en chans att få bli en del av släktens historia framöver också.
Tre skäl att anlita en hantverkare
- De står för kunskap som vi är helt beroende av i framtiden. Varje gång vi anlitar en hantverkare hjälper vi till att trygga att vi får ha kvar den kompetensen i Sverige.
- De kan rädda ”livet” på det kulturarv som gamla möbler faktiskt är. Tänk dig om möblerna från till exempel Carl Larsson-gården skulle slängas när de blev slitna?
- Många hantverkare går just nu på knäna i pandemins fotspår. Om du har möjlighet är det prick just nu du ska unna din rangliga pinnstol, din trasiga läderväska eller din nedsuttna fåtölj ett besök hos en hantverkare!
Jag vill också slå ett slag för Stockholms Hantverksförenings fina slow TV-satsning Go Slow, där vi kan se olika hantverkare in action och samtidigt få en större inblick i vilket tidskrävande arbete det kan vara. Kolla till exempel in krukmakaren Nina eller tapetseraren Jonas!. Se alla filmerna här!
Och nu är stolen tillbakaskeppad hemma till Emma Sundh, som i sin tur också varit hos en hantverksskicklig reparatör! Vad hon fick återupplivat kan ni läsa mer om här.
Pingback:Från plockepinn till pinnstol - Emmasundh.com
Tack för inlägget, jättekul att följa förvandlingen!
Vad roligt att höra! 😀
Jättespännande att få se och följa arbetet!! 🙂 Undrar vad det kostade, förstår såklart att priset varierar pga varierande skick och arbetsinsats men det vore bra att veta så man få ett hum då jag iaf inte känner någon som gjort detta. Kram
Hej Sanna, vad roligt att du gillade inlägget! Hanna och Ella tar 625 kr/h inkl arbetskostnad och material. För dessa två möbler tillsammans landade det på ungefär 5600 kr (lite specialfall eftersom det ju tog längre tid eftersom vi dokumenterade processen, men däromkring i alla fall. Så enklast är nog alltid att be om en offert på ungefär hur lång tid det kommer att ta, det beror ju helt på från fall till fall vad som behöver lagas.