Trots att det här är året då allting stannade verkar många vara på väg. Eller kanske just för att allt stannade? Emma flyttar till Värmland för att bygga klimatsmart hus och en ny tillvaro på landet. Sofia Wood byter huvudstadens tunnelbanenät mot en paradvåning i en mellanstor svensk stad när hon flyttar till Norrköping och hyresrätt. Flera i bekantskapskretsen packar flyttkartonger för att gå från lägenhet till villa eller från radhusområde till nybygge. Och ännu fler pratar om att de funderar på att flytta hem till platserna där de växte upp, i jakt på ett lugnare liv.
Nej, vi har ingen snö, det är en gammal bild. Men den föreställer en plats några hundra meter hemifrån mig. Foto: Maria Soxbo
Jag däremot är inte på väg någonstans, förutom möjligen i tanken. Alltså, jag kan villigt erkänna att det där pirret i att en ny tillvaro väntar lockar även mig så klart. Jag är dessutom en sån som trots stök och bök tycker om att flytta, bara för att det skapar möjligheter att rensa, plocka bort och få en nystart i livet. Och jag kan definitivt fortfarande komma på mig själv med att fantisera hur det skulle vara att byta stad för första gången på 20 år, att bo i ett hus från en annan epok eller till och med förenkla och bo i lägenhet igen.
Men fantasierna förblir just lite mysigt dagdrömmeri att fördriva pandemin med. För trots att vi prick just nu har bott lika länge i vårt nuvarande hus som vi bodde i vårt förra innan vi sålde det och flyttade – och trots att vi bodde prick lika länge i vår gamla lägenhet innan dess innan vi packade ihop och lämnade den – så har jag inte fått the seven year itch den här gången.
Kan man ha ett enklare liv där man redan befinner sig? Foto: Maria Soxbo
Kanske är det för att jag har barn i skolåldern nu, och jag inte vill rycka upp dem med rötterna i onödan. Kanske är det för att vårt nuvarande lilla hus, med alla sina skavanker, är den bostad jag trivts allra bäst i. Kanske är det för att jag börjat prioritera annorlunda på sistone, och ifrågasätta allt mer av omvärldens lockande och pockande. Kanske är det för att det här året har fått mig att vilja sitta stilla i båten och vänta ut stormen innan jag tar några stora beslut.
Jag vet inte, men jag tycker att det känns väldigt fint att inte längta någon annanstans för en stund.
Istället övar jag på att vara i nuet. Fånga dagsljuset med en långpromenad efter att ha lämnat på skolan. Utmana mig själv genom att fuskplatsbygga en byrå i dotterns rum. Baka pepparkakshus och designa byggritningen från scratch. Gå ett varv i skogen och plocka in allt från lingonris och tallkvistar för att boosta julkänslan innanför dessa fyra väggar. Testa några nya recept, ha en digital AW med vänner, ge mig på en tegelstensroman, grilla marshmallows i kaminen med barnen, lite tafatt försöka fastna för yoga en gång för alla.
Kul minne: Cirka fem sekunder efter att den här bilden togs hade värmen från muggen smält snön under så mycket att räcket blev halt och muggen … halkade ner i sjön och försvann. Foto: Maria Soxbo
Det låter inte så upphetsande, och det är det ju inte heller. Men det kanske är min version av ”ett enklare liv”? Ett slags utforskande för att se om det går att förenkla, sänka tempot, hitta lugnet – utan att först sälja, flytta och börja om. Vad tror ni, går det? Eller är vi för inrutade i ett stressigt, belånat och ohållbart liv för att kunna förändra tillräckligt innanför de ramar vi redan har?
Jag kommer så klart att följa både Emmas, Sofias och mina andra vänners flyttar med spänning just för att de är upphetsande! Nya kapitel i deras liv, nya utmaningar och möjligheter. Det finns något fantastiskt i det så klart. Och missförstå mig rätt, jag är också uttråkad av pandemin och denna ofrivilliga paus från det mesta jag tycker är roligt. För även om det finns något fint i att vara nöjd med det lilla så kliar frihetstörsten i mig. Men inte för att jag vill någon annanstans, utanför att jag valt att kalla den här platsen för mitt hem och det skaver att detta hem numera har en massa stängda dörrar, regler och förbud.
Jag längtar efter att få kramas, röra mig fritt, trängas med glada människor och njuta av allt min stad har att erbjuda igen. Men jag längtar inte härifrån. Det känns fint!
