Är det verkligen de stramt designade köksstolarna, de krispigt vita och fluffiga täckena i sängen eller den perfekta nyansen på vardagsrummets väggar som avgör om din bostad går från tak över huvudet till att kännas som hemma? Jag tror inte det. För om hemkänslan hängde på hur rätt, trendig och instagramvänlig inredningen är hade åtskilliga hotellrum, kaféer och modebutiker också kvalat in.
Ett hem är ingenting utan sin ägare. En bostad är ett skal som ska rymma en rad funktioner – matlagning, avkoppling, sömn, hygien. Bostaden kan ligga på en ö, en bergstopp eller mitt i en stadskärna. Den kan vara pytteliten eller jättestor, uråldrig eller nybyggd, med öppen planlösning eller full av vrår och krypin. Men det är först när människan börjar leva sitt liv under dess tak som bostaden blir ett hem. Det är inte köket som är husets hjärta, det är människan som står för hjärtat. Och för själen, trivseln, omsorgen, kärleken, livet.
Ett liv levt i misär sätter sin tragiska prägel på ett hem, på samma sätt som ett liv i överflöd skapar sina avtryck. Och däremellan ryms alla vi andra
Samma bostad kan upplevas som själlös, stilfull, vräkig eller vacker beror på vilken människa som flyttar in. Ett liv levt i misär sätter sin tragiska prägel på ett hem, på samma sätt som ett liv i överflöd skapar sina avtryck. Och däremellan ryms alla vi andra. Vi med vanliga inkomster och vanliga liv. Några av oss inreder lika mycket för ögat som för själen, andra sätter större värde vid vad som pågår i hemmet än vilka nyanser som ramar in vardagen eller vilket formspråk som talas där. Spill, stök och slängda strumpor vägs upp av skratt, sällskapsspel och softa söndagar i soffan. Det ena är inte mer rätt än det andra, så länge människan och livet hon lever får stå i centrum. Kanske glömmer vi bort det ibland?
Ett hem gör oss inte lyckligare för att det kan mäta sig med andras hem. Ett hem gör oss lyckligare när vi njuter av att leva vårt liv i det, snarare än att granska det med kritisk blick. Och för att vi ska kunna göra det måste vi våga lita på att det vi en gång valt ut med omsorg är lika rätt tio, tjugo eller femtio år senare. Att vi inte ständigt måste uppdatera och hålla oss a jour, utan att den älskade fåtöljen är en livskamrat som förtjänar att tas om hand – inte bytas ut. Ett hem formas under ett helt liv, inte en gång per säsong.
Där en lampa får förbli lika vacker i våra ögon även när instagrams algoritmer börjar mata oss med helt andra former och färger, och där det är viktigare vad lampan lyser upp än hur den ser ut, vad den kostar och hur många likes den får.
Idag är hållbarhet ett ord på allas läppar, med lika många tolkningar. Så om ett hem är en plats där människan får stå i centrum, vad är då ett hållbart hem? Jag skulle säga att det på många sätt är samma sak. Ett hem där arvegodset får leva vidare, där loppisfynden är många, där livets patina får synas, där årsringarna är tydliga. Där behov går före begär, och begären tillfredsställs med kreativitet och återbruk istället för nykonsumtion. Där det finns en kärlek som inte bara omfattar människorna utan också tingen, som vårdas, lagas och tas om hand. Där en lampa får förbli lika vacker i våra ögon även när instagrams algoritmer börjar mata oss med helt andra former och färger, och där det är viktigare vad lampan lyser upp än hur den ser ut, vad den kostar och hur många likes den får. Där vi vågar lita på vår egen smak och där vi njuter av livet istället för att oroa oss för hur andra lever sitt.
Ett hem kan ha stramt designade köksstolar, fluffiga täcken och perfekta färgkombinationer på väggarna så länge det också innehåller människor, kärlek, mat, skratt, sorg och stök. Ett hem kan sakna både stolarna, fluffet och färgerna och ändå kännas ombonat och hemtrevligt. Sätt människan i fokus, lita på magkänslan och byt ut förnyelse och förändring mot förnöjelse. Då har du ett hem. Välkommen!

Foto: Maria Soxbo
Den här texten publicerades som krönika hos Linum i februari 2021, och jag tänkte att ni skulle få läsa den också.
Ett hem till skänks man aldrig får,
Ej ens på livets högsta höjder.
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder.
Tror det är Ellen Key, men osäker. Denna vers har följt med i alla våra boenden på något sätt!
Ååååh. Så fint formulerat. Tack för den, ska absolut lägga den på minnet!
For en fin tekst- denne vil jeg huske på ! (*minnas/komma ihåg på svenska) 🙂
Huske = ett av få norska ord jag faktiskt kan! 🙂 Tack för att du läste!
Så bra inlägg. Jag blev varm i hjärtat och mycket av den mindervärdeskänsla jag ibland känner över mitt lite udda hem försvann lite.